{HPPRS} Lumos & Taggsvansen02

Hazel satte sig på en sten bredvid Max och ryckte på axlarna innan hon skrattade svagt. "Ingen aning. Kanske.. Nä, jag vet faktiskt inte." Svarade Hazel med ett flin. För varje ord Max sade till henne så pirrade det i magen. Det var som om hon inte kunde få nog av hans röst, eller hans blick när han sökte hennes. Hans ögon var underbara, och så mystiska. Det var som om något hemligt låg gömt där, och att det var Hazel's uppgift att hitta det. Hazel tog ett djupt andetag och lät höstluften fylla hennes lungor. Hela han var underbar. Så underbar, så fantastisk.

Jag tänkte säga något men tabbade bort mig när jag såg in i hennes ögon, ögonen av varm och len metall, silver. Jag fastnade i hennes ögon, mun, det rödrosa läpparna som jag bara visste skulle passa så bra på mina egna. Hennes fräknar, så operfekt perfekta små prickar på hennes ansikte. Det röda håret, som eld låg det på hennes axlar och precis som just eld kunde jag inte ta in blick ifrån det, så vackert och perfekt som allt när det gällde Hazel. Det enda som gjorde att den varma glada, lyckliga känslan lade sig ite var vetskapen att hon troligen inte tyckte samma sak om mig och jag kanske aldrig skulle få känna just de där mjuka läpparna mot mina, eller hålla hennes hand, känna hennes fingrar mellan mina.

Hazel såg ut över horisonten. Det var en ljus dag och solen låg högt över himlen. Trots det så fläktade träden svagt, så att det inte blev för varmt. Hazel suckade lyckligt och log svagt. Hon vände blicken tillbaka mot Max och bestämde sig för att bryta tystnaden. "Så, vad tycker du om våra GET-prov nästa termin?" frågade hon.

"Har ingen lust alls att göra dem," suckade jag. "Det är inte så att jag inte gillar skolan men jag bara orkar inte med stora prov som har en sådan stor påverkan senare."
Jag ser ut över sjön där solen gnistrar i vattnet och några få vågar ta ett dopp.

Hazel nickade förstående. "Hm, jo. Jag förstår. Speciellt för mig som vill bli en auror senare, då måste jag få höga betyg." svarade Hazel med en suck. Hon sträckte på sig och drog handen genom håret. Det var så enkelt att prata med Max. Han var inte alls högfärdig.

"Auror?" Frågar jag fascinerat. "Det vore coolt men jag har inte betygen för det och jag skulle aldrig orka. Det betyder att du har ganska bra betyg?" Skämtar jag och knuffar lätt till henne i sidan.

Hazel skrattade och knuffade tillbaka på honom. "Tja, jag vill ju inte skryta men jag har ganska bra betyg, ja." Skämtade hon.

Jag skrattade med henne och knuffade lätt tillbaka. "Jag har inga toppbetyg men det får duga. Jag har ändå ingen aning om vad jag vill bli." sade jag och log, hoppandes att hon skulle le tillbaka så att jag kunde få känna de där underbara fjärilarna i magen ingen.

Hazel log och såg framåt. Skolgården började fyllas med elever nu. Det var soligare än någonsin och skratten ekade. Hon kom att tänka på gårdagen och hon bet sig i läppen. Hazel vände sig mot Max igen. "Lyssna, jag vill tacka dig för att du hjälpte mig igår. Det betyder mycket." Sade hon.

"Jag skulle ju inte kunna låta dig vara kvar. Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv då." Jag ger henne en kram, den är varm och omfamnande. Jag vill inte riktigt släpp taget men efter ett litet tag känns det som vi har kramats alldeles för länge så jag släpper henne och sätter mig tillbaka på min stubbe. Den är hård så jag flyttar ner på marken och använder den istället som ett ryggstöd. Jag sträcker ut mina ben och låter solens strålar värma upp dem medans jag ser en grupp förstaåringar komma ut ur slottets portar och springa ner mot vattnet, hack i häl på varandra.