Hogwarts hästälskare

Adeline rusar iväg mot slottet och lämnar mig ensam kvar med Fire. Jag blir genast på lite sämre humör. Jag leder surmulet in Fire i stallet tar av honom sadeln och Tränset. Efter en halvtimme kan jag äntligen gå tillbaka mot Hogwarts. Det är helt mörkt ute men jag följer bara stigen upp mot Hogwarts. Mina ben är tunga som bly men jag fortsätter gå. Jag ser sjön ligga nedan för mig och plötsligt känner jag en stark känsla av att lägga mig ner på marken nära sjön och kura ihop mig. Mitt bakhuvud känns återigen som om det ska sprängas och plötsligt går det som en tryckvåg genom mitt huvud och jag faller ihop på marken och rullar sakta, sakta ner mot sjön...

(Hoppas du orkar läsa igenom... det blev lite längre än jag tänkt.)
Vid middagen ser jag till att njuta, så mycket som möjligt när alla
frågar vars jag varit. Jag har ju redan berättat för Mcgonagall så varför ska jag behöva berätta för alla? Men snart är det en annan fråga som börjar ställas.
-Vars är Potter?
-Visst var hon med dig?
-Har du gjort något med henne?
-Vet du vars hon är?
-Jag kan inte hitta henne, har du sett henne? Jag sväljer hårt. Jag sprang bara ifrån henne. Försökte glömma det som hänt. Vad är det med mig? Hur idiotisk får man vara. Jag går upp till uppehållsrummet. Var hon där? Nej. Jag går upp till min sovsal och tar fram en liten bandspelare. Ut från den går en sladd och i andra änden av sladden sitter en kudde. Jag sätter i ett band, tar ett djupt andetag. Sedan trycker jag hårt på kudden och ser hur mätaren börjar röra på sig. Först håller den sig på grönt, sedan går den över till gult. Tillslut stannar den på sträcket mellan gult och grönt.
-F*n, viskar jag och släpper kudden. Sedan packar jag ner apparaten och går ut ur sovsalen. Jag går ner till hallen och fortsätter ut till stallet för att ta in Sessan. Men när jag går på den smala stigen ser jag bågot i vattnet. Jag tittar noggrannt på det i några sekunder innan jag ser vad det är. Eller vem det är. Ellie. I samma sekund som jag inser att det är hon så skyndar jag ner mot vattnet. Jag kastar av mig tjocktröjan och simmar ut i det isande vattnet. "F*n, f*n, f*n." Viskar jag medan jag simmar. Hur kan det här hända?

Väl uppe i sjukhusflygeln sätter jag mig på en stol. Madam Pomfrey tar hand om Ellie som ligger iskall i sängen.
-Hur är det med henne? Frågar jag när hon stannar upp.
-Illa, hon är på gränsen till död. Jag nickar och hon fortsätter. "Som tur är så rycker hon till lite grann som om hon har en mardröm." Jag nickar igen och tittar på Ellie. Får inte röra henne, får inte röra henne, tänker jag.

(Bara roligt med lite längre texter) Efter en stund med mörker ser jag plötsligt något framför ögonlocken. Morfar och mamma springer i en lång mörk tunnel. Jag kan se deras rädsla i deras ögon när dom om och om igen vänder på huvudena för att kolla bakom sig som om någon eller något jagar dom. Jag ser morfar mitt sitt hår klistrat mot pannan och mamma med lockarna fast klistrade mot tröjan. Dom håller trollstavarna högt över huvudet när dom springer iväg redo att kasta iväg alla möjliga förbannelser. Sen upptäcker jag något hemskt. När jag vänder mig om i drömmen ser jag ingen bakom mig som om dom springer ifrån mig och då vänder sig mamma om och kastar en förbannelse rakt på mig och jag förmår inte att röra på mig utan träffas rätt i magen utav den stötande förbannelsen och innan jag riktigt hinner känna smärtan rycker jag upp ögonlocken och stirrar rätt ut i sjukhusflygeln igen. Jag vrider sakta på huvudet och där borta på en stol ser jag Adeline sitta och stirra ut genom fönstret. Jag vrider tillbaka huvudet och ser Madam Pomfrey stå och fixa med något.
- Mamma och morfar...är i fara.
Är det ända jag får ur mig och ser hur Adeline och Madam Pomfrey vänder sina blickar åt mitt håll.

