Kontraktet (privat medi & Penelope Lovegood )

( A )
Abigale lägger ner sin duk och tar Scarletts hand i sin,
- Oroa er inte fröken Scarlett, herr Blackwood är en god man och ni har verkligen fångat hans hjärta på ett sätt som jag inte trodde att någon skulle göra efter fru Blackwoods bortgång. Hon var en enastående, belevad och kultiverad kvinna med ett barns skratt och ett hjärta som var rent som en oskulds. Men ni har verkligen fångat hans hjärta, den delen vi alla trodde var borttappad för gott fröken Scarlett. Säger hon och ler mjukt mot flickan.

( N )
Han vandrar raka vägen till biblioteket och låser upp dörren med nyckeln han har om sin nacke. Han knäpper med fingrarna och en eld sprakar genast upp i eldstaden och facklorna på väggarna tänds. Han går till bortre delen av rummet och vandrar ner genom gången mellan bokhyllorna som står uppradade. Han kommer till slutet av gången och svänger in mellan den näst sista och sista bokhyllan på vänster sida om honom. Han vet vad han är på jakt efter.

Hon sg upp på Abigale och tog hennes hand i sin och såg på kvinnan och ett leende av lycka spred sig över hennes läppar och hon nickade.
- Jag är glad över att jag gör honom lycklig. Jag är lycklig med honom och jag håller mitt löfte att vara med honom även om kontraktet är brutet. Jag väljer att vara med honom för att få honom lycklig. Jag vill se honom glad.
En hårslinga föll ner i hennes ansikte och hon såg på Abigale.
- Kan du väcka mig innan vi kommer in till byn så mitt hår får fixas till. Hon log och släppte hennes hand. Hon tog återigen upp broderiet och gjorde några små styngn till.
- Ska du börja på någon ny?

Abigale nickar mot flickan och ler,
- Självklart väcker jag er fröken Scarlett och jag ska börja på en ny nu direkt. Säger hon och plockar fram en ny broderingsfilt, nya trådar och spänner tyget i ramen.
- Jag tänkte göra ett broderi av en vas med svarta och blå rosor. Säger hon och ger Scarlett ett leende.

Hon såg på Abigale och gäspade. Sedan lutade hon sig tillbaka i sätet och lade en filt om knäna.
- Det låter underbart Abigale.
Hon slöt ögonen och snart hade hon somnat. . Utanför så passerade de träd och snön började återigen falla, stora snöflingor föll från himmelen.


(Förlåt om jag stavar fel någon gång. Min dator är trasig och plattan vill inte rättstava. Förlåt !)

( A )
Hon syr stygn efter stygn efter stygn. Snön faller i stora mjuka flingor utanför vagnens fönster och träden passerar som långsamma skuggor. Timmarna passerar och till slut försvinner skuggorna, de smälter in med nattens mörker för det vanliga ögat. Abigale drar för gardinerna för vagnens två fönster och fortsätter i mörkret med sin brodering.

( N )
Han håller den tunga röda, läderbundna, dammiga boken i sina maskulina händer. Han tar med den till mitten av biblioteket och sätter sig i en av de tre fåtöljerna i den massiva soffgruppen. Solen har gått ner och han reser sig upp från fåtöljen igen, lägger boken på bordet framför honom och vandrar bort till de massiva fönstrena. Han drar bort gardinerna och månens vita sken löper in i rummet och sprider sitt ljus.

Han sätter sig igen och tar boken i sitt knä, han öppnar långsamt bokens omslag, sidorna stirrar tillbaka på honom. Tomma.
- saya chassi na ti et, saya chassi na ti et... Saya, chassi, na ti, et. Säger han med sin hand på den tomma första sidan och med mjuka flytande rörelser börjarelegant et röda bläcket att täcka sidan, han bläddrar i boken och alla sidorna fylls med bläck.

