På andra sidan muren (öppet)

(Aia, Stranger, Selma..., AlexZz? Snälla :3)

De få överlevande började röra på sig långsamt. Såg sig om i allt de bedrövliga och verkade osäkra på vad de skulle ta sig till. De hade ingen som ledde dem mer, den mannen var död, vad skulle nu hända? Vissa satt vid sina döda fränder, andra försökte tafatt hjälpa de skadade, men det var alltfler som plågsamt dog. Skrik och stönanden hördes av de dödsdömda människorna.

Liv rör sig oroligt i mannens famn, som att hon börjar vakna till sans. Men hon vaknade inte och tur var väl det för de inblandade. Men svaga gnyenden hördes längt ner från hennes strupe. Gnyenden av saknad, som hon redan visste vad som hänt med sin ende vän i världen.

( I have a feeling creating another RP might've been a mistake since I could barely keep up with the ones I had... oh well, HI! )

"Jag vet inte heller, kanske en av de få vetenskapsmännen som är kvar vet", säger Cora med en suck. Hon har ingen aning och det stör henne, de kan gå tillbaka. "Vi kanske bara ska gå tillbaka", fortsätter Cora med en axelryckning innan hon rätar på sig. Hon ser sig om, hyfsat ointresserad... eller snarare har hon ett väldigt bra pokeransikte för tillfället. Hennes mun är ett streck samtidigt som doften av färskt blod sprids i luften. Som kokande tjära, tjockt och fastklistrande. Cora ruskar på huvudet och masserar sin näsrygg. Hon gör det såpass hårt att stället rodnar ilsket. Hon kan inte göra det här nu, hon får bearbeta senare. Långt, långt senare. Cora sväljer och ser sig om ordentligt. Hon tar in bilden framför sig. Detaljer, kroppar och... lägger märke till att en av vetenskapsmännen ser ut att knäböja längre bort. Cora rör sig försiktigt dit, hennes fötter undviker skickligt de lik som ligger spridda som vattkoppor på marken. Tyvärr brukar blodiga lika återkomma i Coras liv.
"Farbror?" Cora hör den unge mannens röstläge, hon brukar inte vara specifikt empatisk. Inte vanligtvis. Så hon cirklar liket en aning och sätter sig på huk. Hon tar likets puls... ja, den är inte där.
"Jag beklagar, mister, men din farbror kommer inte svara dig", säger hon och överraskas av den uppriktighet som finns i hennes röst. "Troligen inte det du vill höra just nu dock", fortsätter hon och sväljer en suck.

Amilia hittade på något sätt sina kläder och mycket sakta drog hon de på sig över sin fortfarande fuktiga kropp vilket gjorde det svårare. Hon kände sig som en gammal kvinna. Varje rörelse var långsam och kroppen värkte. Riko var inte död. Så länge hon inte hade bevis, såg hans kropp så kunde hon inte tro det.
Tillsist fäste hon sina knivar längst med låren och hittade geväret hon slängt av sig. Det kändes som år sedan även om det snarare varit minuter sedan.
”Vi behöver röra på oss”, sade Amilia rakt ut till ingen specifikt. Ifall Riko levde skulle han ta sig tillbaka. Hon behövde ta sig tillbaka men … Hon vägrade låta sig själv avsluta den tanken och lyfte huvudet ifrån marken. För första gången efter attacken lät hon sin blick leta upp de som levde. De var några få av dem. Luke var en av dem såg hon och för några sekunder väntade hon på att han skulle göra någonting. Ta kommandot. Leda dem till rätta. Något. Det gjorde henne först besviken och sedan snabbt därefter arg och hon ville skrika på dem. Helst av allt ville hon sjunka ihop gråtandes men istället kramade hon geväret i sin hand, det som hon knappt kunde använda. Hängde det åter igen runt sig.
”Vi behöver röra på oss”, upprepade Amilia åter igen men den här gången var hennes röst hårdare och kall. Desperationen som funnits i den tidigare var borta. Ögonen som varit fulla av liv var döda och leendet hade försvunnit.
Hon började ta sig genom de döda. Tillbaka till stället vart hon lämnat sin ryggsäck i hopp om att den mirakulöst var kvar. Vägrade låta sina ögon fastna vid något ansikte. Vägrade låta sina tankar säga namnen som hon så hade försökt att lägga på minnet. Det spelade ingen roll längre.

