Roxy And The Boy; Another Love Story

Jättebra!

Super! ♥

Tack c:

Del 21:

Nu kändes det som om en massa ord spelades upp om och om igen i huvudet.
Varför är Viktor så konstig?
Han är kär i dig.
Jag är inte kär i honom!
Men det har alltid varit så.
En konstig känsla.
Vi har alltid trott, att ni skulle bli ihop.
Jag är ihop med Nike.
Viktor.
Usch.
Det kändes som magen vred sig, och det svartnade för ögonen.
Det gjorde så ont, skulle jag gråta eller skrika?
Jag gjorde inget.
Jag kröp ihop på marken i uggletornet, och blundade.
En tår föll nerför kinden.
En till, och en till.
Varför är jag ens ledsen?
Jag är ju inte kär i Viktor, eller?
Varför känner jag såhär då?
Ända förklaringen är att jag är kär i honom.
Måste allt vara så komplicerat?
Jag vet inte hur länge jag låg där och grät, medansvar ugglorna hoade tryggt runt omkring mig.
'Rox?'
Jag tittade upp, var helt säkert rödflammig i ansiktet, och såg Nike stå där.
Jag fick en konstig känsla av att putta henne. Nära kanten.
'Vad gör du här?'
Min röst var en blandning av ledsen och otrevlig.
Nike verkade inte höra det. Hon var strålande glad.
'Postar ett brev till mamma och pappa, du då?'
'Inget.'
'Jaha, jag ska gå till quidditch planen med Sofia, Eric och Viktor.'
Viktor.
'Hänkar du?'
'Nä.'
'Okej.'
Hon gick, och livet kändes helt fel.

Stackars Rox!

JÄTTEBRA!♥ Fast stackars stackars Roxanne....

Jättebra skrivet! Bara en sak?

Haha vet inte, det kanske bara var något mitt huvud kom på ;P

Del 22:

Nike!
Nike av alla i hela världen.
Nike och Viktor.
Det låter ju skitknäppt.
Förresten, vad är Nike för konstigt namn?
Låter som en mugglare.
Ha!
Nej, varför tänker jag såhär om Nike?
Min bästa vän?
Det är Viktors fel, eller?
"Hej!"
Jag hoppade till, men det var bara Fred. Han bara dyker upp då och då, det är störande.
"Hej."
"Vad gör du?"
"Äter."
"Ja jag ser det."
Fred flinade. Jag tittade ner på min tallrik. Den var tom. Som jag.
"Du ser inte så bra ut, äru sjuk?"
"Nja..."
"Nja? Vaddå nja?"
Jag log lite.
"Nja inget. Vill du göra något?"
Fred såg förbryllad ut av frågan, men föreslog att vi skulle bada i sjön.
"Ses där om en kvart?"
"Ok."

Jag tog min baddräkt och min handduk och bytte om.
Jag tog min blåa klänning och en kofta.
Sedan sprang jag ner mot sjön.
Det var höst, kanske sista gången jag kan bada i år.
Fred hade inte kommit än.
Jag la handduken och kläderna vid trädet, gjorde en liten besvärjelse över en plats i sjön för att hålla bläckfisken borta.
Sedan gick jag sakta i.
Det var förstås kallt, om någon vecka skulle det vara is här och vi kan åka skridskor.
Några nyfikna fiskar kom och tittade på mig.
När jag gick nära dom simmade dom iväg.
"Rox!"
Jag vände mig om, och en bit bort sprang Fred i högsta fart, och hoppade i sjön.
"Fred! Bläckfisken kan vara där!!"
Att han går på den varje gång.
Jag älskar när han ansikte ser så förskräckt ut, det ser så roligt ut.
Men han ser inte ut så länge, för jag har svårt att hålla mig för skratt.
"Du din..."
"Bläckfisk?"
Fred smålog.
Han simmade fram och puttade mig lätt, så jag hamnade under vattnet.
Det var härligt kallt.
Jag ställde mig upp och skvätte vatten på honom.
Sedan utbröt ett vattenkrig.
Det var så roligt.
Vi höll på i säkert en timme, sen såg jag Viktor och Nike gå förbi. Dom tittade inte mot oss.
Dom tittade på varandra, och log.
När de gick bort, såg jag tydligt hur de höll hand, och sedan var de borta.
Jag fastnade med blicken på stället där dom just stått, ända tills jag fick en flod av iskallt vatten över mig.
"FREEED!!"
Fred bara skrattade.
Men jag skrattade inte.
Jag skulle gjort det för fem minuter sen.
"Vad är det med dig Rox? Du ser ledsen ut."
Jag kände hur ögonen blev våta.
Det gick inte att dölja, så istället blev det en flod av tårar.
Fred gick fram och la armen om mig.
"Förlåt, jag trodde du skulle tycka det var kul."
"Det är inte det."
"Vad är det då?"
"Inget. Det är inget."
Jag ville inte bli utfrågad så jag gick upp och tog handduken och sprang iväg.
Jag sprang upp till mitt rum, som tur var var ingen där, så jag kastade mig på sängen och grät.
Det är så konstigt.
För några veckor sen skulle jag vart glad för Viktors skull.
För några veckor sen var jag kär i Fredrik.
För några minuter sen var jag lycklig.

OMMMMMEEEEEE AWESOMEEEEE!!!!

