~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Arya red i full galopp genom skogen. Hon fick hela tiden rivsår och av kvistar och träd som hon inte kunnat undvika men vägrade ändå att bromsa farten.
Hon kunde höra ljudet av hennes mosters, morbrors och kusins hovar när det närmade sig henne med en allt stadigare takt. Daya var en ganska liten häst för att hon skulle passa för Arya, därför var det ingen svår sak för någon annan att rida ikapp henne.

Nu kunde Arya se gläntan och Norrs kungafamilj. Utan att tveka red hon rakt in framför dem och bromsade Daya så tvärt att hon föll av rakt ner på marken. Men hon kom upp på fötterna igen ganska snabbt.
Söders regenter red alla tre in i gläntan samtidigt och med samma ilskna och chockade ansiktsuttryck.
"ASHIWARYA!" vrålade kungen av vrede, "Vad håller du på me-"
Han avbröt sig tvärt när han upptäckte att de inte var ensamma på platsen. Kungens ansikte mulnade från ilsken irritation till ett rent åskmoln.
"Norr..." sade han med avsmak.

Arya vinglade lite inann hon återfått balansen efter fallet. Med Eriks hjälp lyckades hon hålla sig på fötterna.
"Hej..." svarade hon honom men rycktes av sin mycket arga kusin bort från Letoyanen.
"ARYA! Vad är det här för något...jävulskap du håller på med!?" skrek Lakshmari i hennes ansikte.
Men han väntade inte på något svar ut knuffade henne åt sidan och drog sin långa sabel mot Norrs regenter. Hans far gjorde det samma och de båda intog stridsposition.
I samma veva hörde Arya Erik kalla kungen för far. Hon såg förvånat på sin vän men hade inte tid att bry som om det för tillfället.
Snabbt, innan någon av de hotfulla kungarna hann göra något rusade hon fram och ställde sig mitt på sin linje hon ritat upp tidigare samma kväll.
"STOPP" skrek hon och lyfte händerna framför båda regenterna och hoppades för sitt eget liv att de skulle lyssna på henne.

Arya lät händerna falla till sidan igen. Hon grep om sina sablar utan att dra fram dem medan hon snabbt försökte komma på en lösning för att lugna kungarna. När den vithåriga kvinnan anslöt sig till Arya och Erik undrade Arya kort om det kunde vara hon som skulle kunna vara Eriks fru. Hon kunde inte låta bli att känna en känsla av avundsjuka för kvinnan, varför gjorde hon det?
Arya skakade på huvudet. Hon hade inte tid att tänka på sånt nu!
Kungen och prinsen av Söder såg ut att ha ätit något mycket äckligt när Erik yttrat sig. Inte ett gott tecken.
Just när Arya skulle ta till orda ljöd drottning Kehlanis röst.
"Ashiwarya, är detta mannen som räddade ditt liv?" frågade hon förvånansvärt milt med tanke på situationen.
Arya nickade.
"Ja"

Drottningen suckade tungt. Det verkade lite som om hon inte visste vad hon skulle säga. Arya svalde. Tystnaden nästan skavde i gläntan. Efter en lång stund ljöd Kehlanis röst igen. Denna gången med en lugn men något besviken ton.
"Och ni...planerade det här...tillsammans?"
Arya drog ett skällvande andetag.
"Ja"

Erik spände sig, han var beredd på att Söder skulle attackera när som helst. Måste göra något, något ingen förväntar sig... något, något, något! Ilska bubblade hett som lava från Röda Berget inom honom. Den spred sig på ett fåtal sekunder. Erik kände det som om han skulle tappa besinningen. Han frustade till. Varför, varför ska jag ens försöka... De förstår ju inte ens. Erik stampade med sin fot i ren ilska, allt hade skett inuti hans huvud på ett fåtal tysta sekunder. Erik svingade sin yxa rakt ner i marken så att den grävde sig en och en halv decimeter ner i den hårda marken.

Kungafamiljen från Norr tog ett steg tillbaka. En arg Erik var en tämligen, ja nästintill helt, osedd sak.
"Allt detta är ert fel!" utbrast han och glodde på sin far. Erik vred sig om och stirrade mot Söder.
"Hur kan ingen se?" Erik kände sig rådvill och arg, rent förbannad.
"Ja, vi planerade detta tillsammans. Ja vi lurade hit er allihop. JA, vi vill ha ett samarbete. Vi vill inte dö, vi vill inte att våra släkten ska dö ut! Jag vill att vi ska kunna försvara vår planet, vårt hem, från de här varelserna av död och mörker!" Erik frustade och vrålade. Hans axlar hivade upp och ner då han andades. Han tittade från den Södra sidan, till den Norra sidan, till Arya. Då han tittade på Arya återhämtade han sin andning, han fokuserade sin blick på henne.

Arya backade ett par steg ifrån Erik under hans utbrott. Hon förstod hans ilska, hon kände precis likadant, men just nu hade ingen av dem tid att skrika på någon. När han lugnat sig stannade hans blick på Arya som något förvånat stirrade tillbaka.
Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Hon såg från Söder till Norr för att se deras reaktioner och kunde inte låta bli att tänka på hur lika Erik och övriga kungligheter från Norr var.
Söders kung såg något villsen ut. Han verkade inte vara säker på vad han skulle göra samtidigt som han försökte se hotfull ut framför Norr.
Drottningen däremot, såg väldigt säker ut. Hennes ansikte visade ett allvarligt och...förstående uttryck.
Arya undrade vad som försig gick i hennes mosters tankar samtidigt som Kehlani tog till orda.
"Unge man, krig är aldrig endast få personers fel"
Kung Saubhari och hans son tappade hackan. Ingen av dem förstod vad deras drottning höll på med. Arya såg nervöst på mostern när hon fortsatte att tala.
"Krig är något mycket allvarligt, man kan aldrig lägga den bördan på några få, men att försöka stoppa dess dödliga framfart -hur man än gör det- är aldrig fel" Drottningen såg på Arya som fortfarande såg nervös ut, "Eller rädda min systerdotters liv..."