Sagan om de Bannnlysta

Pippin vände sig om och såg Gandalf rätt i ögonen, sedan såg han upp på den gråa hatten och tobaksröken, han såg lite stonefaced ut och sa lite hest.
"Du kanske borde ta och skära ner lite på det där Gandalf?" Sa han med en smått dömande, men väldigt lugn och låg ton.

Aragorn tittade uttråkat runt omkring dem när han fick syn på det. Molnet. Ett stort, svart moln, som kom emot dem. Kanske spelade Aragorns gamla ögon honom ett spratt, kanske inte. Kanske var det bara lite av all hans smuts som ramlat ner i ögat på honom. Men de tankarna slog inte Aragorn, utan han misstänke direkt det värsta: att det var Sarumans förbannade kråkvålnader. Han stirrade på molnet innan han vände sig emot de andra. Utan att tänka på att han kanske varnade kråkorna skrek han åt de andra.
"Göm er! Det kommer ett moln!"

//ursäkta för att jag varit oaktiv men har fullt upp idag... Välkommen Shapiro //

Pippin ryckte till när Aragorn ropade,
"Va? Najforhelvette!" Ropade han med alvarlig voice-crack, Han frös till lite men sprang sedan iväg för att täcke för elden med sin mantel, han halkade sedan fram på sina stora fötter upp till en liten platt sten med en typ av tjock klippavsats över sig där satte han sig och håll i den stekpannan och dom morötterna han tagit med sig, där satt han och darra bredvid dom andra fyra hoberna

"Åh herre min Odin!" utropade Gandalf.
Hans ögon flackade, hans näsborrar darrade i takt med hans hjärtslag. Han kurade bakom en sten och spottade på backen.
Nu var det över. Inga fler nakenbilder på Saruman att snegla på.
Kanske var det därför Saruman hade skickat sina kråkvålnader, som hämnd för nakenbilderna som spridits genom riket. Till och med Galadriel hade ju fått tag på bilderna. Nu var det sannerligen över för Gandalfs del.

Med ett stridsrop kastade sig Aragorn ned på marken, och rullade undan bakom en sten. Han var rädd. Skiträdd. Nu var det slut med honom, inga fler "Du är för dålig"-kommentarer, bad eller något annat av det som Aragorn älskade. Sarumans kråkor hade hittat dem. Han väntade på att kråkorna skulle komma över dem. Och väntade. Och väntade.

Och väntade.
Gandalfs rynkiga panna skrynklades ihop som ett gammalt äpple under hatten som han bar.
När han tänkte efter, kunde han inte ens se något moln.
"Hörrudu, Aragorn!" ropade han, "jag tror minsann att vi måste dra till Galadriel och tvätta dina små ögon."

Pippin höll hårt i sina morötter och var så ledsen över att han nu inte skulle få se någon stor och hög vägg, han som så gärna ville det, han hade ju bara sett små och korta väggar. Han skulle aldrig återvända till fylket och stjäla mer morötter. Fast det tog en väldans tid för dom där moln-flax grejerna att komma dit, tillslut kikade han ut och tittade omkring själv, han drämde till pannan med handen och lade sig på sina morötter.
"Aragorn du är för dålig för att se saker på riktigt."

Pippins röst fick Gandalf att hålla andan av ilska och förvåning och han blängde på Aragorn.
"Lurar du mig och mina gamla ögon, Aragorn?"

Aragorn suckade irriterat. Såklart var allt hans fel, och han hade sett fel. Men det var väl inte så konstigt, han var ju trots allt Aragorn. Det var väl inte hans fel att hans ögon hade kråkfettish?
"Du är för dålig för att bli lurad", sade han till Gandalf.
"Det var ju inte mitt fel, jag visste ju inte, jag var ju liten, jag visste ju inte vad som var bra", mumlade Aragorn.

This looks fun