Hogwarts yngre dödsätares kärleks historia

Jupp, here is the last chapter... Ganska sorgligt egentligen.... Och ni ska veta att ni är de bästa läsarna man kan ha!! Tack för att ni läser min ff! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Men det kommer ju en epilog också!!!
Men hoppas ni gillar det!!!!



Kapitel 45


Draco


”Kom Draco” sade Narcissa. Hon stod med Dracos far tillsammans med de andra dödsätarna. Mitt ibland dem stod drummeln Hagrid och höll i en slapp Potter med glasögonen på sned. Potter var död. Enligt Mörkrets herre hade Potter försökt att fly, men Draco trodde inte riktigt på det…
Potter hade räddat livet på Draco, två gånger. Både i Vid-Behov-Rummet och sedan ifrån en dödsätare.
”Kom Draco” sade Lucius nästan panikslaget. Om Draco inte skulle komma, skulle han antagligen dödas. Men han ville hellre stanna på denna sidan, där han redan stod. Där Hermione stod. Han kände att hon, liksom alla andra, iakttog honom. Men just hennes blick brände sönder hans nacke.
Draco gjorde sitt beslut, säkert hans livs dåligaste, men det var för hans egen skull. Han började gå mot sina föräldrar. Han kunde höra hur skaran tystnade. Nu var det för sent. För sent för att vända om. Och säkert för sent, alldeles för sent, om han ens hade haft en chans att få tillbaka Hermione.


Hermione


Hermione kände hur hjärtat sjönk i bröstet på henne. Han valde den andra sidan. Han hade säkert inte ens tvekat.
Men rösten i bakhuvudet viskade trotsigt till henne.
Han hade tvekat, att han hade valt den sidan bara för att överleva. Det kan du väl unna honom?
Nej, det kunde Hermione inte unna honom. Eller… jo? Hon var förvirrad.
Och det allra värsta var att Harry var död. Hennes bästa vän, hennes bror…
Tårarna rann nerför hennes kinder när Harry plötsligt sprattlade sig loss ur Hagrids grepp och försvann.
Hermione skrek av lycka samtidigt som hon, tillsammans med de andra, förflyttade sig in i slottet.


Draco


Kriget var slut. Draco var hemma i sitt rum och låg på sin säng. Han tänkte på Hermione. Igen. Han började tänka igenom allt de gått igenom. Från deras första kyss till natten i Astronomitornet…
Plötsligt slog en tanke Draco. Julklappen. Julklappen han fått av Hermione. Han hade haft med sig den varje dag fram tills de gjorde slut… Och sen när de blev ihop igen, hade han i princip glömt av den.
Han plockade fram det gyllene fickuret och öppnade med darrande fingrar locket. Klockan verkade ha stannat… Så länge som klockan slår ska jag älska dig”. Orden ekade i Dracos huvud och det kändes som om hjärtat utsattes för Cruciatus-förbannelsen. Plötsligt började klockan ticka igen, för att sen återigen stanna. Den tickade igen. Den stannade. Den tickade. Den stannade…

Oh, asbra! Men alltså... Jag upptäckte en sak, en sjuk grej egentligen, men i detta kapitlet... Hermione har kysst Ron! Alltså, innan det här med att Harry är "död" så kysser Ron och Hermione så hon hade ju egentligen varit otrogen... Haha, sjukt att jag började tänka på det! xD
Haha, men skit i det, asbra! Synd att den är slut Du skriver så himla bra! Tycker denna FF har varit asbra fast jag inte är så jätte förtjust över Dramione... Hermione och Ron är ju helt och hållet gjorda för varandra, men denna är ju så himla bra ändå!!! You go girl!!!

Jätteunderbart!

OMFG!!! D": SÅ VACKERT MEN SÅ SORLIGT!!

Haha tack och de har kysst varandra men jag nämnde inte det (anledning till att Dracos klocka stannar och fortsätter att ticka och stannar igen... för att Hermione har kysst Ron)

Och du har en spännande epilog att se fram emot också! ;D

Yay! Mer! ♥

jättebra

Herregud.... :3

♥ ♥ ♥ har aldrig läst en så sorglig ff (det var en komplimang) ... Fantastiskt bra skrivet! Jag är så ledsen att ff:n är slut nu...

Så himla sjukt amazing bra slut på den!!