Tack så mycket ♥

Del 23:

Kunde man skippa lektioner för att man var ledsen?
Eller skolkade man då?
Jag vet inte, men jag kände verkligen inte för en lektion nu.
Lördag kväll och hela söndagen har jag bara legat i min säng, ibland gått till stora saken för att äta eller vara sitta ner.
Det kändes som alla mina känslor hade spruckit, eller försvunnit.
Förutom sorgen.
Det var som om allt förvandlades till ledsna saker.
Kniven var långt borta. Köttet var inte rätt röd nyans i mitten. Det fanns ingen potatisgratäng. Eller inte vad jag såg.
Typ hela söndagen kände jag mig som en robot.
Gå upp. Gråta. Äta. Gråta. Gå runt i slottet. Gråta. Gå på toa. Gråta.
Jag ville inte ha någon lektion imorrn.
Jag vill bara ligga i min säng och gråta och tänka.
För alltid.
Ska jag fejka en skada?
Eller skulle madam pomfrey komma på mig?
Det skulle hon säkert.
Men kan jag göra en skada?
Det var ingen dum idé.
Jag reste mig upp, tog tag i kvasten, och gick iväg mot quidditch planen.
Hufflepuff laget tränade på planen.
Då kunde jag inte flyga in i målstolpen.
Elever var ute och njöt av hösten, innan snön skulle komma.
Enda platsen där det inte var någon, var i den förbjudna skogen.
Jag smög runt quidditch planen, och såg Hagrids stuga.
Jag känner inte Hagrid så väl, men han var en nära vän till Ron, min farbror, när han var i min ålder.
Stugan såg tom ut.
Jag tassade ut i skogen, och så fort jag kom utom synhåll, hoppade jag upp på kvasten och flög.
Jag tänkte flyga lång in, där träden var täta, och sedan fastna i ett och få ett rivsår.
Sedan åker jag hem, låtsas att det är värre, och det får duga för tillfället.
Nu var jag långt inne i skogen.
Träden blev högre och tätare, nu, tänkte jag, nu.
Jag flög uppåt, mot de täta grenarna.
Men då hörde jag ett lågt grymtande.
Jag tittade hastigt bakom mig, vilket gjorde så att kvasten svängde rakt in i ett par tjocka grenar.
Kvasten stötte emot en gren, och jag tappade greppet om skaftet.
Det som hände sen gick jättesnabbt.
Jag fick panik och försökte grabba tag i skaftet. Jag ramlade men höll i kvastskaftet. Kvasten fastnade i grenarna och jag hängde kvar i några sekunder. Sedan gled min svettiga hand av från skaftet och jag ramlade ner. Efter mitt försök att grabba tag i en gren lyckades jag på något sätt få armen vriden, och det smärtade till.
Därför tappade jag greppet och föll några meter mot marken, där jag dumt nog försökte landa på fötterna och knät drogs bakåt medan jag föll framåt.
Sen låg jag där.
Kvasten satt kvar uppe bland grenarna.
Jag kan omöjligt klättra upp dit.
Min arm gör ont, pannan svider, knät gör också ont och jag svettas.
Min hjärna dunkar inte heller så bra.
Det ända den kan komma på är att jag måste bort härifrån, jag är långt inne i den djupa skogen och kan troligtvis inte gå, och jag flög långt och snabbt på kvasten.
Nu hörde jag grymtandet igen.
Fast högre.
Jag försökte resa mig upp, men det gjorde ont att böja knät.
Jag försökte dra mig till en buske med en frisk arm, men det gick otroligt långsamt.
"ATT DE' SKA VA' SÅ SVÅRT!!"
Jag ryckte till. Jag satt helt stilla.
Vad var det för varelse? Den kunde prata, var den farlig? Är det en kentaur?
Jag vände mig om, och såg en stor gestalt en liten bit bort.
Jag var så dum, så jag började skrika och gråta. Gestalten vände sig om, och gick mot mitt håll.
Jag var så rädd. Vad skulle jag göra nu? Trollstaven låg på skrivbordet i mitt rum. Jag har ingen chans och försvara mig.
Jag blundade, och skrek.
"Ta 're lite lugnt, va'. Man vet aldrig va' som finns här inne"
Jag tittade upp, och såg ingen mindre än Hagrid.
Jag blev så glad att se honom.
Min räddare.
"Hagrid!! Vad gör du här?"
"Jag? Eh.. Inget.. Lite efterforskningar bara..."
Jag hade hört talats om att Hagrid såg monster som husdjur.
"Ja ja, frågan är va' DU gör här, lilla vän."
Ja, vad gör jag här?
"Äsch, strunt i det. Kan inte du ta mig till Madame Pomfrey, jag tror jag skadat foten. Och armen."
"Oj oj, de' va' inte lite de'."
Hagrid bar upp mig, och frågade.
"Var de' nåt mer?"
Jag tittade upp mot kvasten.
"Nej. Bara det."
"Bra."

"Vad har hänt här då?!"
Madam Pomfreys reaktion var inte oväntad.
"Jag... Snubblade."
Madam Pomfreys blick sa att hon förstod att jag inte talade sanning, man kan inte bli så skadad av att snubbla.
Men en sak jag gillar med Madame Pomfrey är att hon oftast inte frågar så mycket.
Hagrid la ner mig på en säng, och gick iväg.
Jag var så trött.
Men ett brutet ben och en bruten arm borde göra susen för att skippa några lektioner.
Jag kände hur ögonlocken tyngde, och det sista jag minns är att Madam Pomfrey sprutade in något i armen på mig.

Åh vad bra!