[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Okej.
En liten sammanfattning av vad som nyss hände:
Ett vattenmonster anföll oss.
Jag fick panik och började flyga.
Jag sköt lite lila blixtar och Nema skapade cykloner och dränkte monstret.
Jag var verkligen tvungen att öva på min image som Zeus oh-so-fancy dotter. Okej, jag var definitivt fancy. Men inte pappa. Han hade verkligen ett luddigt moln till hjärna (om han ens hade någon alls) och jag hade ingen aning om varför han var Olympens kung. Liksom, Afrodite var en mycket äldre gudinna. Gaia var ju liksom äldst, men så som jag fattat det sov hon (förutom det där med att försöka sluka mig som sjuåring) så hon skulle nog inte vara en bra ledare. Tartaros... well, han var mer allt och ingeting. Titanerna... äsch, glöm det. Man fick väl stå ut med att ha den mäktigaste guden som farsa, då, även om man alltid fick motgångar; monster som jagade en, folk som fick för sig en massa fördomar... okej, jag tror man borde fatta nu.
Jag hjälpte upp Nema ur vattnet (hen var inte ens blöt!) och hen verkade ganska chockad. Jag var inte säker på varför, men jag antog att Nema bland annat upptäckt att hen kunde andas under vatten (hur skulle hon annars ha kunnat vara där under så länge?).
"Hur är det?" frågade jag henom, som ignorerade min fråga och marscherade mot Clarisse.
"Härmed", befallde Nema argt. "Är det jag som tar hand om ratten och du får hålla koll på monstrena!" Skärpan i hens röst var tillräckligt vass för att till och med Clarisses självsäkra ansiktsuttryck skulle blekna i en millisekund.
"Visst, sjögräshjärna", snäste hon. "Men om du skulle utsätta henne för fara -" Clarisse behövde inte säga det sista, det var ganska tydligt vad hon menade men det tog ett tag att fatta för mig att med henne menade hon 'skeppet'. Sedan vände Ares dotter på klacken och beordrade de lysande skeletten att jobba.

Jag glodde mordiskt efter La Rue och ställde mig vid ratten. jag svor åt hur idiotiskt det hade varit att hon utsatts till kapten då hon knappt kunde ta hand om en storm.
''Tack molnhjärna'' muttrade jag med blick ut mot horizonten. (Älskar 'Z':at)
Eftermiddagssolen speglade sig i havet och färgade de få molnen till en röd, gul nyans.
En fnysning hördes. ''Är du sarkastisk Nema?''
Jag drog blicken från havet och lutade mig mot ratten.
''Nej Hazel. Om du inte utmattat sjöormen med de lila blixtarna hade jag inte kunnat få bort henne''
''Lila blixtarna'' imiterade Hazel muttrande men kom genast på bättre humör. ''Jag är hungrig. Hänger du med under däck?''
Jag skakade på huvudet. Även fast min mage skrek av hunger vägrade jag att lämna havet med sikte, och ännu mindre tappa kontroll.
Hadez hoppade ner under däck. Skelettkrigarna följde Clarisses order och fixade med segel och mast.

Ett mummel ljud och jag var nära på att hoppa till av förvåning men lyckades låta bli då jag fick syn på vem det var. Eller vad. Jag vände mig om för att få se en skelettkrigare införd skepparkostym. h*n pekade på ratten och tog ett kliv närmare men jag puttade undan den.
''Back of, ditt benrangel!'' Morrade jag.
Medans jag stod och tittade ut mot hirizonten fick jag chansen att tänka på allt som hänt. Hade Percy struntat i Thantalos order och givit sig ut p jakten för att rädda sin vän och pläden på egen hand? men han skulle självklart ha haft med sig Annabeth vare sig han ville, eller inte. Hon skulle ändå inte låtit honom gå ensam då hon fattade att han behövde henne även fast ingen av dem skulle erkänna det.

