(PM)Jag hatar din blotta existens

Jag trodde faktiskt att jag skrivit något om det, men tji fick jag... Tack och lov klarar jag av blod ganska bra, speciellt när det är ett måste. Tror jag fått det efter mina föräldrar, jag ser till att hantera situationen liksom. Det underlättar, så att säga

^Jag är tretton år, har läst freakin Harry Potter och freakin Hunger Spelen! Jag tror jag klarar lite blod... =P

ditto!

Okej, tack för svaren. Jag tror att jag kommer att spoila vissa beskrivningar som inte är nödvändiga att läsa, resten kommer att vara ospoilat om det går bra?
Det kan hända att jag lägger till/ tar bort spoilers efteråt :3

hm, klarar det mesta.. så länge det inte har med köttätande sniglar att göra.. (läste om något sådant i en spökbok...)
och, som sagt, om du vet ditt eget bästa ser du till att Dider överlever

JätteBra kapitel!
Längtar till nästa!

Den har jag också läst tror jag.

Jess
Jess nynnar svagt för sig själv där hon går längs bergets kant och plockar de färska örter som behövs för att göra en lugnande brygd. Det är första gången Jess ska göra den, men hon tänker inte göra den till sig själv. Jess har bestämt sig för att gottgöra Julie för alla brygder som Jess har stulit genom att göra en egen lugnande brygd med en doft av lavendel eftersom farmor alltid har sagt att det är lugnande.
Vårsolen bränner Jess nacke på ett behagligt sätt, och Jess silverbloda hår är uppsatt i en lång fläta som hänger ner bland blommorna när hon böjer sig framåt och en katt vars svarta päls blänker i en blå nyans stryker sig mot Jess’ ben. Jess skrattar lyckligt.
”Åh, Angel då!” utbrister Jess och böjer sig ner för att stryka katten över huvudet. BlueAngel - det är det namn som Jess har gett sin katt. Blue för att kattens päls skiftar i blått, och Angel för att Jess först trodde att BlueAngel var en hona.
Nu skuttar BlueAngel omkring Jess och jamar svagt innan katten rusar iväg åt ett annat håll. Jess tittar efter BlueAngel ända tills det inte går att se honom längre, då vänder hon sig mot blommorna igen.
Med sekatören som farmor har lånat Jess klipper Jess snabbt och rakt av ett par blommor från en buske med vilda rosor och bryter bort de hårda taggarna som hon lägger ner i ett tomt fack i sin ingredienslåda med snidade blommor på. Hon har med sig allt, både ingredienslådan, kitteln, kittelns ställ, redskap och trolldrycksboken. Varför? För att Jess tänker arbeta utomhus i den friska luften och varma vårsolen.

Ungefär samtidigt som Jess lyckas få fyr på elden under kitteln hörs flera otäckt skrapande ljud och dunsar som inte kan tolkas som något annat än något dåligt. Jess far upp och ser sig skräckslaget om i ett försök att se vad som har hänt.
En välkänd figur ligger på rygg nedanför klippan. När Jess kommer närmare kan hon inte låta bli att flämta högt när hon ser vad som har hänt Didier.
”Snälla, någon, hjälp mig!” skriker Jess när hon har fått tillbaka talförmågan och rösten bär henne igen. ”Vem som helst! Gör något! Hjälp honom!”
Innerst inne vet Jess att ingen kommer att komma. Ingen kan hjälpa Didier. Ingen… förutom hon.
”Snälla! Dö inte Didier! Jag… j-jag förlåter dig aldrig då”, snyftar Jess och rusar iväg mot sin kittel.

Efter att ha flyttat kitteln så nära Didier att Jess kan hålla i Didiers hand samtidigt som hon brygger en blandnig av en styrketinktur, en blodpåfyllande brygd och en brygd som helar brustna organ. Hon är inte säker på att brygden kommer att fungera eftersom hon aldrig har gjort den förut trots att det är hennes egna instruktioner, men eftersom instruktionerna är en läxa i Brygder och Botanik och hon har fått betyget E på det så borde den fungera, eller hur?
Ärligt talat så förstår Jess inte varför hon inte har provat receptet förut, det tog ju bara en timme att tillreda! Åh, varför var hon så otroligt dum?!

