The Mortal Instruments roll för alla!

ska någon annan följa efter?))

//(Idk om ni vill men jag tänkte främst möta the originals tmi characters//

smart

Sam sprang genom det andra kvarteret och försökte orientera sig. Han hade inte konditionstränat sedan Den Dagen och var vid det här laget väldigt andfådd. Han förbannade frånvaron av runor på sin kropp, och han saknade tryggheten en serafklinga i bältet ger.

Han vek runt ett hörn och tvärstannade. Han insöp scenen: En trasig men levande person på marken; han kunde se andningen. Det var en gränd, tegelväggar på var sida, några soptunnor. Men hans omedelbara fokus var på demonen som lutade sig över kroppen. Den var blå, hade tentakler och utstötte ständigt slem. Demonens trekantiga mun var öppen och de sylvassa tänderna var blottade. Den hejdade sig mitt i en rörelse och tittade på Sam. Han svalde och sträckte sig efter sitt bälte, hoppades på att hitta ett vapen, vad som helst. Men han var i sina vardagskläder och hade inga.

Demonen klev över kroppen på marken och avancerade mot honom. Sam tog sats, hoppade upp på väggen, nästa steg på soptunnorna och så landade han på gatan mellan offret och demonen. Allt hopp om flykt var borta; nästa gång skulle demonen vara beredd.

Men Sam hade inga tankar på flykt. Det var hans plikt som Skuggjägare att beskydda människorna. Visserligen var tanken att man skulle vara tungt beväpnad och i bra sällskap men det var inget man kunde styra, tänkte Sam. Och dessutom skulle det inte vara så illa att dö här. Han hade förlorat allt och att dö i strid var ärofyllt, till skillnad från skammen som följde ett självmord.

Demonen attackerade och Sam vek undan i sista sekund. Han måttade ett halvhjärtat slag mot demonen som den enkelt blockerade. Sam fann att han handled var fångat i ett hårt grepp av en tentakel och han släpades mot demonen. Han kämpade lönlöst emot i ett ögonblick innan han gav upp och blundade. Ave atque vale. Det var vad Skuggjägare sa vid begravningar, men Sam tvekade på att någon kände honom tillräckligt väl för att säga det. Ave atque vale.

Plötsligt hördes ett skrik, men det var inte mänskligt. Sam öppnade ögonen, men innan de hunnit vänja sig vid det svaga ljuset kände han hur tentakeln om hans handled blev slapp. Han backade med snabba steg. Skuggjägaren framför honom stod på demonen, en skinande serafklinga i den och huvudet nedböjt. Men det som var mest anmärkningsvärt med honom var hans färger. Hans hår var som guld och till och med hans hudfärg var gyllene. När han lyfte på huvudet och log mot Sam hade även hans ögon den varma tonen. Men något med hans sneda, sarkastiska leende sade Sam att han inte var lika mjuk och inbjudande som han såg ut.

Fler Skuggjägare hoppade ner från de låga hustaken runt omkring, en kort, rödhårig, en lång med svart hår och anmärkningsvärt blå ögon, en mörkhårig tjej som var lik den andra killen och, till Sams stora förvåning, Magnus Bane.

Sam kände Magnus sedan tidigare, han hade varit där på Den Dagen, men tyvärr kom han alldeles för sent och bara Sam kom undan. Efter det tog Bane hand om honom tills han mådde tillräckligt bra för att åka till Stockholms institut. Under den tiden lärde de känna varandra mycket väl och med bara en blick visste Magnus hur dåligt Sam mådde och gick fram till honom och hjälpte honom stå upprätt. De gick till institutet tillsammans, Sam stödd på Magnus som vänligt svarade på de andra Skuggjägarnas frågor.
//det här är väldigt mycket för långt men nu finns de iaf//

Emily kände sig illa till mods, hon tyckte inte om tanken att Sam skulle lämnas ensam precis efter att han blivit skadad. Dessutom kändes något fel, väldigt fel. "Ska vi verkligen lämna honom?" sa hon, vänd mot Casper. Om han hade "ramlat" ut från sitt fönster, vad skulle han då kunna ställa till med utomhus?

"nej, men han hade inte velat att vi skulle ha följt efter" sa Casper och kollade upp på henne med en sorgsen blick. Han kollade tillbaks på sina händer som låg i hans knä och suckade tyst. "vi måste hjälpa honom på något sett men jag vet inte hur" sa han tyst.

Emily sneglade bakåt där Sam hade varit och hajade till när hon såg att platsen var tom. Hon såg sig omkring men den enda personen som fanns runt om henne vad Casper. "Var är han?"

Casper kollade på henne förvirrat, "va, vad menar du? han ör ju dä-" sa han men stannade upp när han vände sig om och såg den tomma platsen där Sam suttit. "han är.. borta" sa han långsamt och kollade runt.

'Det menar du inte' tänkte Emily men sa ingenting. Hon sökte med blicken över det mörka området. Hon tyckte att hon hörde avlägsna dunkningar men hon trodde att det nog var hennes hjärta som dunkade fort i hennes bröst.

Casper sprang till dörren för att springa ut och kolla efter honom men stannade upp precis innan han sprang in i Magnus Bane och Sam. Han kollade på dem förvånat, "Sam?" Frågade han och kollade på honom oroligt, "var var du? Du kan inte bara försvinna! Du gjorde oss väldigt oroliga! Emily, Sam är här med... Sällskap?" Rabblade Casper fram väldigt snabbt innan han gav honom en sista orolig blick och flyttade på sig så att de alla kunde komma in.