I en förändrad värld (Roll för alla)

(Jaa du Mort. Ska vi låta våra rollkaraktärer bestämma det? )

[Mort: Vet inte. Det är lite krångligt om alla är på samma plats... Vi kanske ska dela på oss...]

(Annars bär ni Stella och resten hänger med ;P )

[Jag har faktiskt ingen aning om hur vi ska göra. Jag har ju inte varit med så länge. Hur brukar ni göra? Lissy kan nog inte gå så länge. Och Stella mår ju inte så bra. Å Andra sidan är det bra om hon följer med, för då får hon medecinen på plats]

Fanny reste sig från stubben. Vad gjorde hon här egentligen? Lydde order och kånkade grejer. Hon skulle vara mycket snabbare om hon gick själv. Hon skulle klara sig. Det där med soldaten och hon svimmade, det var bara för hon var utmattad och hade snubblat över en rot. En olyckshändelse. Men, hon ville inte lämna Lissy och Stella.

[Okej, ville bara höra för ingen verkade kunna svara på frågorna. Vill ju inte att någon ska känna att det blir pp heller. Men då får de hänga med de andra. ]

Stella hör vad de säger och försöker komma upp på fötter, hon vill inte för allt i världen bäras. Hon ville inte att de andra skulle bära henne, hon ville inte vara den svaga, varför skulle det drabba henne? Kunde de inte bara lämna henne här och dö? Det skulle vara bäst för hela gruppen så slapp de vänta och gå till det där stället som inte alls verkar inbjudande. "Lämna mig här, gå inte dit." mummlar Stella men ligger kvar då hon inte orkar resa sig.

Fanny gick fram till Stella.
"Är du galen?! Lämna dig här?!"

”Nej, även om Stella skulle kunna så tror jag inte att det är bra om hon rör sig för mycket.” Svarade Jenna på Lissys fråga.
Jenna drog på sig Stellas ryggsäck och satte på Hunskrället sitt ränsel.
”Kommer inte på fråga.” Sade Jenna till Stella. ”Det är mitt fel och jag kommer ställa det till rätta.”
Frågan var om de inte skulle försöka dela upp lite av maten ur Lissys ryggsäck så att hon inte behövde bära så tungt men så hörde hon sin mage kurra ljudligt.
”Någon mer än jag som är hungrig?” Frågade hon med ett leende. ”Lissy, skicka hit en köttbit.”
Nu när de ändå hade mat så kunde de lika gärna äta sig mätta.

Stella ser på Fanny, "Det är enkelt, jag kommer ändå att dö, och går ni dit till de där vet vi inte vad som händer. Gruppen ska inte offra sig för mig, jag ska ändå dö."
"Det är inte ditt fel Jenna, du visste inte att du bet mig." protesterar Stella men skakar på huvudet åt mat, hon var inte hungrig, vilket var oroande i sig att hon inte var, det som hon alltid brukade vara.