Falsk Romans [SV]

Guuuud så underbart! mooore när du har tid ♥

Jätte bra!

meer

Aw, här kommer mer, bara för ni kommenterar så supersnällt =) ♥
_______________________________________

SUSAN BONES

"Wayne? Varför väntade du inte på mig?"
"Jag sa ju att jag skulle gå med Megan."
"Jaså? Men varför kunde ni inte vänta på mig då?"
"Jag trodde inte att du gillade Megan."
"Nä, men du ska föreställa min bäste vän!"
Ilsket skyndade Susan på stegen och gick ifrån Wayne i korridoren. Hade Megan gett Wayne en kärleksbrygd? Eller varför betedde Wayne sig som om Megan Jones var den enda existerande människan i hela världen?
Och Susan var ensam nu.

"Kan jag sitta här?" Justin tittade upp från diagrammet han hållit på och ritat.
"Självklart." Han log, och visade raden av perfekta, vita tänder.
"Tack", suckade Susan och la sina tillhörigheter på platsen bredvid hans i klassrummet.
"Bråkar du och Wayne, eller?" undrade hennes klasskompis lite försynt.
"Nä, egentligen inte, men han kan inte slita sig från Megan och jag tål inte den människan."
Justin vände sig i stolen och sträckte på sig för att få en bättre blick av de två svarthåriga klasskompisarna till dem, Wayne och Megan, som satt längst bak i klassrummet och skrattade.
"Han har klippt sig", kommenterade Justin överraskat.
"Nej", rättade Susan, "MEGAN har klippt honom."
Justin vände sig tillbaka igen och stirrade på Susan som om han inte kunde tro sina öron.
"Va? Men sen när blev de två så bra kompisar?"
"Det undrar jag också", svarade Susan och hängde med huvudet. "Och de fryser ut mig. Wayne vill inte veta av mig längre och jag vet inte vad jag har gjort för fel."
Hennes blonde bänkgranne såg medlidsamt på henne.
"Var med oss då, så länge", erbjöd han och fick faktiskt Susan att le.
"Tack, Justin."

"Mår du bättre idag?" Susan ryckte till och välte av misstag omkull bläckhornet med ena handen så uppsatsen hon just skrivit klart förstördes av den rinnande, blå bläcket. Dracos plötsliga, låga röst i hennes öra hade halvt skämt livet ur henne.
"Merlin! Du skrämde mig", väste hon men vred inte på huvudet, eftersom hon fortfarande kunde känna hans heta andedräkt mot hennes hals.
"Jag ställde en fråga."
Håret reste sig i nacken på henne. Han var så nära. Så förfärligt nära.
"Jag mår bättre idag, tack", svarade hon hjälplöst.
"Skönt att höra." Men Slytherinarens röst var kall som is, och Susan fick intrycket av att han inte brydde sig. Inte för att hon brydde sig om han brydde sig eller inte.
Hon svalde.
"Har du lunchrast?" frågade hon tveksamt, obekväm med att inte kunna se hans ansikte. Han skrattade tyst, och därefter upphörde de lugna andetagen mot hennes bara hud. När hon äntligen vände sig om för att titta på honom, upptäckte hon att han inte var kvar.

Draco Malfoy. Skolans i särklass mest eftertraktade kille. Kall som is, giftig som ett helt huggormsbo och hetlevrad på ett väldigt skrämmande sätt, men ändå var det honom alla tjejer blev kära i.
Susan ville inte bli en av dom. Hon ville inte låta Malfoy påverka henne.
Ändå var det något med att ständigt söka sig till hans närvaro som fick henne att allt mer sällan tänka "Det här måste jag göra", och i stället ”Det här vill jag göra."
Ville hon träffa Malfoy? Ville hon se honom le irriterande hånfullt mot henne, ville hon höra hans lågmälda viskningar i örat och känna hans svala läppar mot sin hud?
Susan trodde hon skulle bli galen av frustration.
Hon HATADE Malfoy. Samtidigt började han långsamt bli en del av hennes vardag. Var befann han nu? Vilken lektion hade han? Skulle hon hinna se honom på lunchrasten?
Och hon kunde inte förneka att hon värdesatte de korta stunderna de sågs, vilket kanske var det värsta av allt.

Suuuuuuuuuper! ♥

åå, dör!! den är awesome
Meeer ♥

Ägig värre ♥

mera! du äger!