Magic Bounty (PRS)

Precis som Annas, dröjde det inte länge förrän Peters hår låg slickat mot hjässan och han var blöt inpå skinnet.
I tre timmar gick de i dyster tystnad innan det började klarna och solen tittade fram. Peter skakade häftigt på huvudet så att vatten flög åt alla håll och klämde sedan ut vattnet i hans hästsvans. "Jaha, då har man duschat", sade han och flinade. Men flinet bleknade då han skymtade stadens mur torna upp sig bara någon kilometer bort.
Dags att framföra planen. Han vände sig om och tog tag om Annas axlar tills hon stod vänd mot honom.
"När jag kom hit häromdagen fanns väktare stationerade runtom muren med ett mellanrum på cirka hundra meter. Om vi har tur står de så idag med och då kan vi ta oss fram osedda mellan dem. Intill muren, under sanden finns ett galler. Därifrån är du ensam. Innanför sträcker sig en bortglömd avloppstunnel genom halva staden och det är möjligt för dig att ta dig upp nära platsen jag fångade dig på." Han gjorde en paus. "Förstår du?"

Anna frös nu istället för att svettas. Det var ingen trevlig kombination, kall och blött. Hon längtade efter en varm brasa och torra kläder tills det plötsligt tornade upp. Hon tog tag i sitt hår och började vrida ur vattnet som Peter gjort med sin hästsvans. Men hon var fortfarande väldigt blött och kläderna mer än fuktiga.
Hon flämtade lätt till då han plötsligt tog tag i hennes axlar och hon såg upp i hans ansikte. Hon lyssnade noga och nickade. "Jag förstår. Så du följer inte med in i staden?". Men vad hade hon trott egentligen? Det skulle bara vara farligt och riskabelt for honom. Hon nickade bara igen och de fortsatte gå, nu mer försiktigt för att inte bli sedda. Tillslut var de framme vid gallret. De hade lyckas undvika alla vakter.
"Så...Jag antar att det här är adjö" mumlade hon till Peter. Snabbt så gav hon honom en kram innan hon böjde sig för att ta upp gallret.

Peter svarade inte vid hennes första fråga utan följde tyst efter henne till gallret. När de nådde det och hon sade adjö var han tvungen att hålla tillbaka tårarna. Hans första vän och de skulle aldrig ses igen. Det var för tragiskt. När hon kramade honom omfamnade han henne intensivt innan han släppte henne med en snyftning som han hoppades var ohörbar. "Farväl...", började han, men blev avbruten av samma röst som han hört några dagar tidigare, då han kidnappat Anna. Det var polisen. "Jag visste att jag sett ditt ansikte någonstans förut!" ropade han och Peter upptäckte hans något feta siluett borta vid porten samtidigt som han insåg att han inte hade på sig masken. Någon vakt måste ha sett dem trots allt och rapporterat till polisen. "De har inte sett dig än, spring!" sade Peter till Anna och började själv springa därifrån. Polisen hade med sig förstärkning och det dröjde inte länge förrän de hann ikapp Peter. Ett våldsamt slagsmål bröt ut och trots att Peter var både snabbare och starkare så var de fler och de lyckades snart oskadliggöra honom. En av poliserna tryckte ned hans huvud i sanden och en annan satt på hans rygg och drog bak hans armar tills han stönade av smärta. En tredje polis satte på handklovar på honom och Peter gav upp. Det här var kanske rent av vad han förtjänade. "Du kommer att straffas för allt du har gjort. Smuggling, stöld, mord, kidnappning... Dina brott är många nog för att fylla en bok", skrockade den fete polisen medan resten drog upp Peter på fötter. Peter sneglade bort mot gallret och mimade ljudlöst: "Spring" samtidigt som poliserna började dra honom bort mot stadsporten.

Anna förväntade inte sig att han skulle omfamna henne så hårt, så intensivt. Hon bara stirrade upp på honom ett tag men kände sedan hur hon började få tårar i ögonen. Hon vilje inte skiljas från honom, inte än. Allt kändes så orättvist bara, han kunde inte stanna någonstans, inte skaffa sig ett riktigt liv. Hon önskade hon kunde hjälpa honom, men han verkade inte vilja ta emot hennes hjälp.
Plötsligt hörde hon rop och vred snabbt på huvudet. Poliser. Hon hade ingen aning vart hon skulle springa, men hon behövde inte göra det heller. Så fort Peter började springa bort från henne så jagade poliserna efter. De hade inte ens sett henne än. Hon kunde bara försvinna ner i gången, men hon ville inte lämna honom så här. Men det fanns inget hon kunde göra, inte för tillfället i alla fall.
Efter att de brottat ner honom öppnade hon snabbt gallret och klev in, just i tid så hon förblev oupptäckt. Hon gick i tunneln i tysthet och funderade. Hon var tvungen att hjälpa honom. Hon skulle kunna försöka frita honom från fängelset. Hon skulle behöva magi, men det skulle vara värt det. Snart kom hon till ett annat galler och hon lyfte snabbt upp det och klev upp. Hon var fem minuter senare hemma i sin lägenhet. "Oroa dig inte Peter...Jag ska hjälpa dig" mumlade hon.

