(PM) En mugglare på Hogwarts

håller med om att det skulle vara en rolig grej men nu är det ju så att Annie har tänkt låta Voldemort komma tillbaka helt så att Harry kan förstöra honom en gång för alla... och den planen skulle gå åt skogen om en dödsätare som visste om att Voldemort skulle komma tillbaka visade sig i stora salen... men annars var det en bra ide

Ja!

Jag tror Ginny4ever har sin historia uttänkt, och säkert en massa roliga saker med Hon har sina egna idéer och så kan vi nog låta det vara

Hoppas jag inte sårar någon eller så nu....

Nej då!!! Vi kommer med idéer och Ginny4ever får avgöra om de ska vara med eller inte. Det sårar absolut ingen!!!

Ni får jätte gärna komma med ideer men jag har rätt många ideér ganska långt in i historien så det kommer inte bli någon händelselös ff.
(Jag skulle däremot uppskatta det om ni ugglepostade mig om ideer istället.)
Kom ihåg att alla ideer så använder jag inte såklart men jag får den flesta av min insperation av en liten idé. Så idéer hjälper även om jag inte använder just den idén (Hoppas jag inte var för förvirrande nu...)

Skrev en jättelång kommentar men den försvann för Mugglis slutade fungera.

Iallafall, jag streckläste denna från sidan 1-90 på omkring fem timmar, jag började runt tio och var klar vid tre inatt! & jag tycker faktiskt att detta är en av de bästa FFen som jag läst, och jag har läst många säger jag bara! Självaste idén är så brilliant liksom.
Jag märker verkligen hur denna ficcen har ändrats från första delen tills senaste. Mindre stavfel, mindre grammatikfel och bättre språk!
Dessutom skriver du på ett sådant sätt att man verkligen lever sig in, och du fängslar den som läser med din berättelse redan från början!

/kram Therese, din nye bevakare!

Tack så mycket Eftersom jag redan svarat på din ugglepost vet du redan hur tacksam jag är Det gör verkligen min dag när jag får kommentarer som den här. TACK SÅ HIMLA MYCKET!!!!! ♥♥♥

Det värkar lite som om Annie har någon sorts magi i sig som är annorlunda än dom andras Under vad det är för något och den kanske kan hjälpa Harry i kampen mot Voldemort

En fråga till Ginny4ever:
Kommer Annie att gå på Hogwarts under det femte året?
Jättebra ff!!!

Kapitel 54
Jag var på väg upp till ugglesalen. Jag hade definitivt inte gått miste om att konstiga saker hade börjat hända sedan jag började Hogwarts. Och då menade jag inte saker som magi eller något sådant. Utan mer min förmåga att stå emot magi. Jag visste att det egentligen inte fanns en chans att jag hade kunnat stå emot en dödsätares imperioförbannelse. Jag hade också börjat känna mig fysiskt starkare än förut. Jag hade alltid varit stark… men inte riktigt så stark. Det var konstigt. Därför skulle jag skicka ett brev. Ett brev till Remus Lupin. Jag tänkte fråga om varulvar på något sätt kunde stå emot förbannelser bättre än andra eller om de blev starkare även när man inte var förvandlad. Det här var inget som jag ville berätta för någon annan. Hermione skulle säkert kunna hjälpa mig och titta i någon bok, men jag tvivlade inte på att det skulle se misstänksamt ut om hon började kolla upp varulvar i en bunt böcker utan att ha fått någon uppgift från någon lärare att göra det. Det var förstås rätt stor chans att hon redan visste då hon skrev en stor uppsats om dem förra året, men trots det så känns det här som någonting jag vill fråga någon som faktiskt har personlig erfarenhet… Då är det ganska praktiskt att man fortfarande känner varulven som bet en.
Jag kom upp i ugglesalen och lade märke till en tjej med rödbrunt hår, inte särskilt mycket längre än jag själv. Hon satt och läste ett brev. När hon hörde mina steg tittade hon upp. Jag kände vagt igen henne, men jag visste att hon inte gick i Gryffindor eftersom hon hade en blåvitsvart randig slips och Ravenclaws märke fastsytt på vänstra sidan av hennes klädnad. Hon log ett svagt leénde och återgick sedan till sitt brev.
”Hej.” sa jag förbigående.
”Hej.” svarade hon. Jag satte mig ner, tog fram en bit pergament och den svarta fjäderpennan jag tagit från Ron. Han satt och gjorde sina läxor när jag tog den, men jag ville helst inte fråga om den, jag ville inte att någon skulle veta att jag skrev brev till någon. I alla fall så började jag skriva.
När jag var klar stod det så här på pargamentet i slarvig handstil,

(Det i parantes är vad Annie tänkte när hon skrev det.)

