Narnia

Dessa lektioner ville Andrew ha mer av. Inte sådana där tråkiga lektioner de brukade ha i skolan han haft i England. Då han fortfarande var säker på att han verkligen existerade. Nu kände han sig mer som en karaktär i en bok.

Lektionen var slut och eleverna sprids ut för den rast de hade i olika grupper och Sam håller sig till Andrew. "Andrew, tror du vi är döda?" säger hon frågande och tänker på den sista Narnia boken då syskonen dog och hamnade i Narnia, fast de dog där med och hamnade i Narnia i Narnia, var det lika för dem?

Andrew ryckte på axlarna.
"Det skulle vi kunna vara, men vi kan fortfarande vara vid liv. Det mesta är fullt möjligt just nu", sade han ovetande. Visserligen störde det honom att han inte visste, men samtidigt så klandrade han inte sig själv för det eftersom det var närmare omöjligt att veta det.

Sam nickar och för henne gör det nog detsamma, hon gillade att vara här med Andrew och det kändes mer som att hennes verkliga liv var en saga istället för det hon levde nu.

Andrew var glad att vara på Camp Half-Blood, med Sam såklart. Det var ett ställe han faktiskt ville stanna på. Säker från monster, tillsammans med Sam, de behövde inte svälta och de fick övriga saker de behövde för att överleva och lite till.

"Undra om vi kommer tillbaka sedan och om det gått flera månader eller om det är som i Narnia att det inte gått någon tid alls." säger hon fundersamt, "Eller om vi kommer tillbaka alls." tänker hon högt.

Andrew nickade. Kanske skulle de aldrig se sina vänner och släkt någon gång mer alls. De kanske skulle dö här, eller i någon annan värld. De visste inte ens det säkert. Skulle de verkligen bli förda till fler och fler världar gång på gång?
"Eller om vi bara fortsätter till nya världar hela tiden?", sade Andrew fundersamt.

Sam nickar, "Jo, men det har jag inget emot." säger hon och ler mot honom, "Bara du hänger med överallt så är jag nöjd." säger hon uppriktigt och ler.

Andrew nickar och ett leende spred sig över hans ansikte. Att han alltid blev så.. glad? Lycklig? Vilket ord man än ville beskriva det med, så var det glädjande att höra att hon brydde sig om honom. Trots att han egentligen inte behövde höra det, eftersom han redan visste.
"Såklart. Eller jag ska försöka i alla fall", sade han.

Hon ler lätt åt hans leende som gjorde henne helt varm inombords, han var så vacker när han log. "Bra." säger hon lätt men tystnar då Percy närmar sig dem, deras samtal skulle låta galet i hans öron.