Tristan såg förvånat upp när någon satte sig på huk bredvid hans farbror och tog hans puls. Det var den kvinnliga livvakten. Tristan mindes att den unge forskaren hade kallat henne något, men han var riktigt dålig på namn, så han kom inte ihåg vad.
Tristan stirrar storögt på henne när hon tilltalar honom.
"Jag vet", får han fram tillslut, och försöker svälja klumpen han har i halsen. Det kändes pinsamt att gråta inför henne. Han försökte diskret torka bort tårarna från sina kinder. "Det är okej"
Han ser ner på sin farbrors ansikte - han gör allt för att hålla blicken borta från det söndertrasade mittenpartiet. Ansiktet ser lika bistert ut i döden som det gjorde när han levde.
Tristan ser upp på kvinnan igen. Han harklar sig.
"Vi stod inte varandra så nära, även om pappa kommer bli ledsen av att höra vad som hände. Men han var den enda jag hade här ute. Jag vet inte vad jag ska göra utan honom", svamlade han på. När han väl börjat prata, hade han svårt att tystna. Men han knep ändå tillslut ihop läpparna, när han slogs av tanken att hon säkert inte alls var intresserad. Han rodnade.

Cora ser hur en ung kvinna går förbi, hon tycks ha rätt idé åtminstone. Hålla sig i rörelse. Vad säger man egentligen? Hon förstår honom... till viss del. Connor lever än, det ser hon till åtminstone. Fast Connor och Cora har knappt ens en professionell relation. Vad ska hon säga? Vad ska hon göra? Helvete, varför gjorde hon så här? Helvete! Cora ser troligen väldigt fundersam ut. Man tycker att hon borde vant sig vid sörjande, hon borde lärt sig vad hon borde säga. Hon har talat med dem förut. Fast alla var olika. Helvete.
"Vad sägs som att..." Vad var det egentligen hon ville säga? Vart ville hon komma? "... hålla sig i rörelse tills vidare?" Wow! Vad underbart, det var ju verkligen till någon tröst? Hon är verkligen helt tappad. Hon undrar faktiskt hur det kommer sig att hon inte skrattar åt sig själv. "Och... om du behöver kan du prata med mig... eller något", Cora gör en ansats till att räta på sig. Hon är helt borta i skallen, hur ska något av det där hjälpa? Hur ska hon hjälpa? Lyssna... möjligen. Hon kan inte ens hans namn!

Connor sätter sig med ryggen mot blodbadet i ett svagt försök att undvika det. Han vill inte se, inte höra... han vill inte ha det där! Cora kommer snart, Cora skulle veta vad han behövde göra. Hon kanske har en plan? Hon kanske vet vägen tillbaka? Det borde inte vara så svårt? Visst? Hon vet, inte han. Det känns som att han håller på att bli helt störd! Han skyler ansiktet och stirrar ned i marken.

Luke lade ner den vilda flickan han haft i famnen på marken, lutad mot en blodfri sten.
Han bet ihop medan han som i trans sökte igenom andras kroppar, vägrade se dem i ansiktet för att han en gång tidigare känt av vad sorg och skuld kändes som. Han tog deras vapen, deras väskor med mat, läkemedel och liknande. Han packade ner allt i väskor - två för varje person förutom en. De var inte lika många nu, så de kunde inte längre turas om att bära på den tyngre provianten.
Men, de kunde turas om att bära ett stort tält.
Luke låtsades inte om blodet på hans händer, kläder och kropp. Han var inte ens säker på ifall han kände något överhuvudtaget. Det var bara bättre att ignorera sakerna han inte kunde ändra, eller inte orkade ödsla tid på.
Extremt stora första hjälpen lådor, köksredskap för utelivet, mat, ombyten, tält, elddon och annat. Han var inte bra på att minnas saker gällande livet. Han var duktig på döden, men livet hade aldrig varit hans starkaste sida.
"Röra oss låter bra. Men, det kommer bli långsamt ifall vi vill överleva", sade han menande medan han tittade runt. På väskorna, på kropparna, på vattenbrynet, på den vilda flickan... Och han kunde för första gången inte säga att han sett något värre. Han var vad med människor som låtsades vara monster, men riktiga monster hade han aldrig stött på tidigare. Och djupt inom sig kände han något han inte riktigt kunde identifiera.

(Jag... Uhm... Heh. Jag har ingen ursäkt förutom att vara seg xD)

Tristan nickade åt kvinnans förslag om att håll sig i rörelse. Sedan såg han både förvånat och tacksamt upp på henne när hon sa att han kunde komma till henne och prata om han behövde det. Han kände sig nästan gråtfärdig, det var första gången någon sagt något sådant till honom förutom hans föräldrar. Sedan kände hans sig ännu mer gråtfärdig när han tänkte på sina föräldrar. Han skulle aldrig ha lämnar staden!
Han följde kvinnan med blicken när hon reste sig upp.
"Tack", fick han fram med en röst tjock av känslor.
"Jag heter Tristan Gills för övrigt, vad heter du?"
Han reste sig mödosamt upp och sträckte fram en hand åt henne. Han försökte klämma fram ett leende, men det blev nog mer av en grimas.

