Allmänt rollspel! {HP}

"Hej!", hälsade Rachel åt en tjej, som tydligen hette Emilia. May verkade trevlig, tjejen de pratat med nyss. "Rachel, Rachel Davies. Eller Rach", presenterade hon sig som. "Trevligt!"Hon räckte ut handen mot eleven, som skakade om den.

"Tro inte att jag snokar nu men vad pratar ni om egentligen?" Emilla var ganska nyfiken. Egentligen visste hon nog redan svaret av de få ord hon snappat upp men ingen hade Pratat om det innan förutom när de spreds rykten.

Adeleine vände sig mot Emilia och sänkte rösten. "Vi pratar om allt skumt som händer. Min pappa sa att ministeriet får hantera fler brottslingar än de gjort tidigare." Hon sänkte rösten ytterligare, och flackade med blicken runt omkring dem innan hon böjde sig framåt mot May, Emilia och Rachel. "Han sa inte så mycket mer. Men jag tjuvlyssnade på honom och mamma när de trodde att jag sov. Tydligen är en stor del av brottslingarna nydödsätare", viskade hon.

Rachel nickade och slickade sina torra läppar.
"Samma här. Pappa berättade att helarna på St. Mungos nästan aldrig haft så fullt upp med skadade - särskilt mugglarfödda..." En rysning for längst med hennes ryggrad. De lät nästan som Mugglarnas första världskrig - som när de förföljde judarna. Rachel hade aldrig riktigt fattat varför just de mugglarfödda var utsatta pågrund av att deras föräldrar var icke-magiker. "Och mamma sa att ministeriet har haft fullt upp..."

May nickade lite frånvarande. Fler brottslingar. Ja. James.
"Det är så jävla sjukt, att det blommar upp igen." andades hon. Hon tänkte på Adeleines ord. Nydödsätare.
Hon såg sig omkring. Hon undrade vad de andra i korridoren visste. Vad de tänkte.
Så hördes steg och läraren skred fram igenom korridoren.
May vände sig mot de andra tjejerna, redo att börja lektionen och ovillig att deras samtal skulle spridas. Hon såg lite misstänksamt på Emilia, men de var rätt goda vänner och gick ju i samma årskurs. "Men ni, vi kanske kan ses någon annan gång"? Hon log brett mot dem och följde strömmen in i klassrummet.

Adeleine nickade med ett stort leende och gick in i klassrummet, för att gå dagens andra lektion till mötes. Trollformellära var hennes favoritlektion efter försvar mot svartkonster.

*Spolar lite här, då.*
~~~
Adeleine drog handen över den röda, glänsande pälsen. Zetya, hennes katt purrade i hennes knä, medan Adeleine satt framför sitt skrivbord i sovsalen som hon delade med Rachel. Hon hade inte kommit upp efter middagen ännu, så Adeleine utnyttjade tiden till att skriva ett brev till hennes föräldrar. Hon funderade en lång stund, innan hon lät handen glida över det brungula pergamentet med snabba rörelser.

Kära mamma & pappa,

Vi kom hit säkert igår. Inga avvikelser, så ni behöver inte oroa er över det. Jane mår bra. Hon har redan börjat plugga hårt, som den sanna Ravenclaware hon är. Saker är underligt här. Det är så tyst, men på ett konstigt sätt. Studenterna viskar saker mellan varandra, och är rädda för att folk ska höra. Om man inte har lektion, så håller man sig borta från korridorerna, och lärarna patrullerar oftare än vanligt. Det är läskigt, som om något är påväg att hända som varken lärarna eller ministeriet berättar någonting om. Pappa, du är minister. Du om någon borde ju veta.

Älskar er,
Adeleine


Adeleine vek ihop pergamentsarket och sköt ner det i ett kuvert, som hon skrev sina föräldrars namn på. Hon reste sig upp så att Zetya hoppade ner, slängde med håret för att få det ur ansiktet och lämnade hastigt sovsalen. Hennes steg styrde henne hastigt mot uggletornet, där hon fäste kuvertet runt benet på en skoluggla, som graciöst fällde ut sina stora vingar och lämnade tornet. Adeleine lät hennes blick vila på den tills den försvann ur sikte, genom den rosaröda kvällshimlen.

Rachel satt i åtminstone en halvtimma och försökte tvinga ner maten.
Det gick inte. Antingen fick hon kväljningar och var tvungen att spotta ut den i en servett, eller så hostade hon upp den.
Det hade hänt en gång förut, när de hade G.E.T. för två år sedan. Då hade det varit på grund av stressen, men nu hade Rachel ingen aning om vad hennes anti-aptit berodde på. Suckande reste hon sig och skulle precis gå ut ur den nästan tomma Salen när familjen Davies uggla swischade mot henne.
Det var en väldigt konstig tid att få ugglepost, men Rachel lossade brevet från Julius' fot och öppnade det ihopvikta pergamentet.

Kära Rachel, hade mamma skrivit
Hoppas allt är väl på Hogwarts och att det har gått bra hittills.

Du har nog märkt av att stämningen är annorlunda än förut och om jag inte misstar mig så vet du varför.
Jag slutade tidigare idag och bestämde mig för att skriva till dig. Pappa jobbar mycket senare nu än nånsin, så jag brukar vara ensam på kvällarna.
Nog om det.
Ta hand om dig, råka inte illa ut och var EXTRA försiktigt runt Slytherinarna och elever som beter sig underligt!

Massor av kärlek,

mamma.

Adeleine suckade och började gå tillbaka mot sällskapsrummet. Jobbiga tankar gnagde i hennes huvud. Mådde hennes föräldrar bra, eller hade även dem blivit överfallna? Hennes mamma var ju trots allt mugglarfödd. Hon var säkert ett saftigt byte för nydödsätarna... Adeleine ryste till och skakade av sig tanken, och fokuserade istället på att gå till sällskapsrummet. Hon blev snart avbryten.

"Pst.. Adeleine!"

Hon vände sig om och fick syn på nästan huvudlöse Nick som svävade mot henne. "Vad gör du ute i korridoren såhär dags?", undrade han. Adeleine blinkade förvirrat mot honom. "Sedan när bryr du dig om sådant?" Nick spände blicken i henne. "Mörka tider är på väg, Adeleine. Du vill väl inte sluta som mig?" Och med dem orden vände han sig om och svävade igenom en vägg. Adeleine såg förfärat på väggen där han försvunnit, och småsprang sedan mot elevhemsrummet. Allt blev bara konstigare, och läskigare.

Cassandra gick runt i korridorerna utan någon aning om vart hon skulle. Hela dagen hade folk från andra elevhem betett sig konstigt runt om henne. De blev tysta så fort hon kom in i rummet och hon upptäckte många med att kasta nervösa och rädda blickar mot henne. Kanske var det för att hon var en Malfoy, kanske för att hon var med i Slytherin. Troligtvis båda. Hon hade dock snappat upp ett samtal om de så kallade nydödsätarna men hade inte fått någon vidare information. Trött kollade hon på klockan. Det var sent och det var ett under att hon inte hade blivit upptäckt av de många patrullerande lärarna. Hon befann sig nu ända uppe vid Gryffindortornet och såg Adeleine som hon tidigare idag sett komma springandes.

Adeleine sprang upp mot gryffindortornet, och fick syn på Cassandra som kom gåendes emot henne. Hon stannade och kramade om hennes mage. Att äta och sedan springa var ingen bra kombination. "Hej", andades hon.