[PRS] Back to shcool

Jag nickar och vi börjar gå mot parken
Jag gick och kollade ner på marken och upptäckte att Ren hade bara fötter
"Du har inga skor" påpekade jag

Jag tittar först förbryllat på Rachel och sen ner på mina fötter. Mycket riktigt, jag går längs gatan i bara strumpor. Jag antar att jag var för upptagen med vad som just hade hänt med trädet och allt, och för ivrig att komma ut att jag stack utan skor.
"Ojdå! Woops!" säger jag och ler. Jag känner att ett skratt börjar bubbla upp inom mig. Till slut så kan jag inte hålla mig längre och jag börjar skratta

Ren börjar gapskratta brevid mig och jag kan inte låta bli att stämma in.
Vad är det jag håller på med egentligen. Rymmer hemifrån, avslöjar min hemlig och skaffar vänner......... Wow Rachel ditt liv har blivit ännu mer konstigt nu!

Vi bara står där och gapskrattar på gatan. Det är egentligen inte så kul, men det känns bara så komiskt på nåt sätt. Hela mitt liv har fått en vändning under loppet av minuter, och här står vi och skrattar över strumpor. Till slut tar jag ett djupt andetag och tar mig samman. Rachel gör det samma och vi börjar gå mot parken.
När vi väl är framme så sätter vi oss på en bänk under en stor ek bredvid dammen.
"Sååå...." börjar jag. "Vad är grejen med packningen?"
Med tanke på vad som just hänt så är det ganska konstigt att det är min första fråga.

"Jag stack... Hemifrån alltså" svarar jag och för första gången att jag faktiskt inte kommer gå tillbaka dit (vilket får mig gråt färdig). Samantha och Jason kommer inte direkt leta efter mig........
"Oj! Varför då?" frågar Ren förvånat
"De vägra acceptera mig, trots att de 'älskar' mig" säger jag dystert "De kommer inte direkt bry mig ingen av dem är mina riktiga föreldrar...."

"Aha..." svarar jag bara. Vad ska jag säga? Jag vill ju trösta henne på nåt sätt, men hur då? Jag är ledsen? Det låter trist?
"Är det för att du är...eh...inte för att göra dig upprörd eller så men..inte mänsklig?" säger jag sedan. "Eller är det nåt annat? Du behöver inte berätta för mig om du inte vill..."

"Det är för att jag är lesbisk." muttrar jag "sen så har de haft problem med min najadhet"

"Åh, ok." svarar jag. "De är bara jävla idioter om du frågar mig. Hade nog också stuckit om jag var du". Det måste vara jättetufft att vara lesbisk och ha homofobiska föräldrar.
"Ok, du är alltså en najad?" frågar jag sedan.
Hon nickar.
"Vad innebär det?"

Jag ler tacksamt mot honom för att han tog att jag var lesbisk så bra. Men sen ställer han frågan jag hade så svårt att svara på.
"Vad innebär det"
Jag biter mig i läppen och kollar ner på mina knutna händer som jag placerat i mitt knä.
"Ärligt talat så vet jag inte....... Eller åtminstånde inte mer än det som wikipedia i alla fall" suckar jag.

"Haha, ok" småskrattar jag.
"Så, du har ingen aning om vad jag är heller?" frågar jag sedan. Jag vet inte varför hon skulle veta det, men jag tänkte att hon kanske hade bättre koll på övernaturliga väsen än jag.
Jag behöver ju inte vara nåt sånt heller. Jag kanske bara är en sån där person man såg på tv som kan benda element.