PRS(Dragon Fantasy)

Nalel suckade glatt då hon bar pojken till hans säng. Hon hade bara för något år sedan flyttat ut i ett eget hem istället för att bo med sin familj. Visserligen var det lite ensamt med bara honom, men hon tyckte om det. Hon stoppade ner pojken och började smått prata lite med honom. "Sov så gott Ian" mumlade hon. Det var det hon döpt honom till, efter hennes storebror.

Åter satt Meira på sin häst sju år hade förflutit sen den dagen hon ridit på denna strid. Då hade hon varit glad och levnadsglad, nu var hon bara sliten och hade sett allt förmycket av blod och död. Men hon hade lovat att återvända, och nu var hon inte i tjänst längre, vad skulle hon nu göra?

Nalel vaknade till ännu en gång. Det var morgon nu. Hon kände sig trött trots att hon fått sova en hel natt utan att Ian velat sova med henne eller något sådant.
Hon klädde på sig och gick ut, hon behövde en promenad innan hon kom igång med allt. Hon hade ett litet jobb som försörjde dem, hon hjälpte till att träna dem i byn som ville det, så de kunde försvara sig själva, hon sålde även bröd ibland.

Meira red, hon visste vägen och snart såg hon åter byn. Den verkade tack och lov inte vara förändrad, ett litet ovanligt leende kom över hennes läppar innan hon åter trött sjönk ihop på sadeln och snart red hon in i byn.

Nalel gick länge och väl, hon visste att Ian skulle sova länge, och han brukade inte bli panikslagen om hon inte var där en liten stund. Plötsligt hörde hon hovar. Hon såg upp, en häst...Och en människa till ryttare. Det hade hon inte sätt på många långa år. Och ryttaren var en kvinna...

Meira hoppade trött men smidigt av hästen och log svagt då hon fick syn på henne. Hon var glad att åter få se Nalel. Men leendet orkade inte komma, Meira var trött och utsliten. Men det var skönt att det äntligen var över. "Hej" sa hon och studerade Nalel, hon såg ut att vara frisk och kry.

Nalel stirrade på människan som kom emot henne. Så länge sedan...Men det kändes som igår..."Hej" sa hon och såg förundrat men glatt upp på Meira. Innan hon sedan hindrat sig kramade om hårt om henne. "Jag har saknat dig så".

Meira ler trött och faller på knä vid henne, "Och jag har saknat dig." sa hon och kramar om sin vän, hon var så glad att hon var hälsan själv. "Hoppas du har ett golv eller så till övers." sa hon lite roat och släpper Nalel.

Nalel skrattade lätt. "Ja det har jag, jag har ett eget hem nu, med min son, Ian" log hon och tog hennes hand. "Han har nog inte vaknat än, men du kan få lite mat i dig under den tiden".

"Ian." Meira log, "Så det blev en son? Min gudson." log hon tog hästens tyglar och följde med henne. "Mat, du kunde inte sagt något bättre." log Meira som var avmagrad, soldatlivet hade tagit hårt.