Prs Wolf och Dragon Fantasy

Sidara stirrade på honom och sedan på flaskan, hon tvekade.
"Varför?" frågade hon och började långsamt tugga i dig sin andra fisk.
"Ska vi till en krog sedan....." hon tvekade, skulle de till en krog och något skulle hända ville hon dricka för att stå ut med tillvaron.
"Det beror på hur du tänkte få ut information från folk. Om jag skall gå till sängs med någon måste jag dricka." hon mötte hans blick. Offren visste hon inte vad han talade om, hon ville dock lära sig svartkonster. Men att stå ut med närgångna män utan alkohol i kroppen? Hon rös vid blotta tanken.

(Sorry för dåligt inlägg, är på jobbet xD)

Claurus rapade ljudligt och föll ned på rygg i sanden och händerna bakom huvudet. Han stirrade upp på trädkronorna ett tag innan han svarade henne.
"Varför skulle du gå till sängs med någon?" Han gäspade stort och sträckte på sig.
"Du glömmer att du är med mig nu och jag skaffar inte information från perversa fyllon", sade han, smått irriterad. Hon verkade hela tiden tro att hon var tvungen att göra samma saker som hon alltid gjort. Som om hon kunde utföra saker på egen hand, utan Claurus hade hon förmodligen redan varit död vid det här laget.
"Om du inte gillar mina metoder kan du springa tillbaka till rännstenen och dina slemmiga älskare", sade han bistert.

Sidara följde hans blick upp i trädkronorna och suckade.
"För att det är så jag får information, får det jag vill, får mat......." hon tystnade. Att hon var med honom? Hade hon ens räknat med hans hjälp? Nej, det hade hon inte, hon hade tänkt göra allt själv som vanligt.
"Vad vet jag vad du kan göra? Vad vet jag vad du kan och vill? Är du ens säker på att du vill ha mig med?" svarade hon med något irriterad röst. Droppen var dock när han sa det sista rännsten? Slemmiga älskare?
"Du har inte sagt vad du tänker göra. Vad dina metoder innebär. Jag har mina metoder och jag varken gillar dem eller tycker dem är bra." hon ställer sig upp som om hon skulle gå. Det var mörkt nu eller så mörkt det kan bli om sommaren.
"Kalla dem fan inte för älskare, för det är de inte. De är till för att jag ska leva, för att hålla min syster levande, min familj." hennes andetag låter kvävda och hennes röst blir mer raspig då hon blir upprörd. Hon hostar till, värre än vanligt och hon bleknar synligt innan hon faller ner på knä hostandes och flåsandes efter att försöka få luft.
"Gör vi detta på egenhand eller samman?" blir hennes kvävda fråga då hon äntligen får luft.

Claurus slöt ögonen. Han hade vetat att detta skulle komma. Förr eller senare skulle hon tröttna på honom.
"Din familj är död", påminde han henne nonchalant. Hon hade ingen att försörja längre. Han grimaserade så att ena huggtanden stack ut utanför läpparna.
"Har du glömt vem det var som bad om att få följa med? Jag sade att om du håller tillbaka mig på något sätt lämnar jag dig", morrade han. Hon var otacksam. Han öppnade ögonen och de lös i skenet från elden.
"Jag samarbetar inte med någon, jag arbetar ensam eller med följare. Du gör bäst i att bestämma dig till gryningen. Gör du detta ensam eller med mig?"

Sidara mötte hans lysande blick och hennes ögon glödde av ilska i eldens sken. Hon tog sig upp på fötter och med högburet huvud såg hon på honom.
"Om du inte samarbetar med någon i ett gemensamt mål så kan du gå själv. Jag trodde mer om dig, att du var vänligare, finare än alla sa. Det var du också." hon drog av sig hårspännet och kastade det framför honom. Sedan vände hon sig om för att gå.
"Hej då och hoppas du finner det du söker." sade hon och gick utan en blick på honom. Hon var arg och sårad och det syntes, men aldrig att hon skulle erkänna vad hans ord sårade henne. Hon gillade honom han hade varit en god vän, men hennes stolthet klarade inte vad som helst.

Claurus såg inte på henne en enda gång när hon gick. När han inte hörde henne längre satte han sig upp och tog sig för pannan. Vad höll han på med? Han lät en människa slinka in under skalet och vad hade det gett honom? Fler dåliga minnen. Han slöt fingrarna om det sandiga hårspännet och lyfte upp det. Sidaras doft hängde fortfarande om det som för att reta honom över hans förlust. Han knorrade ilsket och kastade iväg en näve sand i ren frustration. Varför var hon så svår att förstå? När ilskan rann ut i sanden hade han bara hopplösheten kvar.
"Vad är det med mig? Jag trodde att jag var beredd för detta...", mumlade han för sig själv och hängde med huvudet.

