PRS Lupple & Medi

"För att jag är mirakelbarnet?" Hon såg på honom och lade sig på sidan.
"Hade jag varit en vanlig människa hade du brytt dig om mig på samma sätt? Hade Lathan brytt sig?
Hon gäspade och försökte sätta sig upp och såg på honom.
"Svara."

Dorian såg på henne när hon började prata om det där. Vad skulle han svara?
"Jag ska svara." Sa han allvarligt och funderade.
" Jag hade brytt mig lika mycket eftersom jag bryr mig om dig som person. Och Lathan och alla andra hade brytt sig eftersom det gjorde mig lycklig problemet är att vi nog aldrig skulle lärt känna varandra." Sa han ärligt och såg på henne.

Hon lutade sig trött tillbaka och såg på sin arm som var blålila och såg på honom.
"Titta jag är ett blåbär." Hon log smått och försökte lätta upp stämningen och såg på honom. Kan du starta en eld i brasan är du snäll eller kan vi inte?"

Dorian såg på henne och skrattade till.
" Du är knäpp. " Log han och reste sig sedan.
" Jag kan fixa det." Sa han och tog fram lite ved och började bygga en brasa i kaminen och tände sedan på den och lät den ta sig lite innan han stängde igen kaminen och satte sig på golvet med ryggen mot sängen och slöt ögonen.

Alexander var snart upp och såg på Willow.
" Hur mår du? Jag skulle vilja ge dig en påse till av ditt blod och sedan kan du äta." Sa han och såg på henne.

"Du kan vara knäpp själv." Hon såg på honom och log stort och vred så hon såg brasan.
"Tack Dorian."
Hon såg på Alexander och log.
"Jag är illamående och är trött." Hon log och lade upp armen.
"Men jag är redo." Hon såg på honom och kunde inte låta bli att le.
"Om jag orkar vill jag se huset imorgon."

Alexander nickade och ordnade så att slangen var kopplad till nålen igen och blodet började flöda tillbaka till henne.
Dorian nickade sakta åt hennes ord.
" Okej. Det är morgondagens bekymmer. " Sa han och log mot henne och väntade på att Alexander skulle lämna dem själva i rummet.
"Så vem vill du ha bredvid dig ifall jag behöver jaga? " Sa han tyst mot henne och smekte hennes hand försiktigt.

"hurra." Hon log och tackade Alexander när han gått ut och hon gjorde det mysigt för sig.
"Lathan." Hon såg på honom och nickade.
"Starkast här i huset och han kan slå vem som helst." Hon lade en hand mot hans och flinade.

Dorian såg på henne och flinade till.
" Okej, och Tristan? Han är snabbast." Sa Dorian tyst och såg på henne. Hon skulle vara väl övervakad från och med nu. Han satt kvar på golvet med handen mot hennes och studerade henne.
"Vill du ha dina poäng?" Sa han och flinade lätt.
" Det är väldigt många poäng." Tillade han och lekte lite med hennes fingrar. Ville helst krypa upp till henne men hon behövde nog utrymmet och han var nog inte sådär mysig att ha bredvid sig. Han var kall. Väldigt kall. Och han var stark och han kunde skada henne även om han inte menade att skada henne.

"Hörde jag mitt namn?" Tristan kom in och såg på dem och log. "Jag var nästan i Gränsen och var på en bar. Så de kanske har tappat oss för stunden." Han sjönk ner och såg på sin bror.
"Ät du jag håller koll." Han log.

"Varför inte. Hon såg när Tristan kom in och hon skrattade.
"Du får många poäng med. Du får många för du räddade mitt liv. 50 för Dorians ride eftersom jag var så mörbultad och fick inte se. Så vi säger 1050 poäng"

"Jag hoppas att de har det." Sa han och log svagt.
"Djur är vad vi får jaga, det är inte säkert i stan." Muttrade han på italienska innan han reste sig upp och flinade.

" Du får 2000 poäng för att du orkade hålla ut tills jag kom. Och 500 poäng för att du genomgick operationen med spåraren utan smärtlindring. Så 2500 poäng för dig." Sa han och kramade hennes hand innan han gick ut från rummet och sökte igenom huset efter blod men inga påsar fanns. Han gick ut från huset och stirrade omkring sig och började sedan jaga.