Minnen från förr (PRS)

Tasha hade säkrat nästan hela herrgården och dess trädgård medans han suttit inne och tjurat. Hon hade även lagat det hon kunnat. Trädgården hade hon däremot intet gjort något åt, även den behövde rensas, men huset var viktigare att få beboligt först.
Då han kom ut hade det mesta av hennes ilska gått över, dock var hon något irriterad att han inte gjort något. Hon hade sett genom fönstret att han bara suttit.
Hon drog av sig tjocktröjan då hon blivit varm i solen och såg på honom.
"Mat låter toppen, fixar du det medan jag gör det sista här ute? Jag gissar att köket är rent nu." log hon mot honom med ett vänligt leende. Om han hade trott att hon skulle stå för hushållsarbetet och maten bara för hon var kvinna hade han fel. Hon visste att det såg ut så överallt för det mesta, men det kunde han glömma.
"Jag har kortsidan av huset kvar så kommer jag in sedan. Så kan vi ta övervåningen efter maten." sa hon vänligt åt honom.

Zachary gav henne en spydig blick, vägrade låta sig rubbas av hennes vänliga tonfall innan han återvände in till köket igen.
"För det första är det här köket allt annat än rent och för det andra är det ditt eget fel att du litar på mina matlagningskunskaper", ropade han över axeln med en bitande underton.
Köket var definitivt inte rent. Dammet låg tjockt på bänkarna och han ville inte veta vad som kunde tänkas finnas inte i lådorna eller skåpen. Det resulterade i att han stod och stirrade på röran i flera minuter utan att få någon gjort. Skulle han våga öppna skåpen och kanske ha tur och hitta en kastrull eller skulle han lägga benen på ryggen och göra mackor istället?
Efter en lång diskussion med sig själv bestämde han sig för alternativ nummer två. Lukten slog emot honom som om han precis gått in i en osynlig vägg. Det låg minst tre döda råttor på de två olika hyllorna. Med handryggen upptryckt mot näsan, böjde han sig ner igen och plockade ut en gammal kastrull som stod så långt ifrån råttorna som möjligt för att sedan återvända till ytterdörrens öppning.
"Jag kan laga maten, för all del, men jag behöver något att laga också", sade han till henne och gav henne en mordlysten blick; det var ju trots allt hennes fel att han ens en gång börjat rota i skåpen.

Hon såg ljuvt på honom då han återvände med mord i blicken och en kastrull som behövde rengöras.
"För det första behöver kastrullen rengöras om vi inte ska bli dåliga i magen." log hon och viftade lätt med staven så att den blev ren. Hon retades med honom och det kanske märktes. Men han fick skylla sig själv då han inte gjort något på hela förmiddagen.
"Sedan finns det potatis i landet där." sa hon och pekade mot sidan av huset där några plantor stack upp. Det behövdes rensas.
"Sedan har du en korv här." hon letade runt i sin väska och drog fram en. Hon såg på honom med en road glimt i ögonen.
"Eftersom jag har lagat och städat här ute och lagt på skyddsförtrollningar förutsätter jag att du städat inne i köket åtminstone och att maten ska fixas. Ska vi båda bo här ska vi båda hjälpa till förstår du." log hon innan hon gick sin väg och lagade ett av fönstret och murbruket som var sprucken.

"Usch, du går mig inte lite på nerverna ska du veta, ta och sudda ut det där illvilliga leendet är du snäll", muttrade Zachary och klampade fram till det lilla landet där han ryckte upp några av plantorna så att jorden skvätte upp i ansiktet på honom.
Utan att bry sig om att borsta av dem eller ta bort det oätbara slängde han ner dem i kastrullen med ett buttert ansiktsuttryck. När han passerade henne igen slet han åt sig korven med sin fria, nu smutsiga hand och återvände till köket.
Han drog ut stolen så våldsamt att den ramlade bakåt med en skräll. Inte nog med att redan var på dåligt humör, han var även lättretligt och därmed ett enkelt byte för hennes retsamma kommentarer. Bryskt reste han stolen upp och slog sig ner, stänkte ner golvet med jord när han borstade av potatisen och tog bort stjälken.
Sedan tände han på eld i den gamla, skitiga vedugnen med hjälp av staven och satte kastrullen på en av de två plattorna så att vattnet, han framanat med hjälp av trollformeln aguamenti, skvalpade över.

Tasha höll tillbaka ett roat ansiktsuttryck då han återvände till henne och grabbade tag i korven. Det var roande att han fick dra upp potatis, att jord flög om honom, ja allt. Det var roande att se honom arbeta och troligen nyttigt för honom med. Hon visste att hon retat upp honom och var medveten vad de kunde leda till för konsekvenser, men just där och då brydde hon sig inte.
Efter ett tag var hon klar ute och gick in i köket, hon hade inte varit där förr men kunde höra var Zachary domderade runt.
Lugnt kom hon in i köket, det såg inte precis trevligt och rent ut. Hon ville inte ens veta vad som fanns inne i skåpen.
Då han gjorde maten var det inte mer än rätt att hon dukade. Så hon rengjorde bordet och stolarna med en lätt snärt på sin stav. Det fanns säkert ett större rum att äta i, men i köket slapp de bära maten så långt. Hon tog fram sina egna tallrikar, bestick och glas då de var rena och dukade fram. Det fanns säkert här med, men hon tvivlade på att de var särskilt rena och hygieniska. Sedan satte hon sig utan ett ord ner för att vänta på maten.

