Privat mellan Ripadal och ellisen05

En lärare hade nu hittat Snape ute i regnet och denne hade fått upp honom på en bår och svävat honom mot sjukan struntade i blickarna från eleverna.

Efter lektionen hörde jag rykten om att Snape låg i sjukhusflygeln. Jag skrev en snabb uggla till McGonagall om att jag blev sen eftersom att jag skulle kolla hur det var med Snape. Jag tog fram choklad som jag alltid hade i väskan och gick mot sjukhusflygeln.

Snape låg i sjukhusflygeln och hade kommit till medvetande men ont i hela kroppen hade han och han var tillfälligt förlama och kunde inte röra en del av sin kropp.

Jag gick fram till sängen där Snape låg och räckte fram chokladen.
" Hej, Du kan äta den där sen om du vill." sa jag och nickade mot chokladen.
" Du kanske inte kan svara men du kan lyssna." började jag.
" Du kanske inte tycker om att jag gör efterforskningar om dig." fortsatte jag. " Men du påminner mig om min pappa. Han bar alltid svart mantel. Och han var sur. Ofta. Men inte mot mig. Inte mot dem han älskade." sa jag och snyftade. " Han stack när jag var 3. Han var den jag älskade mest av alla i världen." snyftade jag. " Jag ska nog gå nu. Du behöver inte mig." snyftade jag och reste mig upp.

Snape såg på henne och hade fött ont i kroppen för att kunna svara och hans ögon var fyllda med smärta.
Och vad menade....hon med det sista?

Jag började gå. När jag gått halvägs stannade jag upp och sneglade bakåt. Mina ögon var fyllda av tårar.

Snape såg upp i taket när hans kropp började kropp började krampa i våldsamma kramper.

Jag gick mot lektionen. Innan jag gick in torkade jag tårarna.
" Bra att du kom, Miss Storm, sätt dig ner och fråga Pansy vad du ska göra." sa McGonagall vänligt.

Madam Pomfrey hade märkt hans kramper och sprang in och höll fast honom tills han slutade och hade sedan hällt i honom mer smärtstillande.

Pansy berättade att jag skulle försäka förvandla en råtta till ett glas. Jag tog fram min trollstav och försökt på råttan jag hade. Efter några försök var jag den första som lyckades.