Didiers ögonlock fladdrar svagt och Jess lutar sig över honom.
”Lever jag?” viskar Didiers röst svagt och hans läppar rör sig knappt.
”Ja, du lever”, mumlar Jess ömt och stryker en kall hand mot Didiers lika kalla kind. ”Rör dig inte”, förmanar Jess. Hon är säker på att det inte är bra om Didier rör på sig, skallbenet kunde förstöra hans hjärna, eller så kunde han kanske bli handikappad.
”Du är Jess va?” undrar Didier och slår upp ögonen. De grå ögonen som annars är så djupa och fulla av liv är glansiga, och pupillerna har blivit onaturligt stora. Jess ser att Didiers bröst höjer och sänker sig i korta, snabba andetag som knappast kan båda gott.
”Helt rätt”, mumlar Jess och rör försiktigt om i kitteln. Hon suckar lättat, om Didier kunde känna igen henne så kunde han väl inte vara alltför skadad?
”Hur lång tid har jag kvar?” frågar Didier och stirrar upp bland molnen.
”D-du ska inte dö! Jag håller på med en brygd som kommer få dig att överleva!” utbrister Jess och känner hur hennes underläpp börjar darra svagt. Hon fick inte börja gråta! Hon måste vara stark för Didiers skull!
Didier skrattar kort och glädjelöst. ”Visst, dra den om hippogriffen också”, mumlar han och hostar högt. Jess ser hur Didiers huvud vänder sig åt hennes håll och hur en stor blodklump spottas ut ur hans mun.
”Sluta!” ber Jess. ”Snälla sluta, jag kommer att hjälpa dig! Du kommer inte att… att dö, så våga inte ens tänka tanken!”
”Det är synd”, mumlar Didier. ”I hela mitt liv har jag längtat efter det här, och nu när jag har det så får jag inte ha kvar det. Är inte det lite tragiskt? Jag antar att det ligger mer bakom ordspråket ’livet är inte rättvist’ än vad man först tror.” Didier hostar Igen och Jess känner hur tårarna börjar rinna längs med hennes kinder.
”Snälla, håll ut ett litet tag till! Jag är snart klar!”
”Om jag hade fått välja hade jag hållit ut i flera år till”, viskar Didier hest. ”Hälsa Jean från mig. Hälsa att jag aldrig riktigt lämnar honom. Mina vingar kommer att frigöras och jag kommer att flyga bakom honom för att för evigt existera i det förflutna.” Didiers ögonlock fladdrar till och han sluter sina ögon. Jess hör hur Didiers andetag blir skrovliga och ojämna och doppar panikslaget ner ena pekfingret i den kokheta brygden som nu är klar.
”Snälla! Öppna läpparna!” ber Jess och pressar sitt pekfinger mot Didiers stängda läppar. Tårarna som rinner i en stadig ström längs med Jess’ kinder droppar ner i Didiers vanställda ansikte och paniken blandas med frustration. I ren frustration tar Jess en stor klunk trolldryck i munnen och pressar sin mun mot Didiers som, till Jess förvånelse, besvarar den omedvetna kyssen för att sedan vända sig bort och hosta upp trolldrycken tillsammans med en massa blod. Didiers ögon tittar oseende på Jess som ryggar tillbaka lite. Didier är stark, så varför måste han se så svag ut nu? Varför kunde han inte fortsätta vara den starka, perfekta förebild som Jess behöver för att kunna leva vidare?
”Jag älskar dig Jean”, säger Didier allvarligt och Jess rycker till. Nog för att hon och Jean är lika för att vara tvåäggstvillingar, men så lika är de inte. Jess biter sig i läppen, det här är inget bra tecken. Inte alls.
”Jag älskar dig, och jag önskar dig all lycka i…” Didier hostar ihåligt. ”… i livet. Förlåt, du kommer höra en jävla massa hemska saker och jag kan inte vara där och förklara, men lita på mig, okej?” ber Didier sluddrande och Jess rynkar förbryllat pannan.
”Lita på vad då?” undrar hon.
”Kyss mig”, säger Didier. ”Jag vill känna dina läppar en sista gång, Jean. Jag vill att du ska vara mitt sista minne.”
Jess sväljer hårt och känner hur tårarna börjar rinna igen. Hon vet inte vad hon ska göra. Ska hon låta Didiers sista önskan gå förbi eftersom hon kommer att lura honom att hon är Jean, eller ska hon bedra honom?
”Snälla”, ber Didier och Jess biter sig hårt i läppen och kommer sedan på hur hon ska göra. Kvickt tar hon en klunk av trolldrycken som hon har bryggt innan hon böjer sig fram mot Didiers vanställda ansikte, sluter ögonen och låter sina läppar möta hans. Hon känner hur hans läppar blir kallare och kallare och försöker panikslaget få honom att svälja trolldrycken, men utan framgång.
Trots att Jess’ synfällt är suddigt av tårar tycker hon sig urskilja ett litet flin på Didiers blå läppar. Trolldrycken sipprar ur hans slappa mun och sorgen som sköljer över Jess dränker allt utom hatet. Hatet mot henne själv för att hon inte lyckades rädda den person som betydde mest för henne i hela världen.

*sad face* <--- ok värdelös kommentar men det är så det är.