Zachary tittade på korven med ett snett ansiktsuttryck. I dagens läge hade han inte haft några problem att äta den rå, han hade för den delen säkert kunnat äta upp henne också, men styrde snabbt bort tankarna från den teorin. Det var ingen idé att provocera sig själv.
Han bet sig i läppen och bestämde sig sedan för att dela den på två, placerade vardera bit på de två tallrikarna och riktade staven mot hennes respektive portion så att den med ens blev rykande varm. För sin egen del bestämde han sig för att det ändå inte spelade någon roll. Mat som mat, så länge det inte legat på burk sedan artonhundratalet.
Potatisen var fortfarande hård när han försökte sticka hål på den med spetsen av staven, så han bestämde sig för att slå sig ner mittemot henne i väntan på att den skulle koka klart. Troligen skulle han ha kunnat använda sig av magi, men han uteslöt snabbt den möjligheten då han knappt visste hur man kokade potatis utan hjälp av magi.
"Som sagt var så får du skylla dig själv att du lät mig stå för matklagandet", knotade han och tittade från hennes tallrik till sin egen. "Och orkar du inte vänta på potatisen får du se till att fixa den själv, jag kan inte laga mat."

Tasha log snett mot honom då han satte sig ner mittemot henne.
"Tyckte du skötte dig utmärkt, min korv är ju tillagad med." log hon lätt och gick mot potatisen för att fixa den. Spisen såg inte trevlig ut så hon passade på att rengöra den med då hon ändå höll på.
"Jag kan lära dig laga mat om du vill." erbjöd hon sig. Hon ville inte bråka mer och han hade faktiskt försökt så gott han kunde. Då potatisen var klar hällde hon av den och ställde kastrullen på bordet.
"Jag har lagat mat sedan jag var jätteliten och jag uppskattar att du faktiskt försökte trots att jag medvetet retade upp dig." sa hon ärligt. Den enda hon hade bott ihop med innan var hennes far och att jämföra dem var som att jämföra natt och dag. Zachary försökte, det gjorde något enormt.

"Du kan ju alltid försöka lära mig, men det blir nog ungefär lika svårt som att lära en gammal hund sitta", sade Zachary tvekande, fortfarande på sin vakt; vem visste när hon skulle börja förlöjliga honom igen?
Han betraktade henne med huvudet vilande mot händerna medan hon fixade till potatisen och ställde fram den på bordet. Det var något nytt att någon faktiskt uppskattade något han gjorde, i vanliga fall brukade han ändå bara ställa till med en massa problem.
"Jag har aldrig lagat mat förr, eller om att skära upp grönsaker räknas så antar jag att jag gjort det", sade han uppriktigt. "Men det var bara när husalferna hade annat för sig. Och ja, ibland hade det andra saker för sig", tillade han och började lägga på potatis på sin tallrik.
"Mor fick ryck ibland och beordrade dem att ta vissa dagar ledigt...om de blev speciellt glada över det vet jag inte, de var aldrig trevliga mot mig i alla fall. Som alla andra i världen avgudar de min syster Clover istället."

"Det ska nog gå att ordna, bara viljan finns så löser sig det mesta." log hon och hon menade det. Ville han det så hjälpte hon honom, om han försökte själv.
"Men jag förstår har man aldrig lärt sig något är det svårt, det är som för mig med läsning." sa hon och satte sig på sin plats.
"Har man aldrig gjort något förr kan ingen begära att man ska kunna det. Bara att man gör sitt bästa och försöker så räcker det." hon la upp potatis och nickade åt det om grönsakerna.
"Grönsaker är ju mat så det räknas." log hon och tog en tugga av korven och potatisen, det var himmelskt gott. För att vara ärlig var det evigheter sedan hon ätit. Ja, hon åt en smörgås igår, men mer än det var det inte. Hon åt dåligt och det var en av orsakerna hon magrat så mycket den senaste tiden, jobbet hade tagit mycket på henne.
"Clover? Din yngre syster?" frågar hon då hon knappt kunde hålla reda på alla i hans familj. Men med hans ord förstod hon honom mer, varför han var som han var. Han hade väl aldrig känt sig uppskattad eller kanske ens fått ett tack? Att alltid glömmas i strålkastarljuset av andra, inte undra på att han var som han var.

"Tack för att i alla fall du uppskattar mig. Till viss del åtminstone", sade han och stoppade in en halv potatis i munnen.
Egentligen tyckte han inte om potatis, men att äta varm mat, rättare sagt varm potatis, var uppfriskande. Att äta något varmt överhuvudtaget var uppiggande.
Han tuggande fundersamt och vände ner blicken i tallriken medan han gjorde ett tappert försök att svälja utan att sätta i halsen. Efter att ha bytt ut potatisen mot korv istället, tittade han upp på henne.
"Ja, precis", sade han och nickade mot henne. "Rödtotten som helt klart borde blivit placerad i Gryffindor eller Ravenclaw men som ändå blev placerad i Slytherin."
Clover var egendomligt lik sin mor, förutom hårfärgen, och borde definitivt ha blivit placerad i samma elevhem som sin mor. Inte nog med att hon briljerade i alla ämnen, hon var även omtyckt, någonting han själv aldrig varit. Även Tasha hade varit en omtyckt person under sin skolgång, eller det var i alla fall så han hade uppfattat det.
Han stoppade in en ny omgång mat i munnen.
"Hon var den enda som verkligen uppskattade mig för den jag är", avslutade han och ryckte på axlarna.