[PRS yehet och Levi_Nikiforov]

"Bröt du armen?!"
Meningen kom ut lite högre än väntat, och dessutom får Jimin en voicecrack mitt i meningen, vilket gör honom rätt så generad. Han vill inte göra en stor grej av det, men om inte Taehyung har nån typ av hörselproblem eller nåt så var det säkert att han hörde det. Han överanalyserar säkert igen, Taehyung kommer säkert inte bry sig, men ändå. Varför ska de alltid komma vid såna här tillfällen? Han harklar sig och fortsätter.
"Då kanske du inte har några vidare bra minnen därifrån..." säger han halvt på skämt. Taehyung log när han berättade, så det var kanske inget speciellt, men man vet aldrig.

Taehyung lägger märke till den lilla voicecracken, men ignorerar det. Det händer även de bästa människorna. Och Taehyung tycker ändå att den yngre är oerhört gullig, så det spelar ingen större roll.
"Äsch, skulle nog vara bra om jag gjorde det dåliga minnet till ett bra, tycker du inte?" frågar han och backar ut i regnet, bara för att känna det mjuka vattnet rinna över sitt ansikte på nytt. Han tycker i alla fall det, att det vore bra att måla bort det dåliga minnet och placera ett nytt, glatt minne. Han skulle kunna skratta åt Yoongi som alltid sa att han sög på att åka i de där radiobilarna.

"Det låter bra." svarar han och ler. "Jamen då så!"
Han går ut från det lilla taket och regnet börjar återigen strömma ner över honom. Det regnar lika mycket som innan, men dropparna har liksom mjuknat och blivit mindre. Förut var det hårt och kraftfullt regn i stora droppar, men nu var det bättre. Han slutar inte le, det kalla regnet känns så skönt mot ansiktet igen. Jimin bestämmer sig för att ta av sig luvan och låta håret bli blött av regnet en stund. Han skakar på huvudet för att få det ligga rätt. Inte förrän nu känner sig Jimin oerhört lättad att han valde vattenfast eyeliner imorse, annars hade det inte sett så bra ut nu. Han tar plötsligt tag i Taehyungs handled och börjar dra iväg honom när han springer genom folkmassorna i riktning mot radiobilarna.

Taehyung känner hur chockad han blir när Jimin tar tag i hans handled och drar med honom. Men han följer efter den lilahåriga tonåringen medan han guidar Taehyung genom folkvimlet i jämn takt. De stannar upp när de kommer fram till rätt korta kön till radiobilarna, och Taehyung låter ett enkelt skratt sippra ur genom hans läppar.
"Har du åkt de här förut?" frågar den äldre och tittar över mannen framför dem's axel. Han känner hur håret reser sig på hans armar på grund av ljudet från bilarna som åker över golvet och slår i varandra. Taehyung börjar med ens undra om det varit en bra ide att välja radiobilarna.

"Ja, men inte på väldigt länge." svarar Jimin och tittar på de färgglada krockande bilarna. Rop, skrik och skratt hörs från de som åker och med jämna mellanrum hörs det stötande ljudet från krockarna.
Jimins fötter hade börjat krampa lite under sina blöta skor, han kände det när han sprang. Tyget på den vita tröjan hade blivit mörkare på vissa ställen, mest på axlarna, av regnet. Han lutar huvudet tillbaka en aning och blundar när han låter regnvattnet falla ner längs ansiktet och i håret som nu var öppet för att han tagit av sig luvan. Han drar in sina armar från tröjärmarna och lägger de i kors innanför tröjan, så att de tjocka, vita tröjärmarna hänger löst vid hans sidor Den var tillräckligt stor för att han skulle kunna göra det. Jimin känner på överarmen på jeansjackan. Den var också blöt, men inte lika illa som resten av honom, den hade ju blivit hyfsat skyddad av den vita tröjan.