Va?! Vad var det hon sa? Mamma och morfar är i fara? Är inte hennes mamma typ Lily Luna Potter? Och hennes morfar typ Harry Potter? Då klarar de sig säkert. Bara jag sotter kvar här så kommer allt gå bra. Jag går fram till henne på skakiga ben.
-Förlåt, viskar jag och rör henne. Bara en sekund, men ändå öppnar hon ögonen direkt. "Vad sa du?" Frågar jag.

- Mamma och morfar, dom är i fara och, och jag har en känsla av att din Mormor, morfar och mamma också är inblandade.
Mitt huvud värkte och resten av kroppen också men envis som jag var tog jag tag i Adelines axel och reste mig upp. Jag hade en svag känsla att familjen Weasley var inblandade men jag tänkte inte gå in mer på detalj den där drömsynen var min hemlighet, jag skulle inte ens berätta om den för McGonagall. Jag hävde mig upp på svaga ben ur sängen och började sakta vandra mot dörren. Adeline kollade på mig med rädsla och misstänksamhet i ögonen. Undra vad hon egentligen tycker om mig. Mina ben värkte mer och mer för varje steg jag tog men när jag precis kommit fram till dörren kände jag en hand på min axel och när jag vände mig om tittade jag rakt in i Madam Pomfreys ögon.
- Du lilla vän stannar här inne, du får inte lämna sjukhusflygeln på en vecka och du Ms Weasley. Du kan återgå till ditt elevhem. Jag tar hand om flickan Potter så länge.
Adeline nickade och gick sakta mot dörren och sedan vände hon sig om en sista gång för att liksom se om jag var okej. Antagligen var jag benig som ett skelett och smutsig överallt men hon sa inget om det och snart låg jag ner i sängen igen med en fruktansvärd klump i magen.

Vad menade hon? Var mamma, mormor och morfar inblandade? Nej, det kunde de ju inte. Mormor och morfar var ju inte ens Weasleys. Hon måste mena farmor och farfar. Och pappa. Pappa Hugo, farfar Ron och farmor Hermione. Vad hade hänt? Skulle de överleva?

Jag stegar in i sovsalen och rotar fram apparaten igen. Jag tar ett djupt andetag och trycker på kudden. Grönt... gult... rött. Mätaren stannar på rött.
-F*n, säger jag och gömmer undan apparaten. Sedan sätter jag mig vid skrivbordet.

Kära mamma,
Det blir bara värre och värre. Energimätaren låg idag på rött och jag har inte en aning om vad jag ska göra. Snälla hjälp mig!
MVH A.W

Jag skyndar upp till uggletornet för att få tag i närmaste uggla.
-Ta et här brevet till mamma, det är brotom, säger jag och tittar efter ugglan som flyger iväg.

Jag ligger och stirrar upp i sjukhusflygelns tak. Det känns som om världen snurrar runt, runt i en hastighet på 1000 M per sekund.
- Jag heter Emma och Farmor och Pappa kommer dö och, och...
Mitt huvud känns som en tung tyngd och jag vet inte ens varför jag sa det jag sa för några sekunder sedan.
- Medicinen börjar värka Ellie, ta det bara lugnt andas så kommer det snart vara över.
Madam Pomfrey var upphetsad men det var absolut inte jag. Jag började hyperventilera och famlade efter ett glas vatten. Jag kunde knappt se någonting allt var ett suddigt töcken och sedan föll jag in i en djup sömn.