Sidara vandrade rakt ut från skogen och ut mot den (enligt henne) oändliga slätten. Hon var arg, ilsken och sårad, så stenarna längst hennes väg fick utstå att bli sparkad på och att hon svor på dem.
Hon hade trott att de hade något, att hon funnit en vän i honom och kanske mer. Men nej det hade hon tydligen inte, där fick hon av att lita på någon. Han var inte nöjd med att hon skulle göra som hon brukade, men ville heller inte sammarbeta. Dessutom hade hon faktiskt bett om hjälp, men vad hade det gett henne? Inget, bara att ge en gentjänst genom att ta något glänsande. Han ville inte ha henne med, men ändå bestämma över henne.
"Fan" svor hon till och såg sig för första gången om. Hon var mitt på slätten och hade slagit tån i en sten.
"Helvete" mumlar hon och undrar var hon ska. Alltid kom hon någonstans, så hon började gå. Gå bort från skogen visste hon i alla fall och bort från staden, var hon kom sedan blev en fråga hon inte brydde sig om.
Då ilskan lagt sig fanns bara tomheten kvar, tomheten som i att förlora ännu en som stod henne nära. Sina föräldrar hade hon förlorat i sin ungdom och nyligen sin syster, sedan Claurus på det. Alla bara ryktes ifrån henne och hon kände sig sviken av Claurus. Sedan visst, hon kunde ha gett sig med alkoholen med. Hon visste att den inte var bra, men allt hade bara urartat. Han ville att allt skulle gå på hans villkor och det var något hon inte tänkte infinna sig i. Hon såg upp mot himmelen hoppades att det inte skulle bli mörkare. Tänk om det drog över ett oväder? Om det blev mörkare än sommarskymningen? Sidara var mörkrädd, hon hade så långt hon kunde minnas fruktat mörkret.

Claurus petade förstrött i elden med en pinne. Han kunde förstå hur Sidara kände, han visste att han var orättvis, men det var så han var. Det var så han alltid hade varit för det för så världen alltid hade varit för honom. Orättvis, kall och våldsam. Vad hjälpte det då att vara snäll? Då var det bättre att vara ensam.
Spännet i hans hand hade antagit hans doft och om det inte vore för den andra vässade pinnen och tomheten i hans hjärta hade man kunnat tro att Sidara aldrig existerat.
Han ryckte till när en blixt lyste upp himlen. Den åtföljdes av ett dovt mullrande och minuter senare föll regnet med förvånansvärd styrka och kvantitet. Claurus lät det falla på honom tills han var blöt inpå skinnet och håret låg slickat mot hjässan. Sidara lär inte ha gått tillbaka till staden och hon hade inte gått djupare in i skogen. Han undrade om hon skulle hitta skydd. Om hon blev förkyld skulle hon inte... Han for upp med plötslig insikt. Hon skulle dö om hon blev sjuk. För tillfället åtminstone sköt han undan sina känslor. Sidara var den första som visat en gnutta vänlighet gentemot honom, om hon dog skulle han ångra sig för evigt. Han lämnade lägerplatsen och störtade ut på slätten de lämnat bakom sig förut.
"Sidara!"

Sidara hörde mullrandet och det började mörkna snabbt, hon var rädd det kunde hon inte förneka. Hon var inte rädd för mullrandet, inte heller för regnet som föll över henne som ett skyfall och gjorde henne blöt in på bara kroppen. Nej, det var mörkret som skrämde henne, mörkret som alltid hade skrämt henne. Sedan hon varit liten hade hon haft den där oförklarliga skräcken för mörker, hon visste inte varför och nu fanns det ingen i hennes närhet. Det fanns ingen som kunde skydda henne, hålla henne lugn och jaga bort demonerna i hennes huvud.
En blixt klöv himmelen och Sidara skrek till, regnet forsade om henne. Hon hörde inte Claurus rop, ovädret om henne var för högt och hon själv var för skräckslagen att tänka på annat.
Att hon skulle bli sjuk av regnet och då dö var inget hon tänkte på då, men kylan började krypa på henne och hon frös. Något tycktes skymta framför henne, ett medfaret hus. Troligen var det en bondgård ingen bott i på länge, åkern hade växt igen och taket hade hål. Inget av det märkte Sidara, hon som stadsbarn visste inget om bondgårdar, inget om åkrar eller om någon farsot som kunde ta befolkningen utanför städerna. Det hon såg framför sig var en mörk byggnad som liksom mörkret utanför skrämde henne.

Claurus kupade händerna runt munnen och ropade igen.
"Sidara!" Han sprang över det våta gräset, halkade, kämpade sig upp igen och fortsatte springa. Allt medan han ihärdigt ropade hennes namn. Den plötsliga kylan förvandlade hans andedräkt till dimma och han kände hur lungorna började skrika efter luft. Han var tvungen att stanna. Han satte händerna på knäna och flämtade samtidigt som han såg sig omkring. Regnet försämrade sikten, men han tyckte sig skymta en mörk siluett en bit bort. För stort för att vara Sidara. Kanske ett hus eller en träddunge. När han kunde andas igen fortsatte han dit.