Jag åt en macka.
Visst, den skulle inte hålla mig mätt så länge och den innehöll säkert en massa socker och kalorier och sånt, men det sket jag i just då. Jag menar, vem bryr sig om hur man äter när man ändå kan bli dödad när som helst?
Ingen vanlig, icke-pysikiskt sjuk människa i alla fall.
Tyvärr var jag inte en vanlig icke-psykiskt sjuk människa.
Jag var ett ganska ovanligt halvblod. Tack så mycket.
Det ovanliga med mig var:
1. Jag var Zeus dotter (okej, det börjar bli tjatigt att göra listor, särskilt eftersom att den här punkten alltid kommit med).
2. Ehm... Jag hade inte dyslexi? (Nema hade inte heller det, men jag hade bara ADHD (liiite ADHD, som bara kickade in i stridssituationer och när jag var arg..))
3. Just det, de Tre stora hade svurit att inte skaffa halvgudabarn. Och min farsa hade brutit löftet två gånger; Thalia och jag hade fått den skiten. TACK!! (Poseidon verkade inte så mycket bättre, men han var i alla fall sjysst. Enligt Percy i alla fall.)
4. Okej, jag orkar verkligen inte göra fler punkter, men ni fattar poängen?
Jag åt mackan på någon minut, mitt nya rekord (hallå, alla har inte samma sinne att äta fort som Percy Jackson!) och gick ut på däck. Jag var lite yr av gungandet, men det det verkade som om Herr före detta vattenmonster på något sätt botat min sjösjuka. Bara Poseidon vet hur. Jag suckade frustrerat: allt tänkande började få mig trött och jag började bli lätt illamående igen.
Just my luck, tänkte jag när jag lutade mig över däcket för att spy, men istället för en äcklig sörja som kom ut ur min mun skrek jag
"NEMA, OKÄNT PASSAGERARFARTYG I NÄRHETEN!" för jag hade fått syn på ett stort, vitt fartyg, med namnet Prinsessan Andromeda (dessutom var det en staty av en skrikande kvinna på fören), som dessutom så väldigt ödsligt ut, påväg mot oss.

Okay. Skeppet/fartyg som nu inte var längre bort än hundra femtio meter ifrån oss såg inte direkt hotande ut. Förutom en staty av en skrikande kvinna i fören som hungrigt verkade stirra på oss då.
Antagligen var det ett dödligt gäng med en otroligt stor båt, eller några halvgudar som bara tänkte ha lite semester. Vilket var otroligt komiskt med tanke på att den största semesterliknande stället jag kunde komma på var Halvblodslägret. Då man slapp risken att bli en del av monstrernas 'utsökta' meny.

Clarisse som också hade upptäckt det främmande skeppet-Prinsessan Andromeda- och hade kommit upp till mig vid ratten.
''Jag tar över nu Willson'' sa hon och knuffade undan mig precis såsom skelettet hade gjort men ett antal hårdare. (jag antog att hon fortfarande var småsur över att den lilla 'dvärgen' hade vunnit över den stora 'jätten'
Med ett djupt och ostabilt andetag vände jag mig mot skelettkrigarna.
''Antagligen är det bara ett semesterfartyg. Vi behöver troligtvis inte oroa oss-'' jag gjorde citattecken runt ''Oroa'' ''-men jag vill ändå att ni förbereder er med vapen. Ifall att det är...monster eller halvblod.''
Hazel ställde sig bredvid mig och viskade knappt hörbart i mitt öra
''Halvblod?''
Jag nickade och gav henne en sån där blick Berättar då vi har tid.

Skelettkrigare sprang fram och tillbaks med vapen i olika slag som fick det att skramla och låta då dem skrapade i revbenen eller möjligtvis något annat ben.
Medans det var värsta livet på skeppet hade jag ingen lust att stå stilla.

med blandad irritation, uttråkande och spändhet pillade jag på mitt Kavallerisvärd som hängde i bältet om min midja.
Prinsessan Andromed närmade sig med stormfart och var nästan tre gånger så stort som vårat skepp. Dessutom mycket nyare och säkert klarade mer. Eller, det vill säga om det var ett dödligt skepp var det nog inte direkt anpassat för att ständigt bli överfallen av monster, men ändå.
Just då fartyget var på väg mot oss saktade det in. Och en ofattbar stege som tog upp en fjärdedel av Clarisses stridsskepp fälldes sakta ut.
Jag stålsatte mig då en lång, blond kille i säkert femtonårsåldern kom gående mot oss.
Jag granskade honom nogranare och märkte att han han bar ett svärd med delad klinga. Knäpp förklaring va? nej jag menar att det verkade vara två sorts metaller.

''Verkar som om vi stöter på ett besök'' Sa ärrsnubben.

