Cipriano & Everly [privat]

Hon vaknade till några gånger under natten. Om hon drömde en mardröm visste hon inte, det kändes som om hon levde i en sådan för tillfället. Trött vred hon på sig i sängen och försökte få tankarna på annat håll genom att tänka tillbaka på fina och roliga minnen. En stund lyckades hon med det men ganska så snabbt kände hon sig nedstämd och vilsekommen igen.

Jason sov obekvämt och vaknade några gånger, soffan var för liten och kort för honom så det var inte alls skönt men han ville inte lägga sig bredvid Olivia. Han personligen var inte ens bekväm med att lägga sig bredvid någon han inte kände.

Följande gång hon vaknade lös solen ute och hon kunde svagt höra fågelkvitter. Hon satte sig upp i sängen och såg sig om, letade efter flyktvägen som inte existerade. Hon kände sig inte mycket bättre till mods och hon ville fortfarande bort härifrån.
Snart kom hon att tänka på Olivia, undrade hur hon hade det och vad som skulle hända med henne.

Jason hade skjutsat hem Olivia, hon hade vaknat efter honom och kunde inte minnas nägot efter att hon lämnat Jason och Kay. Han ljög om att han inte visste vart Kay var och sedan körde han hem henne. Jason gick trött in i huset igen och gick mot sitt rum. Han var inte säker på om hon var vaken så han låste upp dörren och smög försiktigt in.

Kay reste sig upp och gick fram till fönstret. Hon lutade armbågarna mot fönsterkarmen och tittade ut. Det var så fint väder vilket piggade upp henne lite. Den känslan övergick till nervositet då hon hörde dörren låsas upp. Hon vände sig inte genast om eftersom hon inte var särskilt förtjust i tanken att behöva se på Jason igen.

Jason hoppade skrämt till när han såg henne vid fönstret. Han svalde hårt och låste dörren efter sig.
"Ehm... Olivia är hemma." Sade han och sade sedan hennes adress och beskrev huset så hon skulle veta att han faktiskt varit där.

Hon vände sig om och la huvudet en aning på sned. Varför hade han fört Olivia hem men hon själv var kvar här? Det frågade hon inte honom om eftersom hon visste svaret själv. Så dum var hon inte att hon inte kunde räkna ut det själv.
Hon sa ingenting utan väntade på att han skulle säga något mer, berätta vad han ville av henne och hur länge hon skulle vara här.

"Förlåt men jag kan inte släppa hem dig än. Jag litar inte på att du inte kommer säga till polisen och jag tänker inte åka in för att jag visade nåd för en tjej." Sade han ärligt. Han gillade det inte men han kunde inte släppa iväg henne.

Kay blinkade några gånger för att hålla tillbaka sina känslor som ville ut i form av tårar. Det var så typiskt henne att alltid vilja börja gråta men det var så hon uttryckte sig. Dessutom var hon naturligt ganska känslosam av sig.
"Jag förstår," nickade hon trots att hon inte alls förstod och vände sig sedan om igen för att titta ut.

Han suckade lågt och motstod impulsen att ge henne en kram. Hon såg så uppgiven ut och han visste att det var hans fel.
"Är du hungrig?" Undrade han och granskade henne bakifrån.