prs yehet & kkaebsong

När Zihao sedan sträcker skjortan fram till honom, kan han inte undgå att le. En liten rodnad stiger sig över kinderna på honom.
"Jag tänker behålla den nu," erkänner Joshua och gömmer sitt ansikte i den äldres tröja. "Inte alls," utan att tveka tar han emot byxorna eleven lånat av Julian, utan den andres godkännande såklart. Och mycket riktigt, Joshua känner nästan för att smälla av. Men det vill han ju inte erkänna. "Inte alls." Upprepar Joshua, motsätter rodnaden över kinderna.

”Sluta ljuga, jag är jättesn-” Med ett krampaktigt grepp om huvudet vek Zihao sig dubbel. Benen i ryggen knakade till innan de knäckes och formades om samtidigt som revbenen följde efter i samma mönster. Det gjorde alldeles förskräckligt ont, men sjuttonåringen hade inga planer på att klaga, rädd att göra Joshua alldeles skräckslagen.
”Du kanske...vill...titta bort”, fick han ur sig, andfått och slog hönderna i golvet, där naglarna försökte gräva ner sig i ytan av sten - vilket uppenbarligen inte gick.

Helt ärligt vill inte Joshua se på, han vill bara krama om den äldre och försäkra honom om att han är okej. Dock vet han att det inte skulle gå, det skulle inte hjälpa ett dugg vid det här laget.
"Nej, det går bra." Försäkrar han, men kniper ihop ögonen som att det ska få bort ljudet av knäckande ben. Visserligen har Joshua ingen aning om hur ont det egentligen gör, men det måste vara förskräckligt.

Ha! Det där trodde ju Zihao sådär lagom mycket på. Men trots att han mycket gärna hade lust att tala om det för den andre, så var det lite för sent. Det tjänade absolut ingenting till att spjäla emot, då gjorde det bara ännu mer ont. Så istället för att kämpa mot smärtan, lät han den slutligen skölja över kroppen, likt en blandning av hettande eld och iskallt vatten. Och sedan var det över lika snabbt som det börjat. Han kände sig vidrig, pinsam och patetisk när han skakade ut den svarta tjocka pälsen och sträckte på sig. Usch och fy. Joshua skulle säkert aldrig vilja röra vid honom igen.

Det kanske är helt dumdristigt att försöka närma sig en varulv. Och om Joshua vanligtvis aldrig skulle ha gjort det, så är det helt annorlunda nu. Det är trots allt Zihao de talar om. Pälsen är mörk, kolsvart som sjuttonåringens vanliga hår, det skimrar i ljuset av lamporna och Joshua får en sådan lust att röra vid pälsen. Dumdristigt, minst sagt. Försiktigt lägger han ner kläderna han tagit om, och tippar fram till slytherineleven i en annan form. Fingertopparna kommer i kontakt med den mjuka pälsen på huvudet.

Även om Zihao inte alls såg ut dom sig själv, uppenbarligen, så kunde man fortfarande se att det var samma person. Ögonen var fortfarande nästintill svarta och blängande, pälsen samma färg som håret i vanliga fall brukade vara samt det simpla faktum att han var bra mycket större än en vanlig varg. Återigen - tackvare de där hundranittio någonting centimeterna. Ögonen vandrade långsamt till Joshua där de fäste sig. Skulle sextonåringen fly sin kos om han rörde en fena? Just av den simpla rädslan, höll han sig prick stilla samtidigt som han kände den yngres fingrar någonstans uppe mellan öronen.

Joshua kan inte undgå att beundra sjuttonåringen framför sig, han är så mycket lugnare än vad sextonåringen trott. Fingrarna rör sig över pälsen försiktigt efter han fått till sig lite mer mod. Pälsen är alldeles len mot händerna precis som Zihaos hår varit tidigare under dagen. Joshua hukar sig lite ner, så att han kan se den förvandlade eleven framför sig i ögonen.
"Vill du veta en sak?" Frågar han, mycket medveten om att Zihao inte kommer att kunna svara med tal.

Zihaos ögon smalnade en aning, ofrivilligt. Det var väl klart att han ville, men det var inte precis som om han kunde konstatera det. Däremot sa blicken precis allt som han haft lust att säga: sluta retas din lilla loppa. Han slickade sig om nosen innan han bestämde sig för att gräva ner huvudet i Joshuas bröst. Allting kändes så jävla underligt, speciellt det faktum att sextonåringen fortfarande satt framför honom. Även om det var ungefär vad han väntat sig, så kände han sig trots det, otroligt tacksam.

Det är underligt, hur Joshua kan läsa av den andre genom bara ögonen. Händerna glider runt Zihaos huvud när han gräver ner ansiktet mot sextonåringens bröstkorg och kramar om honom. Fingrarna glider försiktigt över den mjuka pälsen, och kliar den äldre eleven bakom öronen.
"Jag älskar dig också," viskar Joshua med slutna ögon, smakar på orden. Ja, det gör han. Känslornaan har för Zihao kan endast beskrivas med de orden. Men ändå är han rädd för vad följderna kan vara.

Jag älskar dig. De tre orden som Zihao yttrat två gånger till Joshua hade slutligen funnit sin väg tillbaka till honom. Värmen spred sig med ens genom kroppen, både utav sextonåringens ord och fingrarna som befann sig bakom öronen. Allt han ville var att dra den yngre till sig och kyssa honom, vilket han uppenbarligen inte kunde göra för tillfället. Till råga på allt hade även den yviga svansen börjat vifta fram och tillbaka, något som sjuttonåringen inte kunde kontrollera. Fy fan vad pinsamt.