Skriva av sig-tråden

Varning för starka ord och emotions;

NTonks vad har hänt.
Du behöver inte svara, men har någon gjort något dumt åt dig?
Skulle gärna vilja hjälpa till på något sätt.=/

DEN 13 JANUARI 2014 SKA JAG TILL LONDON MED FINA VÄNNER OCH VI SKA GÅ PÅ TEATERN RICHARD II OCH SE DAVID TENNANT!!!!!!!!!!!! på riktigt det bästa som hänt mig

Ms.Markus

lökajflkjgsdkgdlsfj

Flytta till min skola! Känner att det skulle behövas nån som du där, jag är den enda awesomiga personen! Om du kom skulle vi bli två! (ja, jag har ett högt självförtroende och gillar mig själv (ibland))Kram på dig sötis!

Jag hatar min hjärna. Varför skall den alltid vilja ha det den inte kan få? Varför skall jag alltid känna samhörighet med dem som inte finns? Varför skall jag alltid ta åt mig deras storys och önska att jag kunde få dem. Att jag kunde få vara vid deras sida, lösa allt och trösta dem. Varför litar jag mer på dem än på mina riktigt vänner. Varför är jag så rädd för att bli sårad att jag alltid återvänder dit. Varför kan jag känna längtan efter att dö mer när jag kan vara med dem i mina tankar.
Jag förstår inte varför det alltid bli så här. Varför jag drar mig undan och lever i en värld som inte finns. Jag önskar mig alltid långt bort, bort någonstans där jag skall slippa mina sår och mina tankar.
Ibland undrar jag om livet inte vore lättare om man vore död. Jag kan ibland undra om jag inte skulle göra som många av dem jag gillar och bara somna in.

I en värld där jag kan få leva i en dröm. Är livet verkligen värt att leva om man plågar sig igenom det?

Cara Riddle

Förstår hur du känner. Känner samma sak ganska ofta.

Kram iaf ♥

tack vännen ♥

Sedärja. Nu var man oälskad och hatad av alla

något du vill prata om?♥

Det här är inte så farligt, och det hände för länge sen, men vill skriva det alla fall.

När jag var tio år fick jag veta att min mormor hade dött, fast det kändes inte så sorligt, jag började inte gråta, och inte var jag för chockad för att kunna gråta.

Sen när begravningen var såg jag hur mamma grät.
Men jag kunde bara inte gråta, jag var inte alls för chockad för att inte kunna gråta.
Det är som när man ser en person gå förbi på vägen då tänker man - " Jaha, där gick en person förbi"
Så kändes det på begravningen - " Jaga, där dog hon.
Hade jag för lite känslor för henne, för att gråta för henne eller?