Varg eller Man? [SV]

bra

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

meeeeeeeer

ny läsare här...

jättebra ff.

Trevligt att ni är så ivriga att läsa vidare.
____________________________________________________

Kapitel 12

Remus satt och stirrade ut genom fönstret på tåget, det accelererade och snart kunde han inte se sina föräldrar längre. Men denna gången, andra gången, han åkte med tåget så vände han sig inte mot en tom kupé efter avskedet utan mot sina tre bästa vänner, som flinade mot honom från sina sittplatser. Trotts att han lämnade sina föräldrar, så kunde han inte hjälpa det, smilbanden drogs alltid uppåt i dessa människors sällskap och han hade längtat hela sommaren efter att få börja på Hogwarts igen, på att få träffa sina vänner och utbilda sig till trollkarl, hela sommaren hade varit en enda stor längtan.

Det blodröda tåget ringlade sig genom berg, sjöar och fina miljöer, solen gick sakta över himlen och ersattes av en halvmåne. När tåget äntligen stannade, så reste sig dess resenärer, skillnaden var att de hade bytt ut sina normala kläder mot långa, svarta mantlar med olika emblem på bröstet, beroende på vilket elevhem de gick i. De fyra elevhemmen var: Gryffindor, Hufflepuff, Slytherin och Ravenclaw.Själv hade Remus och hans vänner ett Gryffindormärke som stoltserade på vardera bröstkorg. Däremot så fick Remus se en flyktig skymt av flottigt svart hår och en onormalt stor näsa, vilket vittnade om att Snape, även kallad snorgärsen var i närheten. Remus tog tag i sin vän James, hårt i armen och drog honom i motsatt riktning, det sista dem behövde var att rivalerna rök ihop innan skolåret ens hade börjat.

James stirrade förvånat på sin vän, men Remus avfärdade det med en nick mot en ledig vagn, som såg ut att dras av sig självt. Hans vän nickade tillbaka med ett leende och hoppade upp i vagnen, som krängde till när de hade satt sig tillrätta. Nu hade skolåret officiellt börjat och Remus längtade så mycket till sorteringen, för att få se vilka som blev årets nya Gryffindorare. Magen drog ihop sig i lätt nervositet och han kände lätta skakningar i handen, även om förvandlingarna till varg och lögnerna kring dem var jobbiga, så vägde skolåret och hans vänner upp det, med råge.

Med en stigande nervositet färdades Lupin till slottet, till början av skolåret och ännu en gång var han tillsammans med sina bästa vänner: Sirius black, James Potter och peter Pettigrew.

__________________________________________

Hoppas det duger, var själv inte nöjd med det, men tänkte att det var bäst att jag spottade ut något.

Jättebra!

NY LÄSARE STRÄCKLÄST ALLT BÄSTA NOVELLEN ELLER GREJEN JAG LÄST I HELA MITT LIV DEN ÄR UNDERBAR FANTASTISK EN FRÅGA HUR GAMMAL ÄR DU? FÖR ÄR DU UNDER TYP 15 SÅ ÄR DU ETT UNDERBARN!!!!
ELLER FÖRRESTEN INGEN ÖVER 15 HELLER SKULLE KUNNA GÖRA DENNA NOVELL DET ÄR INTE MÄNSKLIGT MEN DET ÄR FAKTISKT MÖJLIGT FÖR DIG IALLAFALL! DU MÅSTE VARA EN TROLLKARL PÅ RIKTIGT...

Öh, tack.
Är 18 år och om jag nu skriver bra så beror det på att jag har tränat, jag sög på att skriva när jag var yngre och har enbart blivit bättre för att jag har skrivit mycket i 5 år nu. Så om ni vill bli bättre, läs böcker, titta på hur andra författare skrivet och gör en egen grej av det, sedan träning.

Trevligt att du gillade den!

Och räkna med att jag bevakar!

P.S Läs gärna min ff Lily~James, skulle gärna ha lite kritik från ett proffs

Trevligt

__________________________________

Kapitel 13

Stegen ekade mot stenväggarna där Lupin gick fram, han var på väg mot uppehållsrummet för att anlända tidigt, innan hans vänner hade vaknat. Kvällen innan hade varit ett helvete, ännu en förvandling, med ursäkten att hans mor var sjuk och att han behövde träffa henne. Igår hade han återigen upplevt känslan av hur det var att vara helt ensam, ensam i mötet med den extrema smärtan. Denna förvandlingen hade han upplevt som tidigare, först spändes ryggraden som en bågsträng, sedan började smärtan då det kändes som att en osynlig hand obarmhärtigt tryckte ned ryggraden så att den kröktes. Därefter stack det som tusen nålar trycktes ned i huden på honom, när hår växte ut överallt, förvandlingen avslutades alltid med att det kändes om att en osynlig, metallförsedd hand tog tag i hans skallben och drog ut det, för att göra det avlångt.

