Prs med Wolf

Anaid blev smått irriterad. Hur kunde han underskatta henne så!
"Jag tänker inte låta någon döda mig, jag ska tala med honom!" Anaid morrade farm det sista, "Men om u behöver bevis..."
Anaid tog ett djupt andetag och samlade alla sina krafter. Slöt ögonen. Andades igen. Slog upp ögonen. log hårt ihop händerna öppnade munnen och skrek.
En så hård vind som någonsin blåst i slottet och dess kringliggande ägor blåste nu ut genom Anaids händer som hon vinklat mot Rascal oh Minosa.
Minosa skrek män det hördes knappt när hon föll baklängels klistrad mot golvet och väggen.
Anaid tog ingen notis om henne utan blundade igen och lät stormvinden blåsa.
Tillsist öppnade on ögonen och lät vinden avta.
Hon vände sig till Rascal igen.
"Vad du än tror om mig, kan jag försäkra dig om att han inte kommer att döda mig, det jag gjorde nu kunde en bebis som är som mig klarat" Anaid gjorde en paus, "Följ med mig, snälla Rascal"

Rascal skyggade när hon morrade och blev ännu mer chockad när vinden tryckte honom bakåt.
Han trycktes inte mot väggen så som Minosa, men han tvingades ändå bak flera meter innan hon slutade.
Han hade fått bevis på att hon var stark, men han tvekade ändå. Han kände sig ansvarig för henne.
Han ville inte låta något hända henne. Men det verkade lönlöst att försöka stoppa henne. Hon var lika envis som han själv. Rascal suckade djupt och drog en hand genom sitt utsläppta hår. "Okej. Men försök att vara underlägsen. Om du utmanar honom dödar han dig. Oavsett om du har magi eller inte. Se honom inte i ögonen, gå inte för nära, men ha rest huvud, annars verkar du svag," sade Rascal allvarligt.

Anaid log. Rascal var verkligen något extra. Han tvivlade inte på hennes krafter, eller på henne. Han var omsorgsfull när han försökte stoppa henne, men han visste att hon inte var en liten porslinsfigur som måste vaktas och som inte fick komma i närheten av något farligt.
Rascal lyssnade på henne. Det gjorde ingen annan. Minosa förstås men det var inte samma sak med henne.
"Följer du med mig?" frågade Anaid igen och hoppades innerligt att han skulle svara ja, för hon ville inte skiljas från honom mer.

Rascal nickade svagt och tog ett djupt andetag.
"Okej." I samma stund som han sade det slog något ner i golvet vid deras fötter. Rascal tittade ner och flämtade till då han såg den ena vaktens ansikte stirra upp på honom med tomma ögon. Blodet sprutade ur hans uppslitna hals och han försökte gurgla något, men tystnade när livet rann ur honom. Rascal vände sig om och såg hur hans fars svarta vargskepnad trampade över den andra vakten, som förgäves kämpade mot fyra vargar.
När hans far såg honom vinklade han öronen framåt och drog upp läpparna och visade upp sina blodfläckade tänder. Jag kommer att anfalla.

Anaid var ingen katt och hon hade ingen päls, men hade hon haft det hade hon rest ragg och fräst nu. Hon kände igen vargen som stod över vakten och hon förstod precis vad han sa utan att hon kunde hans språk.
Anaid bet ihop tänderna och morrade fram;
"Du står stilla där du är och förvandlar dig till en människa igen! Se mig i ögonen och tala till mig som en man! Om du ens är det!"
Hon kollade snabbt på Rascal och sedan på vargen framför henne igen.
"HÖR DU VAD JAG SÄGER BYRAKA!!!?"
Anaid var rätt säker på att vargen skulle anfalla henne istället för att prata så hon gjorde sig berädd och lät små lågor av magisk eld bildas i hennes händer.
Hon ville inte döda Rascals far men självförsvar tänkte hon inte snåla med.

