När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

Xenia drack upp teet och gick och letade efter Fai.
Hon hittade honom vandrande fram och tillbaka.
- Vad tänker du på, sa hon undrande och gick oroligt fram till honom.

Fai stannade och såg på Xenia och log svagt innan han lutade sig mot räcket "det vanliga. Hur jag ska kunna hämnas" sa han enkelt. Han visste att hatet förstörde honom lite i taget men han kunde inte göra något åt det. Han ville ha hämnd. Han såg ut över London
"jag tänker skaffa ett ensligt hus i Hogsmead och sen få dit Draco" Fai enkelt

Xenia nickade men sa inget, och vad skulle hon säga?
- Men var försiktig bara, jag vill ha dig i liv,sa hon mjukt och gick fram till honom.

Fai såg på henne och kysste henne "så lätt blir du inte av med mig" sa han och skrattade sen "känns ju bra att du har så låg tro på mig. Jag är inte helt hjälplös" sa han allvarligt och häll om henne

- Det var inte så jag menade och det vet du, sa Xenia allvarligt.
- Vill bara inte förlora dig, jag älskar ju dig Fai, sa hon uppriktigt och såg på honom.

"jag vet det, men ibland börjar jag undra" sa han och undrade varför folk alltid såg honom som ett barn. Han vände sig om och såg på Xenia
"jag älskar dig med och jag tänker inte lämna dig jag lovar. Du är min anledning till att leva" sa han ärligt och förvånade faktiskt sig själv över att han sa det

- Klart jag vet att du klarar mycket själv, men alla klarar inte allt, sa hon mjukt och stirrade på honom.
- Är ja?, så utan mig vill du dö?, det låter väll inte bra, din familj då?, sa hon och såg oroligt på honom.

"nej alla klarar inte allt" sa han och såg sen allvarligt på henne "ja, Xenia du var den som fanns där när jag inte hade några andra vänner, du förstår mig alltid och ja du accepterar mig för att jag är jag" sa han och ryckte sen på axlarna "jag älskar mina föräldrar det gör jag men de hade klarat sig utan mig. Jag har redan varit påväg att lämna dem några gånger" erkände han tyst. Som sagt älskade han sina föräldrar men de var ändå hans föräldrar och de var inte ja, Xenia

Xenia såg oroligt på honom med rynkande ögonbryn.
- Men du inser va att det är för vi kännt varandra sen vi var små, annars skulle jag säkert vara som alla andra, sa Xenia och skakade på huvudet.
- Jag hoppas du inte har sånna tankar i huvet längre, du får inte lämna mig eller dina föräldrar sa hon och kramade om honom.

"klart jag vet det, men du gav mig ändå en chans. Det är ingen som säger att du var tvungen att umgås me mig" sa han och ryckte på axlarna och log mot henne
"nej jag ska inte lämna dig eller mina föräldrar" lovade han och kysste henne innan han såg ut över London. Han ville inte lämna dem friviligt men man visste aldrig. Han hade aldrig talat om för dem allt Draco gjort och han visste inte hur illa skadad han egentligen var. Vad han visste var att flera av skadorna var permanenta