Narnia

"Vad söta ni är tillsammans då", säger Percy med ett flin då han närmar sig dem. Det var tur att de märkt att han varit på väg emot dem, för deras samtal skulle låta alldeles för galet för någon som inte varit med om det.

"Ja eller hur och var är din lilla fästmö då?" flinar Sam lika roat tillbaka och menar såklart Annabeth även om de inte var fästman och fästmö.

"Jag har ingen. Jag har bara en kompis", sade Percy och flinade, "men du verkar ha något mycket mer än så. Och om ni undrar, man hör allt sådant här skvaller från de i Afrodites stuga. Det verkar nästan som om de har ögon i nacken."

"Kanske, kanske inte." säger Sam flinande utan att möta Andrews blick och ser på Percy, "De där små skvallertackorna borde hålla snattran." säger hon och himlar med ögonen.

"De är kärleksgudinnans barn, det skulle de inte ens klara i fem minuter", sade Percy med ett flin medan Andrew satt där och sade ingenting. Mest för att han inte hade en aning om vad han skulle säga och inte ville att det skulle låta helt fel.

"Men herregud." säger Sam uppgivet och himlar med ögonen samtidigt som hon tar Andrews hand, "Detta kan få dem något att skvallra om." säger hon roat och ler mot Andrew, "Säg något du med, varför så tyst?" frågar hon.

"Ja, det kan ju inte se ut som om vi dissar dig eller något ju. Rör på ansiktsmusklerna lite", sade Percy med ett flin. Andrew ryckte på axlarna.
"För att jag inte har någon aning om vad jag ska säga?" sade han med ett svagt leende.

"Men kom igen något har du väl att säga." flinar Sam och pussar honom lätt på munnen, "Vad tycker du om det där tillexempel?" ler hon med glittrande ögon mot honom.

"Nej, nu går jag, innan ni smälter min hjärna så att jag blir någon sorts zombie", sade Percy innan han snabbade sig därifrån. Andrew skrattade och såg sedan på Sam igen.
"Fantastiskt", sade han med ett leende.

"Hej då" skrattar Sam åt Percy och ler mot Andrew då hon ser på honom, "Skönt att höra, det underlättar om du säger något." ler hon mjukt mot honom.