FF Av två författare

Kapitel 19.

Jag drar på mig klänningen jag valde ut igår och sminkar mig med bleka färger. När jag är klar ser jag verkligen ut som ett spöke. Jag går ut till sällskapsrummet där jag skulle möta Isabelle..
- Hej! hälsade hon
Vi gick tillsammans ner till stora salen där Lucius väntade i dörren. Jag skilde mig från dem och gick bort till ett bord och satte mig. Överallt i rummet stod det pumpor och några av rustningarna hade förflyttats hit och klätts med häxhattar och kvastar. Spindelnät hängde från taken och till min förskräckelse flög det omkring levande fladdermöss i rummet. Spökena svävade runt i rummet stolta över att bidra som dekoration. Till och med Myrtle var där. Peeves var inte där men om jag kände honom rätt skulle han komma till festen senare och bidra med något i stil med att dränka alla i vatten eller starta ett matkrig. Jag lutade mig tillbaka i stolen och smuttade lite på ett glas pumpasaft.
Och på punkten Peeves fick jag förstås rätt....
När festen var som livligast kom han in i salen och tände eld på hela den västra vägen. Alla sprang i panik ut ur slottet i panik. Vissas kläder hade fattat eld och alla sprang mot sjön. Lärarna släckte elden på ett kick men kläderna som tagit eld var fortfarnade i brand och många av dem slängde sig i sjön. Jag såg at Isabelle var en av dem med brinnande kläder. Hon sprang mot sjön.

Kapitel 20

Lågorna slickade min klänning. Jag springer i panik fram till sjön.
- Lågor passar dig, säger en hånfull röst.
Jag vänder mig snabbt om och där står professor Abrahams.
Hon ler. Inte ett snällt leende utan ett elakt.
- Hämnden är ljuv, viskar hon hotfullt.
Jag skriker. Paniken flammar upp precis som lågorna. Hennes leende etsar fast sig under mina ögonlock.
Jag drar fram min trollstav. Men hon är snabbare. Hon är full lärd trollkarl.
- Petrifikus totalus, skriker hon med ett triumferande leende.
Jag faller ihop på marken styv som en planka. Mitt hjärta bultar hårt. Professor Abrahams kommer fram till mig.
- Wingardium Leviosa!
Jag flyger upp fem meter ovanför marken. Sen flyger jag över vattnet och då släpper hon mig. Förtrollningarna bryts och jag försöker simma. Men min klänning är för tight. Helvete! Jag kommer drunkna! Jag skriker men ingen kommer.

Super bra!!!
Och spännande

Kapitel 21.

- Din idiotiska gammla spåtant! skriker jag och springer fram till henne.
Hon log bara belåtet.
- Hjälp! skrek jag mot alla. Isa drunknar!
Ingen reagerar. Men sen ser jag Alex. Han springer mot vattnet och drar av sig tröjan på vägen. Han dyker i och försvinner under ytan. Alla står nu och stirrar mot vattnet. Tänk om Alex inte hann?!
- Varför gjorde du så! väste jag mot spåtanten
- För att hon är dödsätare! sa hon och satte näsan i vädret.
- Och? Det är jag också!
Hon flämtade till. Jag drog fram trollstaven och innan jag förstod att jag gjorde det. Mumlade jag
- Avada kedavra.
Spåtanten föll ljudlöst till marken.
Jag ville skratta och springa runt av pur glädje. Men det var förstås lite avslöjande....
Jag anslöt mig snabbt till elevhopen som med spänning iakttog den stilla vatten ytan.
Oron svepte över mig igen. Vad hände där nere?

Åååhhhh spppääännnaaannndddeeee!

Wait har inte Isa kommit upp än??

Iaf jättebraaa! ♥♥

Såå spännande!!!!

Tack!

Kapitel 22

Det börjar svartna för mina ögon. Hela min kropp skriker efter luft. Jag försöker simma upp till ytan men min tajta klänning gör det omöjligt. Det svider i halsen och mina lungor håller på att explodera. Jag försöker skrika men allt som kommer ut ur min mun är bubblor. Det kanske är skönt att vara död, men att dö är smärtsamt.
Just då hörs ett plask intill mig. Jag roterar min kropp så gott det går. Min syn har blivit suddig och jag kan nätt och jämt urskilja en gestalt i vattnet. Jag sträcker ut min ena spöklikt bleka hand och känner hur en annan varm och fast hand drar mig upp mot ytan.
Jag och min räddare spränger ytan och jag tar långa djupa andetag. Min syn klarnar och framför mig simmar Alex. Jag ler och mitt hjärta tar ett skutt. Han räddade mig! Jag stoppar mina tankar lite. Det behöver inte betyda att han älskar mig. Vi är båda dödsätare.
Som om han hade hört mina tankar drar han mig intill sin varma kropp.
Sen möts våra läppar. Hans läppar är varma och mjuka och vi kysser varann passionerat. Hela min kropp pirrar och jag känner mig varm och glad. Rent av lycklig.
----------------------------------------------------------------------------------------------------

Bara nyfiken, vilka shippar ni?

Vet inte riktigt... men Suuupeeerbraaa!!!