Om han inte varit så spänd hade Rascal slagit handen för pannan. Anaid hade gjort raka motsatsen till vad han hade instruerat. De fyra vargarna hade avslutat vakten och såg nu villrådigt på Anaid och Rascals far, samtidigt som resten av armén fortsatte att välla in genom porten i människoform med spända bågar. De flesta av dem kände igen Rascal och såg frågande på honom där han stod bredvid två människor. Hans far tvekade. Anaid hade just förolämpat honom.
Om han dödade henne nu skulle han framstå som en fegis och resten av flocken skulle tappa respekten för honom.
Han skulle bli tvungen att möta hennes ord och visa sig mäktigare. Med ett fnysande förvandlades han och lade armarna i kors framför det svällande bröstet.
"Jämför mig inte med er människor. Min son må vara en förrädare och människoälskare, men jag kommer aldrig att förlåta er. Vad har du att säga? Som den överlägsna rasen ska jag lyssna till dina ord innan jag sliter ut dina inälvor", sade han och hans mörka röst fick Rascal att darra.
Han hade just kallat honom förrädare.
Förrädare var fritt byte. Han var inte längre en del av flocken... De var alla hans fiender nu...

Anaid ryckte till när mannen nämnde Rascal. Hur kunde han säga så om sin egen son? Å, andra sidan skulle nog hennes far kunna säga samma sak om henne om han fick reda på att hon var en häxa.
Anaid bet ihop tänderna och slöt ögonen. Ett morrande ljud kom ur hennes strupe.
Häxa. Häxa! HÄXA!!!
Där var det, Rascal var ingen riktig förrädare, för Anaid var ingen riktig människa. Hon var en häxa!
Hon måste försvara Rascal.
"Du kan säga vad du vill din uppnosiga luspudel, men om du kallar din egen son förrädare när han inte alls är det, har du inte mycket vett kvar i skallen, om du nu har en skalle" Anaid gjorde en kort paus, "Jag är ingen människa, jag är en häxa, och jag vill att du och din löjliga armé lämnar mitt hem och låter min far och mina bröder vara i fred!!!"
Anaid lyfte sina händer framför ansiktet på sig själv och lät den magiska elden växa sig till en stor boll i hennes händer, redo att användas.

Rascals fars ansikte mjuknade sakta. "Vad jag säger om min son har du inte med att göra, men jag ursäktar för att ha misstagit dig för människa. Jag har inga problem med häxor, men om dina bröder och din far är människor kan jag inte låta dem leva. Såvida du inte vill dö tillsammans med dem råder jag dig att fly medan du har chansen. Jag är inte oresonabel. Jag låter dig och Seumas springa tillsammans med resten av min flocks förrädare."
Rascal antog att de andra förrädarna var Sham och hans syster eftersom han inte kunde se dem i folksamlingen.
Han insåg att de inte hade något val. Om de stannade skulle flocken döda dem. Anaid hade gjort sitt bästa, hon kunde försvara sig, men mot så många vargar skulle hennes magi inte räcka. Det här var deras enda chans.
Rascal knep ihop ögonen och fattade tag om hennes hand. Sedan sprang han. Han drog med sig henne med all sin styrka och vargarna klev undan, som om de var rädda att röra vid dem.

Elden i Anaids händer slocknade när Rascal drog med henne.
Hon försökte kämpa emot men Rascal var för stark.
Varför stod han inte upp mot sin far? Anaid kom på si själv med att kasta sten i glashus, men hennes fall var faktiskt annorlunda.
Så fick hon en hemsk tanke.
Minosa.
Minosa var kvar bland vargarna där de lämnat henne!
"Nej!" skrek Anaid, "Nej! Minosa är kvar! Rascal! Hon är kvar bland dom!!"

Rascal bromsade in. Han hade helt glömt bort Anaids vän.
Hon skulle bli dödad med resten av personalen på slottet om de inte gjorde något. Han släppte hennes hand och vände sig mot henne. "Fortsätt springa, hitta Sham. Jag ska hämta Minosa, oroa dig inte", sade han och skulle just börja springa när han kom på en sak. "Följ inte efter mig!" sade han allvarligt och sprang tillbaka in bland vargarna.