Prs med willi

"Ok. Det var all jag ville veta." Säger jag snabbt, vänder mig om och går ut. Tårarna väller upp i ögonen och jag ville inte att Charlie ska se dem. Det är ganska många som är ute och jag försöker gömma mitt ansikte för att slipps konfrontationer, jag har inte lust att prata med någon.

Jag ville inte att vår vänskap skulle sluta så här. Ben var den jag litade på mest, han betydde allt för mig. Men jag visste inte vad jag skulle göra, det kändes fel att han var kär i mig. Jag kände för att gråta.

Jag sätter mig vid ett av växthusen i hopp om att det inte är någon som ska ha lektion. Jag vet inte vad jag hade hoppats på, han hade aldrig visat att han hade känslor och inte jag häller, hus skulle han ha vetat?

Han kanske kan komma över det, sluta vara kär i mig, om jag låtsas som ingenting har hänt mellan oss. Men tänk om han inte är beredd på att fortsätta vår vänskap. Tänk om han bara blir ännu mer sårad.
Jag gick ut för att få en nypa frisk luft, och få ordning på alla tankar som bara virvlar runt.

Jag känner hur tårar sipprar fram. Tänk om han inte ville vara min kompis längre, tänk om han tycker jag är den konstigaste personen i världen och aldrig mer vill se mig. Charlie betydde allt för mig, han var min bästa vän och den enda vännen jag brydde mig om att behålla för tillfället men jag ville inte prata med honom igen nu. Jag börjar gråta mer och mer när faktumet att han faktiskt inte är kär i mig sjunker in.

Jag gick ner mot skogen för att ta mig en titt på testralerna. Ja, jag kunde se testraler. Min bror hade dött när jag var tolv. Han var ett år äldre än mig, och Ben var den enda jag hade pratat med om det här.
Jag sa hej till Hagrid som gick förbi.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde inte sitta här i all evighet, någon måste ha lektion om ett tag och jag hade ingen lust att de skulle se mig. Jag funderade på att kanske gå in i skogen, inte långt, bara så att ingen såg mig. Så jag reste mig upp och började styra stegen mot den förbjudna skogen.

Jag kastade en blick bakåt för att vara försäkrad om att ingen såg mig. Om någon gjorde det skulle jag bli relegerad. Jag gick inte långt innan jag stötte på ett par testraler. Jag satte mig på en sten och betraktade dem.

efter några minuter var jag framme vid skogsbrynet. För att inge skulle se mig gick jag en bit bort och sedan smet jag in i skogen. Jag gick i någon minut, det var fortfarande ljust i skogen och här var den inte särskilt tät, då såg jag Charlie sitta på en sten ca 100 meter framför mig. Jag visste helt ärligt inte om jag skulle springa bort eller om jag skulle stanna kvar och löpa risken att han skulle se mig. Jag bestämde mig för att sätta mig ner på en stock och se vad han gjorde.

Jag tyckte mig höra steg, shit, var det någon här? Jag reste mig upp och sträckte på halsen för att se över träden och buskarna. Det kunde ju vara någon som gömde sig. Fast i och för sig kanske jag hade inbillat mig.