Everly & Cipriano [PRS, fallen ängel]

Hon log snett och gick efter honom, skuttade nästan i sina steg.
"Åh, hon är snäll. Hon bryr sig om mig oså." Sade hon och ryckte på axlarna. "Vi kan gå hem till mig sen, ikväll så kan du laga mat. Jag suger fortfarande på det." Fnittrade hon och kramade om hans arm.

Det gjorde nästan ont i honom att se hur glad hon var. Freya var så oskyldig, hon hade ingen aning om vem hennes "vän" egentligen var. Och Ace blev allt mindre säker på att han ville vara den som avslöjade det för henne. Föregående kväll hade han inte kunnat tala om för henne att hon älskade honom eftersom hon inte kom ihåg honom, han kunde inte heller påstå något ont om Raina då det inte var något hon själv kunde se. Han fick bara hoppas på att det så småningom skulle gå upp för henne och tills dess fick han bara se till att hon var trygg.
"Jag förväntar mig en belöning i såfall," flinade han till svar. .

Freya lutade kinden mot hans axel och log för sig själv. Hade saknat honom oerhört mycket, kändes som en dröm att äntligen få vara med honom. Hon flinade smått och såg på honom.
"Vad för slags belöning?" Log hon stort och kysste hans kind.

Han slingrade en arm kring hennes midja för att dra henne närmare sig själv. Då hon frågade vad det var för sorts belöning han tänkte på, ryckte han på axlarna och försökte se så oskyldig ut som möjligt.
"Det borde vi diskutera." Han stannade upp för att placera händerna på hennes höfter och snurra runt henne så hon stod vänd mot honom. Han lutade sin panna mot hennes innan han sedan omsorgsfullt pressade sina läppar mot hennes.

Freya fnittrade till och petade honom lätt i sidan åt hans försök att se oskyldig ut. Hon öppnade munnen för att säga något men började skratta när han snurrade på henne. Hon log stort och la sina händer på hans kinder. Hon besvarade leendes hans kyss och tryckte sig närmre honom. Hon blev en aning ledsen av att han inte kände något av det så hon drog sig undan. Freya hade aldrig varit särskilt blyg med sina frågor.
"Varför kysser du mig?" Mumlade hon och tittade ner.

Missnöjt såg han på henne då hon än en gång dragit sig undan. Lite längre än så hade hon väl kunnat låta honom kyssa henne? Han ville ta vara på tiden de hade tillsammans eftersom han inte visste vad som kunde hända om en timme eller två. Allt var möjligt. Vanligtvis gick han inte runt och oroade sig över såna saker utan tog itu med saker som de kom, men med Freya var det annorlunda. Med henne hade det alltid varit annorlunda. För hennes skull var han beredd att göra vad som helst.
"Varför skulle jag inte kyssa dig för?"

Freya suckade lågt och blängde på honom. Hon avskydde att behöva påpeka det faktum att killen hon älskade aldrig skulle kunna känna hennes beröring.
"För du känner det ändå inte." Sade hon tyst och tittade bort från honom. Hon bet sig på läppen och såg sedan på honom, sorgen syntes tydligt i hennes ögon.

Ace rörde inte en min men inom ords kände han sig frustrerad. Hon behövde inte påminna honom om det faktum att han aldrig skulle kunna känna hennes beröring, han var fullt medveten om det själv.
"Att vara tillsammans med dig gör mig varm om hjärtat och det är något som betyder mycket för mig," förklarade han med ett sorgset leende. Han talade sanning men visst saknade han förmågan att kunna röra vid saker och ting och känna det mot huden.

Freya nickade lite och kände sig otroligt hemsk som dragit upp det. Dom hade inte träffats på hur länge som helst. Klart han ville kyssa henne då.
"Förlåt." Mumlade hon skyldigt och kramade hårt om honom. Hon kysste hans läppar flera gånger och log svagt. "Jag älskar dig, Ace, förlåt."

Han nickade lite och log snett, han visste att hon inte menat någonting illa. Det måste kännas väldigt frustrerande för henne också att vara medveten om att han inte kunde känna henne då hon rörde vid honom. Det var som att se världen genom glas.
"Kom nu," uppmanade han henne och började gå igen.