PJ PRS [H@nna & Holytail]

När Chelsea gick så vände Zack genast på klacken och sprang därifrån. Han visste inte riktigt vart han skulle, det var så mörkt överallt och han hade ingenstans att gå.
Efter ett tag så slutade Zack att springa. Han satte sig ner brevid fäktningsarenan och stirrade in i skogen. Egentligen skulle han vilja gå in dit, men Keiron hade sagt att det var fullt av monster där. Även om han var äventyrslysten så var han inte dum, och han tänkte inte gå in i skogen!

Chelsea kände en lätt skakning genom kroppen.
Hon slog upp ögonen.
En pojke stod böjd över mig.
"Ehm.... Det du som är Chelsea va?"
Chelsea nickade.
"Du är i fel stuga"
Hon tittade sig omkring.
"Oj....... Förlåt...."
Sa hon blygt och ställde sig upp.
"Vilken stuga är Hefaistos?"

(Har ingen idé om vad jag ska skriva, tänker därför vara sjukt tråkig och olaglig och låta dig fortsätta! xP)

Påvägen ut så kände Chelsea att hon nog skulle äta lite ändå.
Middan var inte slut än. Och hennes mage kurrade.
Och nu mådde hon inte illa.

H@nna?? xD♥

JAG HAR VARIT I LULEÅ!!!! xD xD

Och jag tänker inte skriva någonting nu! #Trött xD
Skriv någonting så skriver jag imorgon!

Jaja xD

H@nna xD♥♥

SORRY!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

*

Zack somnade vid stenen, och han drömde en mardröm.
Han stod på kanten till en stor avgrund. Vinden blåste i hans hår, och han kände en stor skräck inom sig. Vad som än var där nere i klyftan ville han inte veta. Men vinden grep tag i honom och han föll. Längre och längre ner med ett panikslaget skrik.
Sedan stod han på skolgården till St Helenas skola för problembarn - deras skola. En klocka ringde in och alla elever strömmade in i klassrummen. Kvar stod en blond flicka med långa, svarta ögonfransar och klarblåa ögon.
"Kom igen nu Sarah", sa en av hennes väninnor. "Han kommer inte, inse det."
Sarah suckade. "Du har rätt. Jag kan be David istället."
Flickorna sprang in i skolan och lämnade Zack kvar. Han ville skrika att han visst planerat att komma, men att de blivit attackerade av en galen cyklop och tagna till ett läger för halvgudar, men hon skulle inte höra honom. Dessutom så skulle hon tro att han var galen.
Scenen förändrades. En brunhårig kvinna stod framför en disk på en polisstation och skrek åt en man.
"...Kom aldrig till skolan i morse säger jag ju! Dom bara försvann! Jag behöver eran hjälp att hitta dom!"
"Lugna ner er nu Mrs..."
"Storm!" skrek Zack och Chelseas mamma. "Det är mina två barn, tio och tolv år gamla, försvunna i New York! Ni måste hitta dom!"
"Mrs Storm" upprepade polismannen. "Var bara lugn. Vi ska göra allt vi kan för att hitta era barn och föra dom i säkerhet.
Rummet bubblade som om det var hett vax och rök omringade Zack. Polismannens ansikte förvreds och vändes mot honom med en onskefull blick i ögonen. En vass, ond och ekande röst kom ur hans mun.
"Ni kommer aldrig att kunna vara säkra! Du och din lillasyster, ni kommer båda att förgöras i eld! Förvänta er död och smärta!" orden drogs ut till ett gällt, panikslaget skrik som verkade komma ur polismannens mun, och sedan vaknade Zack svettandes och likblek av ett skrik som var hans eget.

Gör inge xD♥

Chelsea skrattade just åt ett skämt som en av hennes nya halvsyskon sagt när hon hörde det. Skriket.
Det var väldigt avlägset. Och ingen annan verkade höra det.
Men hon kunde svära på att det var Zack.
Hon reste sig upp från bordet och höll nästan på att välta sin tallrik med sin halvätna pizzabit kvar.
"Förlåt.... Vad var det du hette igen? Förlåt... Är så dålig på namn!" Sa Chelsea angeläget och nickade mot sin sin nya halvsyster som dragit skämtet.
"Valerie!" Sa hon och log.
"Valerie" mumlade Chelsea för sig själv och sa lite högre:
"Förlåt igen men jag kommer snart.... Ska bara göra en sak...."
Sen stormade hon ut och skrek inombords.
Vart var Zack någonstans?

Zack flämtade och satte sig upp. Han hade ramlat omkull på marken när han drömt vad-det-nu-var-för-något-han-hade-drömt.
Han skämdes som in i... vad som nu är det värsta man kan vara i! Vad i världen hade det där varit?
Han kallsvettades och visste att han hade skrikit galet högt. Någon hade hört honom, det var han säker på. Han kunde bara hoppas på att de flesta här var vana vid blodisande skrin mitt i natten. Det var man nog om man bodde precis intill en monsterfylld skog. Det var man säkert.
Zack lutade ansiktet i händerna och försökte låta bli att skaka.

"Zack? Mår du bra??!!" Skrek Chelsea och spanade genom natten.
Och där. Såg hon honom. Sitta vid en sten.
"ZACK!" Skrek hon och sprang fram.
"Var det du som skrek?"
Zack skakade förfärligt mycket.