En annan syn av slaget [G/PG] [SV]

Kap11.
Hermione vek av vid hörnet, där stannad hon. Aldrig hade hon åskådat de hon nu såg. Aldrig hade hon känt sig så osäker på vad hon skulle göra och säga som nu. Aldrig trodde hon att hon skulle hamna i en sådan situation där hon inte visste någonting.
Längst bort i korridoren, på en liten trapp, satt han. Vänd mot fönstret som vätte ut mot sjön. Med jämna mellanrum kunde hon höra snyftningarna och då och då drogs högra handen upp mot ansiktet och torkad bort en tår eller två. Hermiones ögon började fyllas med tårar. Hon hade känt Ron i sju år nu, de var bästa vänner. De visste allt om varandra, trots det… hade hon aldrig sett honom så här. Så nedstämd, så utmattad, så tom på hopp.
Hermione tog några steg närmare, försiktigt och långsamt. Innan hon gick fram hela vägen ville hon se hans reaktion, om han ens nu skulle märka att någon närmade sig honom. Halvvägs genom korridoren hade Ron fortfarande inte märkt något. Han satt precis som han gjorde innan, han hade inte tittat bakåt eller ändrar position. Hermione gick i vanlig takt, dock fortfarande med försiktiga fotsteg. Bara någon meter ifrån stannade hon. Hon tittade från baksidan av Rons huvud ut mot sjön och sen tillbaka.
”Ron?”
***
Han hörde rösten, det gjorde han, men han kunde inte titta på henne. Han ville inte se den besvikna blick han väntade sig. Han hörde rösten igen, återigen säga bara hans namn. Som när deluminatorn hade pratat med honom i julas. Skillnaden nu var att rösten lät orolig. Riktigt orolig.
***
Hermione började bli orolig nu. Två gånger hade hon försökt kontakta honom och hon var inte alls långt ifrån. Hon visste väl att om någon är i någon form av trans kan det vara farligt att väcka dem på fel sätt. Ett försök till var det dock värt innan drastiska åtgärder skulle tas till.
”Ron?!” Något högre den här gången, men med ännu mer oro. Ett tårfyllt ansikte med söndersprängda ögon vände sig mot henne. Tittade på henne med sorgsna ögon. Tårarna rann ner för kinderna på honom. Rakt in i hennes ögon tittade han. Aldrig hade Hermione sett någon sådan stor smärta. Hon kunde inget annat än att bara stå kvar. Hennes ögon fylldes än en gång med tårar som nu började, sakta, rinna ner för hennes kinder.
En minut. Inget sagt. Inget alls. Helt tyst. Ron vände sig tillbaka mot fönstret. Något stack till inom Hermione, som om någon hade stuckit henne med en kniv genom hjärtat.

Jättebra!

Bästa kapitlet. 8D ♥

SÅ BRA!!! Känslorna får det att kännas mera hm... bättre och J.K. Rowling aktigt, typ... (?)

så grymt bra!

MEEEEEEEER

mer! den va jätte bra

Kap12.
Vad hade hon gjort? Vad hade hon gjort som hade krossat honom så totalt? Hon tänkte tillbaka, tillbaka genom hela dagen, dygnet, veckan, månaden… Men inget. Inget som hon visste han hade lagt bakom sig. Hade hon gjort något, som hon var säker på att hon hade, så hade hon gjort det idag.
”Vad jag än har gjort…” viskade Hermione fram. Men innan hon han fortsätta vände sig Ron om igen. Mötte återigen hennes blick och skakade sedan på huvudet. Ur den utmattade rösten kom den mening Hermione hoppades på att höra: ”Du, har inte gjort något.”
Var meningen så efterlängtad, när hon nu visste att hon själv inte hade gjort något, vad var det då?
Hermione nickade till svar och ställde den så simpla frågan: ”Kan du då snälla säga vad det är?” Återigen tittade Ron bort mot fönstret. ”Det är över nu… Jag fick min chans, och sumpade det totalt.” Hermione tittade oförståeligt på honom.
***
Ron kände hur Hermione inte förstod ett ord av vad han just sagt, ingen vidare chock eftersom han själv aldrig hade förstått det om han inte visste vad det var han tänkte. Skulle han nu ta chansen och berätta exakt hur han kände, och då få se om det han hoppades på var sant, att Hermione alltid skulle vara vid hans sida. Utan att vända sig om fortsatte han:
”Jag har fem bröder, eller… jag antar att det nu är fyra.” När han sa det kände han sig helt tom. Det var inte förens nu han hade tänkt på det, de sju Weasley syskonen var nu bara sex. För att inte bryta ut i krokodiltårar fortsatte han: ”Bill har alltid kunnat göra vad han ville, och vad han än gjorde så blev mina föräldrar stolta. Han gjorde det inte direkt lätt för oss andra, satte ribban högt genom att både bli prefekt och ordningsman. Förutom det så fick hade alltid bra betyg och lyckades alltid med allt. Sen gick han och fick jobb på Gringotts. Likadant har Charlie alltid lyckats. Även han gick och blev prefekt och även quidditch kapten. Och givetvis, efter att ha gått ut Hogwarts fick han åka och jobba med drakar.”
Hermione började få en känsla av vart han skulle komma med det hela, men stod kvar och lyssnade.
”Ska jag ens börja prata om Percy? Försteprefekt, höga betyg och sen in på ministeriet, just pappas dröm.” Ron tog ett djupt andetag. Han kunde inte börja prata igen, det var något som stod emot i halsen. Hermione märkte desamma, hon satte sig tätt intill honom och la sedan huvudet mot hans axel. När Ron åter hade fått rösten och samlat sig fortsatte han.”Och Fred… och George. Trots att de alltid hade något i kikaren, alltid gick mina föräldrar, eller framförallt mamma på nerverna, så var de ändå familjens favoriter. Ingen kunde ha en sur min i deras sällskap, de blev snabbt populära på Hogwarts, trots att de blev iväg skickade till McGonagall flera gånger om dagen lyckades de alltid få bra betyg de med. Det kämpade alltid till det yttersta, George förlorade hela örat och Fred…” Ron blev tyst igen, nej, han kunde inte tänkta på Fred, det gick inte.
”Jag vet…” sa Hermione och tog Rons hand. Ron fortsatte, men gråten i halsen.”Och så Ginny, yngst och ända dottern, självklart är även allt de hon gör perfekt. Du vet vad jag menar…” sa han och tittade upp på Hermione som hade lyft sitt huvud från hans axel. ”Till och med Harry är mer uppskattad än vad jag är, i min egen familj, av mina egna föräldrar.” Hermione skakade på huvudet. Hon la armarna runt honom och lutade återigen huvudet mot hans axel.
”Liksom det finns saker hos dina syskon som Molly och Arthur uppskattar finns det minst lika många hos dig.”

wow vad bra skriv mer!!!!!!!!


*bevakar*

*beevakar* meeeeeeer