Krig än en gång {HP}

Louisa gäspade och satte handen för munnen för att kväva ljudet. "Jag vaknade av mig själv, det känns inte riktigt tryggt att sova för länge nu för tiden. Det är som att kroppen är redo för att fly hela tiden. Sedan kände jag för att ta lite frisk luft. Du då?" Frågade hon. Louisa såg sig bakom ryggen. Ingen annan hade vaknat ännu.

"Det är väl samma antar jag. Jag antar att..." Han suckar "Jag är väl lite rädd antar jag" han vänder sig bort och tittar ut genom dörren

Louisa lade huvudet på sned och granskade hans ansikte. De isblåa ögonen letade sig ut genom dörren, och hans svarta hår hängde ner för ögonen. Louisa nickade och lade sin kappa över axlarna. Det var rätt kallt.

Han tar ett djupt andetag "Jag tror att jag går tillbaka till min sovsäck nu" han lägger en hand på hennes axel innan han vänder sig om och börjar gå

Louisa stod kvar en stund och såg ut över bergen som omringade hela slottet. Fåglarna kvittrade som om det inte hade hänt något det senaste dygnet. Det var något med mystiken utanför som fick henne att sätta fötterna utanför porttröskeln. Louisa slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Den klara luften fyllde genast hennes lungor. Hon började gå längre och längre bort från skolan, och ju längre bort hon kom, desto mer släppte tyngden ifrån hennes axlar. Vattnet i sjön porlade som musik i hennes öron.

Han ska precis sätta sig ner när han ser Louisa gå ut. Hon borde inte göra det med dödsätarna som har attackerat. Han bestämmer sig till slut för att följa efter och se att inget händer. Han reser sig upp och börjar gå mot dörrarna.

Louisa gick snabbare för att komma undan alla människor, ifall någon skulle följa efter henne. Hon ville vara ensam ett tag.Hon gick runt berget och suckade lättat när hon täcktes av klipporna. Hon funderade på vart hon skulle gå och gick längre in i skogens inre. Louisa stannade vid ett träd som bar på en gunga. Hon hade satt upp gungan med några vänner för några år sedan. Louisa satte sig på den men började inte gunga. Det prasslade till bakom trädet, och snart så tittade ett rådjur fram.

Han skymtade henne precis innan hon försvann bakom ett berg. Han var själv långt ifrån och började mödosamt skynda på stegen även om han hade ont i hela kroppen. Den kyliga luften når in överallt och han börjar frysa. Han lägger armarna i kors och fortsätter gå i lika rask takt.

Louisa hörde fotsteg längre bort och reste sig snabbt upp. Hon behövde vara i fred för att inte bli galen, och hon kände på sig att det var Lucas som kom. Louisa började gå längre och längre in i skogen tills hon kom fram till en grotta som hon aldrig sett förut. Hon stod kvar och tvekade en stund innan hon gick in. Ingen borde hitta henne där.

Han går in i skogen och börjar känna sig lite tveksam "Louis?" Frågar han högt ut i natten. Det enda han hör är prasslet och knaket under hans skor när han går över torkade löv och grenar. Det blir mörkare och mörkare. "Louisa?!" Ropar han ut igen fast lite högre den här gången