Cora erkänner sin förvåning när han tackar henne, för henne var det väl bara hyfs? Nästan... Connor kommer hon ändå behöva lyssna på. Något måste vara snett med henne och när hon väl tänker på det måste Connor ha tagit sig upp från vattnet vid det här laget? Hon borde leta upp honom och se efter egentligen, även försöka få honom sätta på sig torra kläder. Det borde de allihopa göra faktiskt, ja... åtminstone alla som var i vattnet.
"Cora Reich", svarar Cora och tar hans hand. Hon skakar den hyfsat kraftigt innan hon släpper den. Handen i sig försvinner snabbt in emellan hennes överarm och hennes överkropp när hon korsar armarna och ser sig om. Fast eftersom hon letar efter någon går det mycket bättre med att inte se liken.

Connor håller blicken högt och händerna knutna. Han har rest sig och rört på sig, han vandrar i som en sorts trans mellan kropparna. Över dem, runt dem men aldrig på dem. Han har rödsprängda ögon från de tårar som han faktiskt låtit falla. Nu försöker Connor hitta något att hålla fast vid, snarare någon. När han väl möter hennes blick så håller hon fast hans och Connor känner sig plötsligt mycket, mycket mer lättad än vad han känt sig innan. Hans förut hårt slående panikslagna hjärta lugnar sig. Om Cora lever så har han någon som kan hjälpa honom, han har någon som sett en sån här massaker förut. Eller, kanske inte riktigt... men som förstår det hela bättre. Fast Connor ser även att hon tycks stå och tala med någon och han stannar till.

"Det där är Connor", säger Cora högt när hon får syn på honom och pekar mot Connor. Mestadels för att Tristan ska veta vem det är, Connor bryr sig nog inte. "Luke! Har du hittat någon av kartorna?" Fortsätter hon riktat i en annan riktning, kartorna är bra att ha. Någon av dem hade säkert deras kurs utskriven, om den inte var förstörd borde de inte ha några problem med att hitta tillbaka. Inte... inte teoretiskt sätt åtminstone.

Tristan klämde fram ett skakigt leende när han skakade Coras hand. Ärligt talat var hon en sådan där kvinna som skrämde honom, trots att hon verkade vara i samma ålder som honom. Men hon verkade så mycket mer världsvan, så självsäker. Skulle hon säga åt honom att hoppa skulle han hoppa av ren förskräckelse. Men han var glad att hon sagt att han kunde komma och prata med henne.
Han följde försiktigt Coras blick, och försökte att inte se liken som låg utspridda. Han stannade med blicken på den unge mannen som Cora tilltalade. Han blev nästan glad att se någon som verkar lika förvirrad som han själv.
"Hej", sa Tristan och sträckte fram en hand mot mannen som tydligen hette Connor. "Jag heter Tristan Gills"
Han tog ett steg mot Connor och lyckades snubbla till. Han rätade på sig med illröda kinder, men handen fortfarande framför sig.

Connor är vagt omedveten om vad det är som sker runt omkring honom förrän Cora sägger hans namn och det var som att han faktiskt kom upp ur vattnet. Allt det buller som tyckts ha blockerat hans huvudsakliga funktioner var som bortblåst och verkligheten slog tillbaka. Hårt. Trots det får han inte en lika våldsam reaktion som han kunde ha fått, som om han fortfarande bearbetat det. Eller tvärtom? Nej, han får helt enkelt ta vara på det tillfället är med att han åtminstone känner sig... som att han är vid sitt sinnes fulla bruk. Den unga mannen som stått och talat med Cora känner Connor igen som en av... forskarna? Ja, så är det! Connor drar snabbt handen på ansiktet och gör något halvdant försök till att dra bort de streck av tårar som letat sig fram över hans kinder. Det går inte alltför bra men han känner sig mer anständig åtminstone, speciellt eftersom den unga mannen tycks vilja samtala med Connor. Till sin... ärliga förvåning. I för sig, Cora verkar redo att röra sig vidare.
"Connor..." Connor påbörjar att presentera sig, tar Tristans hand men avbryter sig illa kvickt på grund av hur darrigt svag hans röst låter. Så han harklar sig snabbt och börjar om. "Connor O'Donnell", svarar han och skakar Tristans hand. Han anser sig ha hållit i handen för länge och släpper den hyfsat sakta i alla fall.