PRS Lupple & Medi

"Okej." Hon såg på honom med stora ögon kysste hans kind och såg sedan på Alexander.
"Så har jag fått tillbaka allt blod? Jag är yr men det kanske är nor,malt?" Hon kände Dorian lyfta henne och kved när han kom åt nacken men han var väl tvungen att hålla om henne så för att inte hennes huvud skulle ruskas om.
"Jag är redo."

Alexander skakade på huvudet.
"Nej men tillräckligt för att flyttas. Vi ska ta med mer av ditt blod men det är bättre om du är frikopplad ifall vi behöver dela på oss." Sa Alexander och plockade ihop hennes blod i en slags säck han gjorde av lakanet.

Dorian tog ett bra grepp om Willow och nickade.
" Vilka följer mig tätt?" Sa han och började gå mot fönstret. Han ville helst springa på taket men det kanske skulle dra ned hans hastighet. Han behövde ta sig till andra sidan av stan och till den skogen. Vilken var den snabbaste vägen?
Lathan såg på Dorian. "Jag följer dig. Gå inte på taket. Det är för riskfyllt med henne. Någon annan får hålla uppsikt över det." Sa Lathan allvarligt och Alexander suckade.
"Jag måste transportera blodet säkert. Jag tar en annan väg." Sa han och knöt fast säcken kring kroppen.

Tristan såg på dem och såg sedan mot fönstret.
"Vi måste röra på oss." Han tog upp chippet och stoppade det i fickan och log.
"Jag kommer sen okej?" Han böjde sig fram och tog ett hårstrå från Willow och log.
"Vi ses." Han sprang sedan iväg för att avleda de som jagade dem.

Hon såg på dem med tårar i ögonen. SÅ mycket arbete de gjorde för att hålla henne vid liv. De hade gett upp henne om hon hade varit en helt vanlig människa.
"Dorian kan vi dra nu?" Hon såg på honom med en trött blick.

" En minut Tristan." Sa han efter honom för att poängtera att de skulle dra om en minut. Dorian såg oroligt efter honom och gick mot det andra fönstret i rummet och svalde hårt.
Han krängde av sig sin tröja och lindade den runt henne i hopp om att minska hennes doft.
" Blunda och håll i dig, och försök va tyst." Viskade han innan han knuffade upp fönstret och hoppade rakt ned och började sedan springa. Han kände Lathans närhet och Armelle uppe på taken. Det var bra.

Alexander gick ut genom dörren och tog entrévägen innan han började springa.

Maria sprang efter Lathan och såg på dem. Åh stakars flicka. Hon kände dofter av människor, hörde hjärtan slå men hon sprang upp vid lathan och nickade.

Willow slöt ögonen och stålsatte sig. Hon kunde känna vinden slita i hennes hår och illamåendet komma upp men hon svalde ner det. Snabbt vred hon på huvudet så hon var vänd mot Dorian och öppnade ögonen och såg in i hans jacka och slöt sedan ögonen igen.
Skulle de klara sig?

Dorian hade sinnena på helspänn, luktade, lyssnade och tittade medan han sprang. Han antog att Tristans bete hade funkat för ingen var i närheten förutom människor. Å andra sidan hade denna person uppenbarligen använt sig av människor förut.
Han tog ett stadigare grepp om Willow men inte ett hårdare.
"Håll ut. "Viskade han i hennes öra och pressade sig till att springa snabbare. De var snart ute ur staden och han vände snabbt av in mot skogen och fortsatte springa.
Han hörde Armelle svära men hoppa ned från taken och istället hålla sig högt uppe i träden.
"Dorian. Inte raka vägen. "Kommenterade Lathan och Dorian vände snabbt åt höger och sprang en lång omväg innan han kom till samma spår igen. Det smartaste vore om någon annan bar henne en stund för att förvirra men han misstänkte att hon inte ville släppa taget om honom så han fortsatte springa. Långt, djupt in i skogen tills han befann sig vid ett mindre hus. Det var fortfarande stort men mindre än det andra hemmet. Dorian sprang inte rakt dit utan hoppade upp med Willow i ett högt träd en bit därifrån.
"Är det säkert?" Viskade han och Lathan skakade på huvudet för att indikera på att han skulle titta över det.

"Titta inte Willow. Vi är högt uppe."Viskade han och såg sig omkring.
"Men snart framme." Förklarade han lika lågt i hennes öra och skärpte sina sinnen. Han såg någon närma sig väldigt fort åt andra hållet men kände ganska direkt att det var Alexander.

Tristan hade sprungit åt det motsata hållet ihop om att förvirra dem och kanske hade lyckats eftersom han hade sändaren. Snabbt så sprang han in i en bar och gick in på toaletten och lade sändaren där. Sedan sprang han ut och sprang mot de andra.

Hon gjorde som han sa och höll ögonen slutna medan hon viskae tyst för sig själv och fingrade på Dorians knapp. Hon var så nervös och yr så att hon höll å"att svimma.
Vem hade velat ha henne tömd? Hon vågade inte öppna ögonen men kände vinden i ansiktet och hon kände närvaron av Lathan och de andra.

Lathan gick runt hela huset och utökade sin ring allt eftersom medan Alexander fokuserade på huset. Varje litet vrå kollades över innan han nickade mot Dorian.

Dorian log svagt och såg sig om och lutade sig över Willow.
"Håll ut."Viskade han innan han hoppade rakt ned på marken och gick snabbt in i huset och la henne i den första och bästa sängen.
"Du är framme." Log han och smekte hennes kind försiktigt.

HOn öppnade ögonen och kände hjärtat bulta hårt och hon log och sen skrattade hon.
"Oj berg och dalbanan Dorain var ganska häftig. SNabb men jag fick inte se." Hon skrattade mjukt och drog in doften från sängen.
"Tack Dorian."

Dorian flinade lätt och studerade henne.
" En annan gång kanske." Log han och la täcket omkring henne.
"Allt för dig." Sa han och satte sig på sängkanten och studerade henne.