Mamma och Morfar sprang fortfarande men nu såg det ut som om dom snart nådda tunnelns ände. Där i ett stort grottrum såg jag Adelines Farfar och farmor sitta fastbinda på två stolar med varsin munkavel runt munnen. Men man såg tydligt skräcken i deras ögon och hur dom med hela sina kroppsrörelser och ögon signalerade åt mamma och morfar att springa när jag plötsligt hörde en dov och mörk röst prata bredvid mig men där stod ingen varken framför, bredvid eller bakom mig.
- Hahaha, så ni trodde ni kunde fly ifrån mig! Nu har jag alla dom mäktigaste trollkarlarna fast på samma ställe.
- Du kommer aldrig hitta våran Adeline! Skrek Adelines pappa och hennes farmor och farfar nickade.
- Och aldrig våran Ellie instämde mamma och morfar.
- Haha, började rösten, snart lockas din kära fru hit Harry och vi vet redan allt om era ungar. Ellie är dessutom skadad och snart kommer både hon och Adeline komma hit.
Jag började få en orolig känsla i magen och försökte sakta backa undan i drömmen men kunde inte röra en muskel.
- Hur vet du att Adeline och Ellie kommer hit sa Adelines pappa.
- För att Ellie är här och snart kommer Adeline också hit, Ellie ser just nu detta. Hon kommer inte få någon hjälp med ocklumenering som du fick Harry för hon vill se det här och snart kommer hon komma hit på riktigt för att försöka rädda er och då kommer hon dra med sig Adeline och så har vi exakt alla fångade sa rösten.

(Förlåt för att det har tagit tid att svara)
Jag tar fram en bok och börjar läsa.

Skogen var mörk när Dezzie gick in. Hon andades tungt och hoppades stöta på vad hon hoppades på.
-Lumos, viskade hon började kika runt. Träden stod tätt och vars hon än gick fanns det flockar med testraler. Vad var det här för konstig plats?

Jag slår ihop boken och suckar. Det blev inte mycket läst. Jag sätter mig upp i sängen och plockar upp energimätaren igen. Tar ett djupt andetag och trycker på kudden. Mätaren visar på rött igen. Jag sitter en stund och tittar på den innan jag lägger ner den och går till stallet.

Efter en månad på sjukhusflyglen var jag äntligen på benen igen. När jag klev in i frukostsalen blev det helt tyst. Några flickor ifrån Hufflepuff började viska och några ifrån Slytherin såg bistert på mig. Då reste sig en flicka ifrån mitt eget elevhem känd som Dora Johnsson. Hon gick i 5 årskursen och var ledare för Gryffindors quidditchlag jag så gärna ville gå med i.
- Uhmm, är det sant det där. Om det som hände i mörka skogen? Frågade hon med en röst som darrade men där hon försökte låta stark, men man såg att hon var nervös. När jag skulle svara kändes det som om min hals låste sig så istället för att säga ett kort ja. Så nickade jag istället och gick och satte mig vid frukostbordet för att försöka få i mig lite mat. Dora satte sig en bit bort ifrån mig och jag förstod att hon antagligen inte ville sitta bredvid mig. Dom olyckliga personerna bredvid mig började viska om något men jag kunde uppfatta det mesta som dom sa.
- Hon ljuger!
- Hur vet du det?
- Du har väl också läst i "The Daily propet".
- Ja, men Mikeal Skeeter kanske inte skrev som det var...
- Jo! Det gjorde han.
Jag suckade, nu var allting förstört. Det ända jag såg fram emot var att vi skulle få flyga senare idag. Men när viskningarna växte vid alla bord försvann glädjen snabbt.

Hofwarts är inte lika kul längre. Inte sedan viskningarna började. De få vänner jag hade, hade börjat undvika mig och nu pratar de inte med mig alls. Den enda som förstår mig nu är min lilla Sessa. Mamma har inte svarat på mitt brev, och jag vet inte vad jag ska göra med all den oändliga energin som flödar i min kropp.

Bara några dagar innan Ellie ska få komma från sjukhusflygeln bestämmer jag mig. Jag ska ta en ridtur. En lång ridtur. Snabbt packar jag ihop mina saker och smyger ner till köket. Där tar jag tag i all mat jag kan få tag i och skyndar mig ut. Snabbare än blixten gör jag iordning Sessan och sitter upp. Hon fattar såklart att något är på G när jag sitter upp och styr mot den förbjudna skogen. Hon trippar lite och vi skrittar framåt mot berget.

Dagen då Ellie ska ha släppts från sjukhusflygeln är jag långt, långt borta. Snart vid bergskedjan. Följer man bergskedjan till vänster så kommer man till Jättarnas tillhåll. Jag tänker bara ta mig över ich fortsätta rida. Just nu vet jag inte vars jag ska. Men imorgon borde jag ha tagit mig upp på bergskedjan, så jag kan fortsätta över.