(ORP) Hide, run, survive

Olivia:
Ler snett.
"Att du ska klättra upp, kanske?", säger jag och tar hennes hand, "jag följer med dig."

Miyako:
Jag nickar och känner värmen i Olivias hand när jag klättrar upp tillsammans med henne.
När vi kommit upp förvandlas trädet mycket riktigt till ett körsbärs träd.
Jag frågar osäkert
" Ser du också körsbärsträdet?"

Ellie:
Ska precis säga när hon springer iväg. Jahapp.
Går till Elsa och berättar långsamt vad det stod i mitt kapitel.
Hon lyfter på ögonbrynen och berättar sitt kapitel.
"Undra vad det kan betyda..", mumlar jag och hon nickar instämmande.

Olivia:
Ryggar tillbaka.
"Åh, herregud, det gör jag", mumlar jag. När vi har kommit tillräckligt långt upp, tar jag tag om Miyako och kramar henne hårt.

Cate:
Betraktar de andra. Ellie och Elsa. Olivia och Miyako. Marbelle är säkert med Max, tänker jag.
Jag är ensam kvar. Stirrar ner i marken.

Miyako:
Jag kramar henne tillbaka.
I handen håller jag stenen och jag kollar på den. Den har blivit varmt lila och det står.
Var den du är låt ingen ändra på det för du och ingen annan är Miyako.
Jag visar Olivis att stenen har ändrats igen.

Olivia:
"Det kanske är en varning?", undrar ´jag tyst och lossar greppet om Miyako.

Miyako:
" Varning!"
Säger jag skrämt
" Hur kan det vara en varning?"
Säger jag osäkert

Max
Marbelle reser sig för att kolla om det finns något ätbart i skafferiet och jag sitter kvar. Lutar huvudet mot väggen. Jag fattar att de är kära i dig. Vem är inte det liksom? Jag Jag visste inte ens att jag menade orden förrän jag sa dem. Vem är inte det? Jag suckar, tvinnar långsamt silverkedjan mellan fingrarna. Stenen har inte förrändrats.

Olivia:
"Att du kanske inte ska lita på någon av oss...", säger jag tyst. Det låter så rimligt, så logiskt i mina öron. Jag hoppar ner från trädet, Miyako måste nog få tänka för sig själv en stund.
"Hej", säger jag till Max och Marbelle, när jag smyger in i rummet.