En klump av obehag börjar bildas i Taehyungs mage. I hans vardag så händer det inte särskilt ofta, han kan prata lugnt med en mafiaboss som anställt två livvakter som inte har någon anledning till att inte skjut Taehyung helt lugnt, men karuseller är inte någonting för honom. Egentligen. Lite löjligt kanske, Taehyung var trots allt den som frågat om de skulle ta och åka en karusell innan de sticker därifrån. Och nu står han där med resande hår på armarna, medan regnet dränker hans ansikte. Helvetes bananer.
"Du får hålla i min arm om du blir rädd," berättar han med en lugn röst och drar lite på ena mungipan. Han har alltid varit duktig att låta lugnare än vad han är. Taehyung kommer antagligen vara den som kramar om Jimins arm medan han skriker som en nyfödd bebis, om han ska vara ärlig.

Jimin skrattar och skakar på huvudet igen för att få bort lite av vattnet från ansiktet och så att luggen ligger rätt.
"Vi får se du" ler han och höjer ena ögonbrynet. Jimin var inte rädd för attraktioner. Visst, vissa var kanske lite läskiga ibland, men för det mesta tyckte han bara att det var roligt. När Jimin och hans bästa kompisar väl var på nöjesparker eller andra ställen där man kunde åka så var han en av dem som åkte mest, till skillnad från Hoseok som var livrädd för åkattraktioner. Han tvekar väldigt mycket innan, och när han väl gör det skriker han som en galning under hela turen, och efteråt så ser han ut som att han sett ett spöke.
"Samma gäller dig"

Taehyung flinar enkelt mot Jimin medan han skriker inombords, helvete, helvete, helvete.
"Det tror jag inte kommer behöva," säger Taehyung, men han kunde inte ha haft mer fel.
Efter de hade fått komma in till radiobilarna och satt sig i en rätt obekväm lysande röd bil så börjar allting. Det går bra i början, att krossa andra småbarn. Även om Taehyung faktiskt gillar barn.
"Holy mother of god.." mumlar han för sig själv men tillräckligt högt för att den yngre ska kunna höra. Det är lite ironiskt hur mycket han hatar karuseller, men älskar nöjesparker. Han tar tag i Jimins hand, som ligger på ratten, utan att riktigt lägga märke till det själv.

Jimin skrattar högt för sig själv. Det här var faktiskt rätt kul. Han tycker att det är förvånansvärt roligt att krocka in i folk, men han försöker att ta det lite mer försiktigt om det är ett yngre barn.
Trots allt ståhej hör Jimin Taehyung mumla för sig själv bredvid honom, och plötsligt tar han ett fast tag om den yngres, betydligt mindre hand på ratten. Jimin får fortfarande små stötar genom hela kroppen varje gång Taehyung rör honom på det viset, men han trycker ändå omtänksamt tillbaks. Han tänker på det Taehyung sa innan "det tror jag inte kommer behövas" eller nåt sånt. Men här sitter han, klarligen rädd och nästan krossar Jimins hand, men Jimin bryr sig inte om det. Han tycker ärligt talat att det är rätt gulligt, han är nästan som ett barn, men det skulle Jimin aldrig säga. Men en liten del av honom hoppas ändå att han inte är för rädd.

Taehyung släpper inte taget om Jimins hand en endaste gång under deras lilla åktur. Han vet inte riktigt om han kanske kramar om Jimins hand för hårt, men under de krockande ljuden och skriken så orkar han ärligt talat inte bry sig om det. Det är som en liten, inte så skrämmande panikattack han får. Men eftersom att han fått det så pass ofta i sina dagar, så är det enkelt att försöka lugna ner sig. Det blir alltid så, Taehyung försöker att intala sig själv att det inte kommer hända igen, men det händer alltid. När bilarna saktar ner på grund av att tiden tagit slut, så drar Taehyung ett tungt andetag innan han ställer sig upp. Mycket lyckat. Den sjuttonåriga killen hade släppt Jimins hand så snabbt radiobilarna stannade, eftersom att han var alldeles för generad. Han bröt i alla fall ingen arm den här gången.
"Okej, nu sticker vi," mumlar han och drar sig ur tältet som stått över banan.