"Ärransiktet?" frågade jag förvånat. När den långa, muskulösa killen blängde på mig svalde jag och ändrade mig. "Öh, jag menar... Luke... Castellan var det väl?" Han blängde på mig ännu mer., vilket automatiskt fick min hand att flyga upp till hårnålen som egentligen var mitt svärd.
La Rue, som egentligen skulle ha stått vid ratten, hade kommit bakom oss. Hon såg skräckinjagande ut; de små ögonen flammade och hon svängde på sitt vapen som om hon funderade på att antingen halshugga oss eller Ärransiktet, eller kanske lämna över oss till honom. Det här var ju hennes perfekta chans.
"Castellan", morrade hon. Luke bara flinade, som om hon var det minsta problemet han stött på.
Och det irriterade mig, eftersom att Clarisse (fram till nu) hade varit vårat största problem.
Nema stirrade, men jag var inte säker på varför. Antingen så stirrade hen av ilska eller så stirrade hen på Luke. Han såg bra ut, visst, men det hjälpte honom inte från att inte vara en stor hög skit.
"Men vad trevligt att träffas, Clarisse", sade han, fast det var allt annat än trevligt att träffa honom.
No offense.
Eller, jo, förresten.
"Okej, Ärrfejset. Det är definitivt du som förgiftat Thalia." Min röst förändrades från kall och torr till honungslen. "Och därför.. jag har en överraskning åt dig. Från Annabeth." Innan han hann reagera, stegade jag fram mot honom, vred om hans högra arm i polisgrepp och judo-flippade honom.
Tack gode gudarna att Annabeth fanns.

Luka ramlade på rumpa, liksom som det där viset små barn brukar ramla första gången då de lär sig gå.
''Schysst Haz'' mumlade jag men slet inte blicken från det långa ärret som löpte längst vänstra [eller högra...] ansiktet.
''jag vet'' Svarade Hazel snabbt såsom Sherlock Holmes följeslagare brukar. (Ja, jag tittade faktiskt på film då och då)
Luke kom snabbt upp på fötter igen och ett morr steg upp hans strupe.
''Jag har fått order om att inte låta ett gäng halvblod passera.'' Lukes röst fick en kall ilning att löpa längst min ryggrad.
Varje gång jag såg på honom påminde han mig om någon. Men vem det var kom jag aldrig på. Det gjorde mig galen.
''Lyssnar Ärr-face, vi tänkte fortsätta vår lilla semester nu. Du vet, chilla, äta glass titta på Doctor Who. Trevligt att träffas-inte- men vi måste rusa. Tjadå!'' Sa jag med överdriven happines och log ett tydligt falskt leende.
Utan att ta notis om mig klev Castellan fram på skeppets däck med en sakta fart-men det syntes att han skulle kunna slå till när som helst utan minsta problem.

Med ett tjut anföll Clarisse honom med sitt elspjut riktat mot Lukes midja.
Med en enda snabb rörelse blockerade han slaget med svärdet som hängt i hans bälte och slog det mot La Rues fäste vid spjutet.

"Ursäkta mig", väste jag och knackade med mitt nu fullt synliga svärd på ärrfejsets axel. Han snodde runt, vilket gav Clarisse tid att plocka upp sitt elspjut.
Seriöst, den tjejen måste ju avguda min farsa.
Lukes ansikte var ihopdraget av - jag vet inte, ilska? och han blottade tänder. Jag var tvungen att anstränga mig för att inte springa skrikandes därifrån; han såg livsfarlig ut.
Nema såg sur ut. Jag visst inte varför, men kanske för att han ignorerat henom och försökte döda oss nu, eller så hade hen en helt annan anledning som jag inte visste om, men vilket som så slungade hen sitt sitt kavallerisvärd mot Luke, som hann (oturligt nog) ducka. Han parerade ett hugg från Clarisse och ett till från Nema. Clarisses eldspjut bröts av som om det vore en spindeltråd och for ner i vattnet, vilket fick den biffiga tjejen att svära något enormt (i ett annat tillfälle hade jag skrattat av skadeglädje, men just nu var det inte ett dugg kul att Halvblodslägrets bästa krigare nyss förlorat sitt bästa vapen när hon som mest behövde det). Nema drog undan sitt svärd när Ärrafejsets klinga träffat hens (jag antog att hen fått en såndär obehaglig, icke-elektrisk stöt).
"Clarisse La Rue, Ares dotter", förkunnade Luke. "En utmärkt krigare. Kronos skulle behöva dig."
"Aldrig!" morrade Clarisse. "ALDRIG, Castellan! ALDRIG!!"
"Om du säger det så." Luke ryckte på axlarna, som om han inte brydde sig ett skit, och det irriterade mig.
"Nema Willson, Poseidons dotter. Hur mycket har din pappa brytt sig? Gett dig saker? Uppenbarligen är hans favoritbarn Percy Jackson." Nema såg ut att tänka och i en millisekund var jag rädd att hen skulle säga ja.
"Tack", svarade hen syrligt. "Men nej tack." Hen blängde på Luke, antagligen för att han kallat henne Poseidons dotter.
Lukes blå ögon mörknade och jag antog att vi drog på hans tålamod.
"Hazel Brooks", sade han sedan. "Zeus dotter..." Innan han hann komma längre avbröt jag honom.
"Luke Castellan, Hermes son - vad sägs om att låta Kronos vara i Tartaros, komma tillbaka till Camp och förklara dig? Vad har vi nånsin gjort dig, seriöst?" frågade jag argt. Han skulle inte få mig att vända mig mot gudarna.
Lukes blå ögon var riktigt mörka nu.
"Vakter!" ropade han, skärpan tydlig i hans röst. "Det är dags!"