Peter följde lydigt med när poliserna drog honom in i staden och vidare till deras högkvarter. De tog hans väska, hans mask, hans kläder och gav honom en enkel, blå dräkt att ha på sig. När han var klädd visade de honom till en trång cell. Peter var glad att han inte skulle behöva dela cell med någon annan brottsling, men samtidigt oroad eftersom han skulle bli ensam med sin hopplöshet.
"Hur länge ska jag sitta här?" sade han hest till polisen som fört honom dit och satte sig tungt på bädden.
"Någon timme bara. Sedan hängs du", svarade han med ett flin som inte passade på en polis. "H-hängs?" stammade Peter och tog sig för halsen. "Japp", sade polisen och lämnade honom. Peter kröp upp i hörnet av cellen och kramade sina knän. Efter sjutton år var det alltså dags.
Dags för honom att betala för sina brott.
Han önskade att han aldrig hade träffat Anna.
Han hade inte behövt förlora henne då.
Han bet sig läppen. "Jag vill inte dö...", viskade han för sig själv.

Anna visste inte hur mycket tid hon skulle ha. Peter kunde sitta i fängelset i flera dar, eller så kanske skickades han till något större fängelse i någon annan stad. Hon var tvungen att agera snabbt i alla fall. Hon kunde inte låta honom sitta instängd, eller bli straffad på något sätt.
Snart var hon ute på gatan igen. Hon hade en plan, hon hoppades bara att den skulle fungera. Snart kom hon fram till fängelset. Hon såg en av poliserna lämna det och hon följde snabbt efter. När båda av dem var utom synfält för andra människor tog Anna upp en sten och kastade den så hårt hon kunde mot hans huvud. Mannen föll ihop på marken, avsvimmad. Hon drog snabbt undan honom innan hon noga studerade hans utseende. Hon tog ett djupt andetag och plötsligt stod inte Anna där, utan polisen. Hon tog hans nycklar innan hon begav sig in i byggnaden. Hon hade inte ändrat sitt utseende på riktigt, det var bara en illusion.
Hon hittade snabbt Peters cell. Det gjorde ont i hennes hjärta att se honom i hörne, alldeles förtvivlad. "Följ med mig" sa hon och gjorde sitt bästa för att göra sin röst så mörk som möjligt, men det misslyckades ganska mycket. Hon öppnade cellen och tog snabbt tag I Peter. "Schh...Det är jag, Anna. Jag ska få ut dig. Säg inte ett pip" viskade hon innan hon ledde honom ut ur cellen. Hon drog snabbt ut honom ur byggnaden och såg sedan upp på honom. "Jag tar dig till mitt hem, de skulle aldrig leta där!". Hon började dra med honom då hon insåg en sak. Hon mumlade något och tittade upp på honom igen. Han såg också ut som en polis nu. Ingen skulle upptäcka dem.

När samma man som stängt in Peter plötsligt kom tillbaka antog han att det var för att retas igen, men när han sade åt honom att följa med honom - med en mycket ljusare röst än innan - trodde han att tiden hade ändrats och att han skulle avrättas tidigare än han trott. Men när mannen avslöjade att han i själva verket var Anna slog han handen för munnen i förvåning. Fortfarande i chock följde han med henne utan att tänka, tills hon föreslog att han skulle gömma sig hemma hos henne. Då tvärstannade han och vände sig så att de stod mittemot varandra. "Va? Är du galen Anna? Du kan inte gömma en dömd brottsling i din lägenhet! Tänk om jag skulle bli upptäckt, då skulle du också dömas! Jag kan inte låta dig göra det. Du kan fortfarande leva, hitta en partner, gifta dig, få barn. Det är försent för mig. Jag vill inte att du ska skadas." Peter såg på henne med en bestämd blick och smekte hennes kind. "Då dör jag hellre."

Anna skulle just dra iväg honom igen då han plötsligt stannade upp helt. Hon suckade djupt och såg upp på honom. "Jag kan inte låta dig sitta inspärrad eller bli dödad Peter!". Hon kände hur det formades tårar i kanten av hennes ögon. "Jag vill inte att du ska skadas...Snälla Peter, följ med mig bara. De kommer inte söka hemma hos mig. Och ifall de gör det gömmer vi dig, snälla!".
Hon fick sedan något bestämt i blicken. "Om du inte gör det stannar jag kvar här. Då blir både av oss tagna igen utan någon chans att fly eller överleva". Hon la armarna i kors över bröstkorgen. "Jag tänker inte lämna dig här".

Peter stönade ljudligt och kliade sig i nacken.
"Jag svär... Du är den mest envisa häxa jag träffat", muttrade han och torkade bort en tår som letat sig ut ur hennes öga.
"Du gör mig galen... Visst. Jag lär ju inte kunna övertala dig att lämna mig", sade han sedan med ett flin och skakade uppgivet på huvudet.
Solen försvann vid horisonten samtidigt som han tog hennes hand igen.
"Visa vägen."

Anna log svagt. "I det här fallet är jag det i alla fall". Hon log större då han äntligen gick med på att följa med henne. Hon kramade om hans hand innan hon började leda honom mot sitt hem. Hon kunde inte gå mitt på gatan med honom dock. Så hon tog genvägar genom gränder och tomma gator tills de nådde hennes lägenhet.
Under hela tiden var hon tyst, och nervös. Hon kramade om hans hand hårdare och hårdare tills de äntligen var inne i hennes lägenhet. Hon låste dörren och tog suckade ut djupt. Deras förklädnader var nu borta, och så var också hennes energi för tillfället. Hon sjönk ihop mot väggen och slöt sina ögon. "Jag har aldrig använt så här mycket, avancerad magi på en och samma gång förut...".