Hemligheter kan inte gömmas för alltid

Skriv mer mer mer!!!!!

Cassia Lestrange

Jag höll min mamma hårt i handen, jag hade aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Vi stod på perrong 9 ¾ och tittade mot det stora röda tåget. Perrongen var full med barn i alla åldrar och deras familjer. Alla var förstås klädda i mugglar kläder även om vissa hade klätt sig lite extra i sitt elevhems färger. Jag själv var klädd i en vanlig vit tröja och ett par svarta jeans. Jag kastade en blick upp på mamma. Hon såg mer nervös ut än vad jag kände mig, trots att det var jag och inte hon som skulle börja mitt första år på Hogwarts. Mamma hade berättat för mig kvällen före om min mormor, Bellatrix Lestrange. Jag hade svårt att förstå att jag var släkt med någon som hade gjort så mycket hemska saker. När mamma hade berättat klart om min mormor bad jag henne att berätta om resten av vår familj. Mamma hade vägrat och sagt att det inte behövdes, hon ville bara att jag skulle vara förberedd på vad folk antagligen skulle tycka om mig. Jag hade smugit in en liten fråga om vem min pappa var men du hade mamma bara sagt att det var dags för mig att sova. Jag suckade och släppte mammas hand för att ta tag i kofferten som stod bredvid mig.
”Du ska inte oroa dig, Cassia. När de inser vilken underbar person du är kommer de att glömma ditt efternamn.” sa mamma och kysste mig på pannan.
”Jag slutar oroa mig när du berättar vem min pappa är.” sa jag och log. Mamma log tillbaka men hon skakade på huvudet. Jag hade inte väntat mig något svar.
”Men tror du verkligen att de kommer att låta mig stanna kvar när de förstår vad jag är?” viskade jag tyst. Mamma stelnade till och tittade sig omkring innan hon drog med mig bort en bit från alla andra på perrongen.
”Du måste berätta för professor McGonagoll så fort du får en chans.” viskade min mamma tillbaka.
”Men låter de mig verkligen gå kvar? Jag är ett monster.” suckade jag. Mamma kramade om mig hårt.
”Min kusins man var en varulv, de lät honom gå på Hogwarts så de kommer att låta dig göra det också.” sa mamma. Jag stirrade förvånat på henne. Det här var det första jag hade fått höra om min familj, om man inte räknade med Bellatrix.
”Men varför har jag aldrig fått träffa honom?” frågade jag ivrigt. Tänk en annan varulv, jag hade inte träffat någon annan förutom den som bet mig.
”Han dog under kriget tillsammans med min kusin.” sa mamma.
”Känner du några andra goda varulvar?” viskade jag hoppfullt.
”Nej, det gör jag inte. Men jag tror att deras son går på Hogwarts nu. Jag tror att han heter Lupin i efternamn efter sin pappa men jag har ingen aning om vad han heter i förnamn.” sa mamma och strök mig över håret. Alla personer runt omkring oss började röra sig mot tåget så jag antog att tåget snart skulle åka. Mamma och jag närmade oss tåget men mamma tog tag i min axel så vi stannade en liten bit ifrån.
”Jag älskar dig, Cassia.” sa hon och jag mig en sista kam.
”Jag älskar dig också. Jag kommer att sakna dig.” sa jag. När mamma släppte mig hade vi båda tårar i ögonen. Jag gav mamma en sista blick innan jag gick på tåget. Det var fullt med barn i alla åldrar som trängdes för att få en kupé. Jag följde med strömmen av elever tills jag hittade en hyfsad tom kupé. Det satt bara en flicka i min ålder där. Flickan tittade upp när hon såg mig. Hon hade långt blont hår och var väldigt vacker. Hon log vänligt mot mig och jag log tillbaka.
”Går det bra om jag sitter här?” frågade jag
”Självklart, det är fullt i alla andra kupéer antar jag.” sa flickan och jag nickade.
”Jag heter Victoire Weasley, vad heter du?” frågade hon. Jag stelnade till, hon måste vara släkt med Molly Weasley. Kvinnan som dödade Bellatrix. Victoire verkade ta min tystnad som en förolämpning.
”Om du tycker att det är något fel på mitt namn kan du gå. Du är säkert en sådan där tönt som bara bryr sig om rent blod.” sa hon och slängde med sitt hår.
”Nej, verkligen inte!” utbrast jag. ”Jag heter Cassia, jag har bara hört talas om din familj.” sa jag och log tveksamt. Till min lättnad log hon tillbaka.
”Jag hoppas att det bara är de positiva sakerna du har hört.” sa hon sarkastiskt. Och utan att jag hade menat det, hade jag nog precis nyss fått en vän. Min första vän.

Jätte bra kapitel som alltid! Meeer

Ååå så sött ♥ ♥

Inte tack!!
Har missat 4 underbara kapitel!
Tack AndromedaBlack,för att du skriver så bra!

super!!
har inget att säga. jag är helt stumm så bra det va

Jätte Bra!
Älskade kapitlet!

Super!

Jättebra!

omg, mer