The Dark Side [Sv]

Wunderful

Åhh,grät (

Meeer definitivt ♥

Mer x(

DARK SIDE E BÄST

mer! :'(

Tack alla ♥ Jag hade tänkt ge mer ikväll men jag har haft så mycket läxa att jag inte hunnit, men på lördag/söndag!

okidoki.

sorry kort kap, men det gör kanske inget?

Kapitel 8
När barnet är borta
1996

Clarissa stod med handen på sin nu ganska stora mage. Det var bara två månaders tills hon skulle föda barnet och hon längtades. Även om alla kastade föraktfulla blickar på henne så njöt hon av att vara gravid. Det var något hon önskat vara i många, många år. Med en suck borstade hon igenom håret och gick till vardagsrummet i familjen Malfoys hus. Hon hade blivit beordrad att bo där och hålla sig ur vägen nu när hon bara var en börda. Men nu verkade Voldemort ändå vilja prata med henne, då hon blivit ombedd att möta honom.

”Herre…” sa Clarissa lätt och bugade sig så lågt magen tillät.
”Så barnet lever fortfarande?” Hon visste inte om han lät irriterad över detta faktum, eller bara förvånad.
”Ja herre, skulle den inte de?”
”Du förvandlas till en best en gång i månaden Clarissa, inte för att jag kan mycket om barn, men jag trodde att de inte klarade av sådant!” Han lät överlägsen, som om han var bättre än hennes barn. Clarissa kände hur ilskan bultade fram genom blodet, men ville inte skrika på honom.
”Så kanske det kan vara, men är barnet skapat av varulvar så klarar det sig säkert!”

”Clarissa, har jag sagt att du får gå?” hans hotfulla röst fick henne att stanna till.
”Nej herre, men ni har heller inte sagt åt mig att stanna!”Oj, kanske lite för snäsigt, hon hoppades att han inte skulle ta illa upp.
”Jag har nyheter…” Hon kände hur ögonen spärrades upp, vänta lite nu, hade HAN nyheter till HENNE? Det stämde väl inte? Det var väl tvärt om det brukade fungera eller?
”Jasså herre?” sa hon osäkert.
”Du ska gifta dig!”
”Men herre…” utbrast Clarissa chockat och kände hur förskräckt hon SKULLE ha sett ut om hennes ansikte inte varit förtrollat.
”Akta dig Clare, du är inget undantag från varken mina befallningar eller bestraffningar… glömt det?” Deras ögon möttes och Clarissa vek snabbt bort blicken och stammade;
”F förlåt h herre j j ag…”
”TYST! Och lyssna…”

Clarissa satte sig chockat ned på en trädstam ute i skogen och kände hur tårarna hotade. Hon skulle gifta sig, det var ett måste och barnet fick hon inte behålla… vad skulle hon då göra? Något MÅSTE hon ju göra, hon kan ju inte döda sitt och Sirius enda barn…
”Gråter du?” Travers röst lät förvånad och Clarissa bet sig i läppen innan hon argt såg upp på honom.
”Det kallas HORMONER Travers och om du inte visste det redan så blir man FULL av dem då man väntar barn!” Travers såg på henne ett tag innan han satte sig ned bredvid henne.
”Har mörkretsherre pratat med dig än?”
”Ja det har han… men han sa inte när!” sa hon allvarligt och såg på honom. Han var inte ful eller så, lite läskig kanske och kaxigt frågvis, men hon skulle aldrig kunna se sig själv som hans fru…
”När barnet är borta…” sa han allvarligt och såg med en mörk blick in i hennes ögon.

När hon återvände från skogen var hennes läppar svullna. Han var bra på att kyssas, även om hon inte VILLE, så visste hon att hon skulle hamna i onåd om hon inte lät honom. Hon var ju i princip förlovad med honom nu…
”Clare?” Det var Dracos dova röst som mötte henne i dörren.
”Hej Draco, hur är det?” frågade hon då hon såg att ingen var med honom.
”Bra…” sa han lågt och såg sorgsen ut.
”Nej det är det inte… är det någon i vardagsrummet?” Draco skakade på huvudet och Clarissa log mjukt mot den ljushåriga pojken. ”Då går vi dit och pratar Draco…”

”Vad är det du bekymrar dig över?” frågade hon mjukt och såg på honom. Draco såg osäkert på henne och sa lågt;
”Jag… måste… döda…”
”Dumbledore… ja, jag vet det… tror du inte att du klarar det?
”Nej…”
”Ta det lugnt, när höstlovet är slut och du börjar skolan igen kan du glömma att du måste det. Du kommer veta när tiden är inne, du behöver inte oroa dig för det förrän det är dags!”
”Men Clare…” sa han och såg oroligt på henne. Hans gråa ögon såg rädda ut.
”Inga men! Du klarar det bättre än du tror!” sa hon allvarligt och kramade om honom.

”Vad gör du här?” frågade Snape och såg irriterat på henne.
”Jag behövde prata med dig!”
”Är det verkligen bra att röra på sig då magen är så stor?”
”SLUTA Sev…” sa Clarissa argt och såg på honom. ”Det är inte MIG jag är orolig för, utan Draco!”
”Jag vet om honom Clare, Cissy har berättat…”
”Ja, men pojken är rädd Sev…”
”Som jag sa, så vet jag redan, och det gör Dumbledore också!” Clarissa bet sig i läppen och såg osäkert in i Snapes irriterade blickar. ”Var det något annat också eller?”
”Jag… måste gifta mig med Travers…”
”Det visste jag också…” Nu lät han mer sorgsen, han brydde sig…
”När jag gjort mig av med barnet… kan du… varna Dumbledore om att jag kommer med det till honom?” Snape nickade och såg länge på henne.
”Klarar du dig där borta? Du ser mer och mer tärd ut för varje gång vi träffas…”
”Ja jag klarar mig…” sa hon lågt och såg ned på marken. ”Oroa dig inte för mig…”

nej, vad sorligt Men jättebra, snälla skriv mer när du kan! Började nästan gråta i slutet :'(

Awww! Så himla fint!