Livet efter livet

Det kommer, Kapitlerna är värda att vänta på ♥

okej, så nu får ni ett väldigt kort kapitel men jag vill inte låta er vänta för länge nu i slutet så ni glömmer bort allt c:
jo, vill först och främst säga att det känns som om den här kommer sluta väldigt tvärt. Jag tror det är mellan 1 och 3 kapitel kvar efter detta.
Sen så vill jag bara säga: Här kommer nästa kapitel:

15 - Smärta
Fred satt länge kvar på samma ställe. Det berodde både på att han inte visste vart han annars kunde ta vägen och för att han faktiskt inte direkt kunde röra sig. Hela hans kropp gjorde uppror i smärtor och säkert tre fjärdedelar av hans synfält var konstant borta. Det lilla han kunde se var suddigt och hörseln började bli sämre. Efter ett tag behövdes en stor kraftansträngning för att urskilja de stöttande orden som Tonks och Lupin med jämna mellanrum slängde ur sig.
På något sätt verkade det som om de visste mer än vad Fred gjorde, för Fred hade ingen aning om någonting. Han visste inte när det här sluta och om det någonsin skulle göra det. Han visste inte heller vad som skulle hända om det slutade eller vad som skulle hända om det blev ännu värre. Skulle han dö på nytt?
Lupin och Tonks verkade veta hur de skulle ta allt. De log ibland och ibland gjorde de det inte. De satt mest i en varsin fåtölj eller lät Fred vara ifred om han ville det.
En fråga som aldrig lämnade Freds huvud var varför det här överhuvudtaget hände. Varför just han, Fred, skulle behöva stå ut med den här smärtan fast han redan hade behövt gå igenom så mycket ont att det var svårt att förstå. Varför skulle just han behöva gå igenom smärta efter smärta? Varför skulle just han behöva stå ut med tanken på att aldrig mer få träffa sin familj?
Varför skulle just han dö?
Tiden passerade. Det kunde varit timmar Fred satt i den där soffan. Det kunde också varit minuter, ja kanske till och med sekunder. Där hemma kanske tiden inte hade gått överhuvudtaget, eller så hade flera år passerat. Fred började fantisera om hur hans syskon gifte sig, hur de fick barn och hur de växte upp. Och allt detta tänkte han på medan han blev mer och mer instängd i sig själv. Han tänkte på hur han själv aldrig skulle få vara med om allt som de andra fick. Hur han aldrig mer skulle få träffa George.
Hur han aldrig mer skulle bli få hel.

Omgomgomgawesomeawesome!
Du ska veta att du skriver så häääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääär + så hääääääääääääär bra ♥

Buhuhu!
DU ÄR DUM MOT FRED!!!!!! USCH FÖR FINT SLUT!
A .W. E. S. O. M. E.

JÄTTEMEGASUPERAWESOME!!! ♥

SUPER

*torkar bort tåren från min kind*
FANTASTISKT!!!

Min gissning: Fred kommer till baka till livet!!!

Mitt omdöme om fanfictionen: ♥ x 7

Mitt omdöme ♥x 1000000000000000000000000000000000000 + AWESOMEEEEEEEEEEEEEEEEEREEEEEEEEEEEEE

Vilket supermegafoxyawesome kapitel!!!