I tanken på detta, rös han. Den blåsiga höstmorgonen verkade med ens mycket kyligare och som för att försöka springa ifrån sitt otäcka minne, ökade han farten. Efter två år i skolan hade han lärt sig ett par nödvändiga genvägar, som han tog för att så snabbt som möjligt komma upp till Gryffindors uppehållsrum. Snart stod han utanför porträttet på den tjocka damen, hon granskade honom intressant från sin plats och innan hon hade hunnit fråga om lösenordet sade han bara "pumpapastej", hon svängde upp och han klättrade snabbt in. När han hade kommit in genom porträttet så trodde han att han skulle få se det tomt, men istället så satt hans tre vänner vid brasan. James och Sirius i de stora skinn fotöljerna vid elden, medan Peter satt på golvet och tittade in i den. När de hörde hans steg, så vände alla sina huvuden mot honom, Sirius och James såg roade ut, medan Peter kastade nervösa blickar på sin vän där han stod.

"Ha! Här kommer vår saknade vän, eller hur James" sade Sirius med ett brett flin som spelade på hans läppar. James log tillbaka, lika roat och innan han själv kunde göra något, så hade de tagit honom i var sin arm och tryck ned honom i fåtöljen.
"Trodde du verkligen att vi inte skulle komma på det? Vi är några av skolans mest begåvade elever och du trodde att dina lama ursäkter skulle täcka upp för dig?" Sade Sirius, med sin självsäkra och lätt högdragna röst, dock kunde man höra att ett skratt låg i bakgrunden. Han kände hur kallsvetten började rinna nedför pannan på honom och handen skakade i ren nervositet, han visste vad dem menade, men han var tvungen att neka, han ville ju inte förlora dem.
"Jag vet inte vad ni pratar om." Sade Remus, men han hörde att en darrning på rösten avslöjade honom.

James gav honom ett lätt slag över nacken, innan han började med sin redogörelse:
"Vi trodde på dig till en början men se här, du har varit borta vid fullmåne, varje månad i ett år och vi lovade att om du försvann vid fullmåne igen, så skulle vi snacka med dig." Sade James, medan han pekade på ett block han hade tagit upp.
"Ja jag och James anade det alltid, Peter här är inte tillräckligt klipsk nog för att fatta sambandet själv." Sade Sirius, med ett elakt grin mot sin knubbigare vän, som fortfarande satt och följde diskussionen med ögon stora som tefat.

En klump började bilda sig i halsen och det kändes som om han ville kräkas. De hade kommit på honom och nu skulle han förlora sina vänner, innan han skulle bekänna allt, så förekom James honom, fortfarande med en road ton på rösten, även om den var fylld av spänning denna gången.
"Så Remus, varför berättade du inte att du var varulv? Det är ju asballt!" Sade han, men hans röst hade blivit en viskning vid ordet "varulv. Sirius fnös otåligt och svarade med en vass ton på rösten:
"Är du dum på riktigt James? Klart man inte berättar det, du minns väl att de flesta hatar sådana som han? Skulle inte förvåna mig om han var rädd att förlora oss, även om det också är en befängd tanke, min tjockskallige vän" svarade Sirius James.
Remus själv satt bara och stirrade på sina vänner, helt mållös. Tankarna snurrade runt i huvudet på honom, skulle de inte lämna honom? Skulle dem fortfarande vilja träffa honom, trotts att han var ett monster? Ett litet leende spred sig över hans läppar. Remus vände sina ögon mot sina vänner i ren förvåning, Sirius och James hade börjat småbråka, medan Peter fortfarande stirrade på honom med stora ögon. Skulle han inte förlora dem?

"Jag var rädd, att ni skulle lämna mig, det är alldeles sant." sade Remus för att avbryta vännernas bråk. De vände sina ögon mot honom och fick sina farhågor bekräftade, en generad tystnad uppstod innan James bröt den. " Frågan är bara hur vi ska göra nu. Att umgås med en ni-vet-vad skulle vara ett underbart tillfälle att uppleva äventyr, jag har läst om Animagusar. Vi skulle säkert kunna bli sådana med lite övning" sade han självsäkert. Peter däremot gjorde stora ögon och stirrade nervöst på James.
" Men James, en sådan förtrollning är olaglig och mycket svår att göra, den måste bevakas av ministeriet." Sade Peter med sin pipiga röst. Sirius stirrade på honom och det lät mer som ett morr när han svarade. " Om du inte var så tjockskallig så skulle jag och James kunna fixa det innan året är slut, säkert. Men nu när vi måste hjälpa dig kan våra planer sinkas med en lång tid."

Remus kunde inte tro det, hans vänner, dem han trodde skulle lämna honom när de fick veta sanningen stod nu och diskuterade hur dem skulle underlätta hans förvandlingar. En glädje svällde likt en stor ballong i magen på honom och en värme spred sig från hans hjärta ända ut i fingertopparna, han hade fått riktiga vänner.

Diskussionen fortsatte till det att deras elevhemskamrater gick upp för att äta frukost, då gick de ned med vågen av människor. För första gången sedan överfallet kunde Remus Lupin le helhjärtat, nu hade han vänner, vänner som aldrig skulle överge honom. Allt från den knubbigare och mer obegåvade Peter, till den smalare och mer begåvade James. Tre vänner, med tre olika personligheter och utseenden, skulle för evigt vara sammanlänkade och dela sin framtid, på både gott och ont.

__________________________________________

Hoppas det duger, kanske blev lite rörigt, men hoppas det funkar i alla fall. Peter, James och Sirius, fick faktiskt reda på hans förvandlingar i andra årskursen, om jag minns rätt - så det är inte bara fantasier från min sida. Sedan tyckte jag det var bra om dem fick reda på det snabbt.

Braaa meeer!

Ps. Tack för kritiken på min novell Ds.