PRS(Dragon Fantasy)

Nalel nickade glatt. "Ja, din gudson, han är några år nu". Men för hober var han egentligen bara något år i människorår. Hon skrattade sedan igen och började gå mot sitt hem. "Du ser mager ut, hur har du haft det?".

"Ja, gissar att han inte är som en sjuåring. En som får börja bruka svärdet." sa Meira lätt men på sätt och vis var hon tacksam för det, hon ville vara med om hans uppväxt.
Meira log lätt, "Sådär, det har inte varit en dans på rosor så att säga. Det tar slut på en." sa Meira, det frestade på både psykiskt och fysiskt.

"Nej inte alls, han kan prata och gå ganska bra, men det är allt". Nalel kom fram till sitt hem. Lite mindre än de andra hobhusen, men hon hade inte råd med vad som helst.
"Mitt hem" log hon och öppnade upp.

"Vad vackert." log Meira och var noga med att böja sig allt för många erfarenheter att slå i huvudet fick henne till det. Utanför betade hästen, nu fri från all packning och rid don, hästen liksom sin ryttare behövde mat och vila mer än något annat.

Nalel ledde henne fram till köket. "Sitt ner" sa hon åt Meira och började genast rota i skåp efter något bra att bjuda på. Tillslut hade hon en limpa, en skinka, ost och mjölk.

Meira såg på maten och ursäktar sig och nästan slänger sig över maten. Hon äter smörgås på smörgås innan hon blir mätt och suckar ut lätt. "Förlåt, men tack, det var underbart." ler hon.

Nalel åt hon med, två smörgåsar. Och hon la undan en till Ian. Hon skrattade lätt åt Meira."Man behöver inte be om ursäkt för sitt ätande hos en hob". Hon själv hade fått mer hull på kroppen under åren, men var mer vältränad, men annars var hon ganska lik sig.
Plötsligt hördes en sömning röst från dörren. "Mamma...vem är det här?".

Meira skrattade lätt och vände sedan huvudet mot rösten och log mjukt. "Borde det rätta vara, vad är det där?" skrattade hon lätt. Han var riktigt söt och påminde mycket om Nalel.

Ian tassade fram och Nalel lyfte upp honom i sin famn och log mjukt. Ian såg nyfiket på Meira. "Du är så stor..." sa han och såg sedan på sin mamma. "Mamma, hon är så stor!".

"Jag är en människa, jag heter Meira, trevligt att träffas." log hon mot honom. "Har inte din mor talat om mig? Att jag skulle komma?" frågar hon den lille.