Att någon tar fel på ens kön/ pronomen är det värsta och sårbaraste jag vet. Jag bokstavligt hatade det-däribland Castellan.

Tio-femton halvblod och monster kom fram ur skuggan bakom Luke. Dem stannade inte- utan gick direkt till anfall mot oss.
Skelett som gjort som jag sa och beväpnat sig själva gick direkt också till attack mot monstren och förblindade-inte bokstavligen- halvgudar.
Clarisse hade fått tag på ett biffigt svärd och verkade riktigt sugen på att skiva Luke i bitar-men blev stoppad av någonting tjurliknande och nu kämpade för att få ta död på den halvgud-inte den ända- som tagit sönder spjutet en gång till och dessutom, förgiftat Thalias träd.
''Jag ska döda dig Castellan! DÖDA DIG!'' Gallskrek hon och duckade då en spikklubba svingades över La Rues huvud.
Hazel hade lika gärna stått med en skylt med texten; Luke Castellan är MIN motståndare då hon redan hade hoppat på honom utan svårigheter.
Själv hade jag ''äran'' att få slåss mot ett gäng förrädiska halvblod.
Dem upptäckte ganska snabbt att jag inte var löjligt svag eller okunnig ibland svärdsfäktinig, vilket märktes då dem höll sig på respektabelt avstånd från mitt kavallerisvärd. ändå letade dem efter svagheter.
Jag hoppade undan ett slag riktat mot mitt högra ben. För en stund vågade jag mig på att tittade runt bland de andra striderna; Hazel duellerade fortfarande med Castellan och det syntes att hon var i underläge. Luke tryckte sitt svärds egg mot Hazels, som nu stod med ryggen åt masten utan någon stans att ta vägen.
Vita ben låg i högar på olika ställen. Det var bara några få skelett kvar.
Clarisse hade gjort slut på tjur-grejen och var på väg mot Luke i full fart- om du undrar hur hon tog sig förbi alla i hennes väg, så kan jag säga att hon inte lät någon göra det.
Då hon bara var en meter ifrån honom drog hon upp en kniv ur hennes bälte och tryckte hårt mot hans strupe.
''Du är död Castellan. Hör du det. Död.''
Ett ilskett skratt hördes från Castellan, och fortfarande med svärdet tryckt mot Hazels-hon hade sin eget svärd mot sin hals- gjorde han en spark bakåt mot La Rue som hoppade undan.
En ilande smärta spred sig runt min ryggrad och jag föll på knä; jag kände en sur smak av blod i munnen och för en sekund tömdes mina lungor med luft och svarta fläckar dansade framför mina ögon.
Jag lyckades ställa mig upp med ett ända mål; Hazel. Men jag hann inte långt förens en till smäll smällde till i sidan och ett tjut steg upp ur mig.
Några starka händer drog tag i mina armar, liksom ett järngrepp.
Hazel hade omringad av halvblod och Luke hade övergivit henne för att ta en strid med Clarisse.