Han bläddrar från sida till sida i den 1480 sidor tjocka boken, tills han kommer till sida 1301.
- "En profetsia om den odödligas odödliga slut. Om den som vandrar denna jord med ett brustet hjärta, han som fick veta det han inte ville se, höra, känna eller ha kunskap om. Hur man upphäver den profetsian, det är något denna bok ej kan hjälpa honom med. Men det finns ett sätt att göra allt ogjort... Att återlämna det som inte tillhör honom, att lämna allt det som han känner till, att färdas tillbaka, tillbaka till stunden innan han steg in i detta liv. Men för att göra detta måste han dricka den han älskar, den som besitter kraften att få honom att le. Att göra detta skickar honom tillbaka till den dag då han fick det som inte tillhörde honom. Att dricka henne, till den sista droppen och sen svälja hennes själ kommer att göra allt till det som det var men aldrig kommer hon att kunna vandra på denna jord igen. Det finns bara ett sätt att bryta hans profetsia, men det är också en del av hans profetsia." Nicolai smäller igen boken och kastar den genom hela biblioteket, den flyger genom flera bokhyllor och till slut slår den i väggen och lämnar flera sprickor efter sig.

Han drar sina fingrar genom sitt svarta hår, hans ögon lika svarta och hans hud nästan kritvit av ilskan som pulserar genom honom.
- DET SPELAR JU INGEN ROLL! Det spelar ju ingen roll vad jag gör... Vad ska jag göra..? Mumlar han och sjunker ner på knä framför fåtöljen, tårar strilar ner för hans lindar och blir till små iskalla kristaller som splittras till tusen delar när de träffar golvet.
- Nicco... Nicco.... Hör han en svag, dold röst viska som flyter genom rummet. "Vad var det?"
- Nicco... Hör han igen och ett starkt, blått sken lyser upp rummet bakom honom. Han vänder långsamt sitt huvud och ett blått ljus färdas från utsidan av fönstret, från långt borta, mend et kommer närmre.
- Vad... Vad är..?
- Nicco... Hör han igen och rösten blir allt starkare, ljuset kommer närmre och när det når räcket till balkongen stannar det upp, det sprakar och mjuka slingor av ljus slår sig fritt från ljuset, det ringlar sig fram till balkongens dörrar. Ljuset spänner ut sig och börjar långsamt ta form, Nicolais ögon spärras upp mer och mer...

- Nicco... Viskar rösten som kommer från ljuset, det är förvrängt och låter som en inbillning men ljuset börjar få sin fulla form och rör sig mot honom. En kvinna i en lång vacker vit klänning, tyget från klänningen är det som sprider sig till dörrens handtag och öppnar dörrarna.
- Nicco, raring... Viskas det och nu hör han ve, det är och hon har tagit sin form medan hon med mjuka steg, sina fötter 10 CM ovanför golvet, går mot honom.
- Monique..? Mumlar han och hon står alldeles framför honom.
- Nicco, raring... Säger hon och lägger sin hand ovanför hans hjärta med hon ser honom i ögonen, hennes onaturligt isblå, precis som resten av hennes kropp, hans svarta...
- Nicco du har varit så stark, jag är så stolt över dig.
- Moni, jag har saknat dig så! Säger han och försöker krama henne men det finns inget där, som ett spöke, men han kan känna hennes hand mot hans bröst.

Han ser på henne med oförstående ögon,
- Moni, jag vet inte vad jag ska göra...
- Jo raring, det vet du min älskade, du ska vara med Scarlett. Jag kan känna värmen i ditt hjärta, det var den som kallade mig hit inatt. Du måste släppa mig för att kunna vara med henne, jag kommer alltid att finnas hos dig, i ditt hjärta och din själ. Men det är dags för mig att gå vidare. Jag har vakat över dig i alla dessa år, jag har sett din smärta, känt din sorg, hört din längtan. Men det är dags för mig att gå vidare, du har Scarlett nu och jag ser glädjen hon skänker dig.
- Moni... Jag älskar dig, jag kommer alltid att älska dig, snälla tvinga mig inte att släppa taget om dig. Jag är den jag är för dig, jag gjorde allt detta för dig... Nicolai börjar gråta ännu mer, för första gången sedan Monique dog kan han släppa allt...