Hej Lupin, (Nej det låter alldeles för vardagligt)
Kära Lupin (Vi är ju knappast världens bästa kompisar...)
Remus Lupin, (varför låter allt så töntigt?)
Hej mr Lupin, (Inte så himla kreativt men skit samma…)
Jag behöver din hjälp. (Kan en sån simpel mening låta så krävande?) Jag har kommit på två rätt underliga saker. (Om det är något som är underligt så är det hur svårt det är att skriva ett brev till Remus Lupin.) Är det möjligt att varulvar kan få extra förmågor? T.ex. mer fysisk styrka, även när de inte är förvandlade eller kanske stå emot kraftiga förbannelser bättre än andra? (Det låter fortfarande töntigt men om jag inte blir klar någon gång får jag sitta här hela dagen.) För när läraren i försvar mot svartkonster skulle demonstrera de oförlåtliga förbannelserna så var det ovanligt lätt för mig att stå emot imperio förbannelsen. Jag gjorde inte alls som han sa. Allt som hände var att jag fick en bedövande känsla som jag inte kände av förrän förbannelsen släppte och hörde en röst som sa åt mig att dunka huvudet i väggen. Tillslut fick jag dock en stor huvudvärk och fick avbryta lektionen, men annat än det så var det inte särskilt mycket effekt av förbannelsen och det gick definitivt inte som han Professorn hade väntat. Dessutom har jag känt av att jag ibland blir ovanligt fysiskt stark. Detta förekommer för det mesta när jag tappar humöret när jag blir arg när något retar mig när jag blir förbannad. (sådär. Nu får han tycka vad han vill.)
Vänliga hälsningar, Tack i förskott, (HUR FÖRBANNAT SVÅRT SKA DET VARA ATT SKRIVA EN HÄLSNING!?)
Annie

En blick på brevet sa mig att det var alldeles för kladdigt. Jag såg upp. Flickan som jag sett tidigare satt fortfarande och läste sitt brev.
”Ursäkta.” sa jag. Hon hoppade till. Hon verkar som om hon inte är van vid att folk pratar med henne. Hon är antagligen rätt blyg.
”Ja?” frågade hon när hon hämtat sig.
”Har du lite pergament på dig?” hon blinkade tre gånger med sina kastanjebruna ögon som hon aldrig hört talas om något sådant.
”Pergament… Pergament! Ja visst!” hon såg sig förvirrat om och tittade under bänken i sina fickor och tillslut kom hon på att den såklart låg i hennes skolväska.
”…var nu den är…” muttrade hon. Jag log, hon var inte riktigt blyg, som jag trott först. Hon var mer tankspridd och rätt förvirrad.
”Är det den där?” sa jag och pekade mot en brun väska som låg en bit bort. Hon tittade mot mitt finger. Stirrade misstroget mot väskan några sekunder och sedan sken hon upp.
”Javisst!” kvittrade hon. Hon hoppade dit plockade upp den och slängde upp den på en bänk. Hon började rota i den. Läxor, böcker, flaskor och trolldrycks ingredienser flög åt alla håll och kanter. Jag såg roat på medans hon hittade saker som tydligen varit ’borta i flera åratal’ till slut drog hon upp en bit tillskrynklat pergament.
”Det är lite skrynkligt men…” började hon och räckte fram pappersbiten.
”…men det funkar att skriva på.” avslutade jag och log. Hon log stort tillbaka.
”Precis!” kvittrade hon. Och när jag säger att hon kvittrar så gjorde hon verkligen det. Fast inte på ett obehagligt sätt. Jag bestämde mig för att jag gillade henne.
”Vad heter du?” frågad jag samtidigt som jag tog emot pargamentet. Hon såg på mig och för första gången spred sig en rodnad över hennes kinder. Men hon tittade inte ner när hon sa,
”Cloaine Lorique.” rodnaden blev lite starkare. ”Jag vet att jag har udda namn.” jag lade huvudet på sned.
”Lite udda kanske, men vackra.” svarade jag sanningslikt. Namnen var verkligen vackra. Hennes rodnad försvann inte men nu log hon stort.
”Tack!” kvittrade hon. Jag log när jag hörde den kvittrande klangen i hennes röst. ”Vad heter du?”
”Annie Johansson.” sa jag och kände att jag kände mig omärkvärdig med mitt otroligt vanliga namn som varken var Vackert, udda eller fult.
”Annie är också ett fint namn.” sa hon och hennes ögon glittrade.
”Tack.” sa jag léende.
”Vem skriver du till?” frågade hon plötsligt. Jag märkte att hon varit nyfiken på det här ett tag.
”En bekant bara.” sa jag.
”Jaså, har du svårt att forma orden?” frågade hon.
”Ja, hur visste du det?” frågade jag.
”Ditt papper är alldeles nerkluddrat.” sa hon enkelt.
”Just det, jag ska nog skriva rent mitt brev nu.” sa jag vänligt. Jag ville verkligen fortsätta prata med Cloaine men jag ville också få svar från Remus så fort som möjligt. ”Det är rätt bråttom.” sa jag ursäktande.
”Då ska jag inte störa.” sa hon och började packa ihop sina saker i den bruna väskan. Hon sa det inte på ett sådant sätt att hon verkade stött. Hon sa det på ett sådant sätt som visade att hon förstod. När hon precis skulle gå ner för trapporna såg jag en flaska på golvet. Jag plockade upp den. Den var rätt stor och fylld med en konstig vätska. Jag antog att den var hennes.
”Cloaine, Vänta! Du tappade något.” hon vände sig om. När hon såg vad det var jag höll i handen så, såg det nästan ut som en blixt av panik i hennes ögon. Men det var borta så snabbt så det var nog bara ljuset, sa jag till mig själv.
”Tack så mycket!” sa hon gällt till mig och tog snabbt tag i flaskan och drog den tätt intill sig. När hon gick tittade jag undrande efter henne. Hon verkade som en snäll tjej. Lite märklig kanske men snäll. Det som förbryllade mig var vätskan i flaskan. Den hade sett underligt bekant ut.