"VILKEN FEG JÄVLA LITEN PISSRÅTTA DU ÄR CASTELLAN!" vrålade jag och dolde mitt flämtande. Aldrig att de skulle få veta hur mycket det tog på mina krafter att slåss mot honom.
Judo-flippningen var nemas problemas (haha) (kanske för att Annabeth tvingat mig att öva på henne, och hon var ju fasen gjord av stål!), men att slåss mot Luke... Alltså, den killen måste ju älska att bada i Styx, för hans skills var ju inte naturtalanger. Det baa måste vara Akilles häl.
Elektricitet sprakade i mina hårtoppar och vid mina händer gnistrade det av blå blixtar, men jag kunde inte riskera att skjuta blixtar - då skulle nog vårt skepp gå under.
Och även om Nema var skitstark så var cyklopet starkare, men cyklopets förälder var ju också Poseidon. Urk, hur fick han ens såna barn? (No offense, Tyson)
"FLYTTA PÅ ER!" skrek jag och höjde svärdet (jag var förvånad över att det inte var en kolbit än) och ilskan gav mig ny kraft. Jag högg, parerade, duckade och hoppade när jag klöv mig igenom folkmassan av dumma halvblod. Cyklopet såg att jag var på väg mot dem och vred om Nemas armar lite till. Ett rossligt skrik lämnade henom.
"Din jävla fegis!" skrek jag. "Castellan, jag ska döda dig! Hör du det, döda dig!" Ilsketårar vällde upp i ögonen och förblindade min syn, men jag såg tydligt i vilket underläge Clarisse var i. Hon hade tappat sitt biffiga svärd och pucklade på Luke med sina knytnävar (Jag hoppades jag aldrig skulle behöva vara Luke i det tillfället), men Luke skrattade fortfarande skadeglatt och han hade inte förlorat sitt svärd.

Jag torkade bort tårarna med min fria hand och min vision blev genast mycket tydligare. Clarisse såg utmattad ut, men hon fortsatte att slåss och Nema... well, cyklopet hade förlorat sina armar tack vare en smart skelettkrigare. Den dåliga grejen var att två björnliknande varelser hade börjat vakta Nema istället, minst lika stora och fula som cyklopet som tidigare hållt i henom, men de hade fullt upp i att tjafsa om vem som skulle få benen och armarna. Deras spjut var trycka mot hens skulderblad.
Vi fick ögonkontakt i en sekund, och som den modiga personen Nema var mimade hen att jag skulle hjälpa La Rue. Clarisse.
Och jag gjorde det ända självklara.
Jag hoppade upp på Lukes rygg och vrålade
"HOPPLA PÅLLE!"

Om jag inte hade varit omringad av stora håriga saker som luktade pissoar-jag hade haft oturen att uppleva en- hade jag asgarvat.
Och det var typ lite så jag gjorde. Även med tanke på min unnnnnnderbara omgivning.
''Kom igen Hazz!!'' mumlade jag halvhögt och skrattade men tystnade då spjuten som var tryckta mot mina skulderblad trycktes mot dem hårdare. Reflexen gjorde att jag ryckte till och lyckades kväva en flämtning.
Hazel höll i sig för glatta livet med händerna runt Lukes hals (Oh, romantic♥) medans ärrfacet frustrerat skakade vilt på sig.
Plötsligt stelnade han stelt till. Brooks hade tryckt sitt svärd mot Lukes strupe.
''En enda rörelse, en enda. Och du är så gott som en kolbit. Understand?'' sa hon mellan tänderna och dolde en lite nickning mot La Rue, liksom sedan mot mig.
Clarisse lyckades smita bakom Luke och Hazz, och stod nu framför dem två stora biffiga hårbollarna. En av dem verkade ovilligt lämna sin plats, men ställde sig en meter fram med höjd spikklubba.
Men Clarisse var snabbare och drämde till hårbollen med sitt svärd-som hon troligtvis hade hittat.
Den andra björn-typen tvekade inte utan attackerade direkt. Jag fick chansen att krypa ur vägen och fick tag på kavallerisvärdet som jag spände fast i mitt bälte runt midjan.
På ostadiga ben ställde jag mig upp och vinglade till en sekund innan jag med långsamma steg närmade mig monstret som hade vänt mig ryggen åt.
Då ett morr steg ur mig knäade jag det mitt på ryggraden-och med en sån kraft att monstret direkt föll framlänges.
Lukes män- inte många, ca fem- begav sig på mig och Clarisse.
Ilskan brann igenom mina ådror. Adrenalinet rusade. Och jag släppte loss hela min ilska. Blockerade, slog ned, nockade, käftsmäll. Jag hade inga planer på dödande. Bara skada.
Jag blcokerade ett slag bakifrån och motståndaren välte bakåt. Frustrerat sparkade jag henne och med en duns föll hon omkull.
Jag blåste en eldröd lock ur ansiktet.
Clarisse klarade sina motståndare lätt som en plätt.