- Schh, det kommer bli bra raring. Men det är dags att du släpper mig... akta dig för mannen i rött... Hon glider bort från honom långsamt först men inom tre sekunder är hon ute på balkongen,
- Nicco, akta dig för... Mannen i... Rött... Jag älskar... Dig.... Hon blir till ett klot av blått ljus och flyger upp i himlen, Nicolai springer ut på balkongen och ser upp på klotet av blått ljus.
- Moni!!! Skriker han, - jag älskar dig med... Viskar han sedan och när ljuset når himlens topp sprids ett enormt blått sken över hela himlen i en sekund och sedan blir allt svart igen...


(Som ursäkt för att jag inte varit så snabb på att skriva senaste tiden så skrev jag ett långt inlägg nu, på min IPad xD haha)

Hon vred huvudet och gnydde svagt som hon hade en mardröm men hon vaknade inte. En rynka spred sig i hennes panna och hon vred huvudet igen. En hårslinga lossnade från hennes uppsättning och ramlade ner i hennes ansikte.
- Nicolai var inte ledsen. Jag kommer tillbaka snart.
Hon pratade i sömnen. Hon lät ledsen och oroad. Men istället för att vakna av mardrömmen så sov hon vidare och vred sig i sätet.
Snön utanför dalade ner och ylande hördes från skogen.

(Samma här men har ett bluetooth tangentbord som sagt Belle är medvetslös och kan inte skriva så mycket )

( N )
Han sitter ute på balkongen hela natten, stirrar upp mot de glittrande stjärnorna medan hans hjärta fylls av längtan efter Scarlett som nu är långt bort från honom. Han reser sig itne från det hårda golvet fören solens första strålar nästan visar sig. Då går han inte, stänger dörrarna och drar för gardinerna.

( A )

Hon ser på flickan men väcker henne inte utan låter hennes sova trots att hon vrider och vände rpå sig. Hon fortsätter förbrillt att bordera genom hela natten tills solens första strålar letar sig in genom de fördragna gardinerna i vagnen.

Hon vrider sig i någon timme och hon vaknar tillslut upp och hon ser hjälplöst på Abigale. "Abigale!" Hon tar tag i hennes hand och kramar den lätt. Tårar rinner ner längst hennes kinder och hon ser sorgsen ut.
"Jag saknar honom så. " Hon började gråta."Jag drömde om honom och jag svek honom. Jag lämnade slottet!"

( A )
Abigale ser med oroliga ögon på flickan när hon tar hennes hand.
- Jag saknar honom så. Jag drömde om honom och jag svek honom. Jag lämnade slottet! Utbrister flickan och börjar att gråta. Abigale kramar hennes hand och ser lugnande på henne.
- Så ja, det är ingen fara fröken Scarlett. Allt kommer att ordna sig. Vill du berätta om din dröm för mig? Frågar hon och ger flickan ett betryggande leende.

( N )
Det knackar på dörren till hans kontor där han suttit i snart en timme.
- Kom in.
- Herre, flickan har vaknat. Säger Brutus som stiger in i rummet. Nicolai nickar åt honom och reser sig upp från sin fåtölj. Han går med bestämda steg upp mot Belles sovrum där hon legat i över ett dygn nu.

Hon sätter sig vid hennes sida och kurar ihop sig i hennes famn och ser på henne.
- Säg inget till Herr Blackwood om det här. Jag känner mig så övergiven.
Hon såg på henne och darrade.
- Drömmen var inget men det var att jag såg Nicolai ledsen. Jag skrek men han hörde mig inte. Han var...
Hon tårkade bort tårarna.
- Förlåt men jag blev så ledsen av drömmn.

(Belle)

Hon hade vaknat upp och satt nu i sängen med en liten duk i handen och broderade medan hon glatt nynnade medan hon då och då såg upp.