Doctor Who -PRS med Caty Delacour-

(Okej! Men ska det hända något särskilt? Ska vi ta det Via uggla isåfall?)

Jag flinade.
"Ja det får man säga", sa jag och kollade på hennes hand. "Och godis...?" sa jag mer som en fråga.

"Jag gick in i nån, och jag fick godis." sade Alice. "Vet inte om jag vågar äta det här dock..." hon snurrade en liten gällt neonblå godis mellan fingrarna.

"Åh, jag tror man an äta det där", sa jag.
((Sorry om inte på något mer )

Alice ryckte på axlarna.
"Nja..." hon gav påsen till en unge som sprang förbi.
"Oartig unge... han tackade inte ens." skrattade Stella.

Jag log.
"Men kom vi går tillbaka till TARDIS", sa jag och börja gå dit.

Stella nickade och log tacksamt. Medans de gick mot det blåa skeppet kände Alice hur medaljongen dunsade emot hennes ben. Den kändes undeligt kall genom jeanstyget. De kom fram till skeppet och Alice förundrade sig än en gång över hur mycket insidan skilde sig från utsidan.

"Så nu da?" frågar jag bered på en plats och årtal.

"Jag är trött!" Sade Stella bestämt. "och har du typ... Toaletter och sånt här?" Tillade hon tyst.

"Jadå, en trappa ned, vänster, en liten trappa till, höger sedan har du toaletterna", sa jag.

"Tack!" Stella gick iväg med snabba steg. Alice kollade efter henne när hon gick.
"Ehm..." mumlade hon. "Jag ska också... gå."
Hon gick långsamt, höll tre-fyra meters avstånd från Stella. Ända sen de kom in i skeppet hade halsbandet i hennes ficka känts ännu tyngre än förrut. Det var varmt, som om den blå röken förvandlats till eld. När Stella kommit in på toaletten började Alice gå snabbare. Korridoren verkade oändlig, men tillslut svängde den runt ett hörn. Där stannade hon och drog upp medaljongen. Den blå röken yrade runt i snabbt tempo och hon bländades nästan av det turkosa skenet som lyste från den.
När hon höll ädelstenen i handen kände hon plötsligt en liten ojämnhet på baksidan. Ett litet klick hördes när hon tryckte in den. All luft försvann ur hennes lungor och den blåa röken virvlade runt henne. Så blev det mörkare och röken antog en nästan röd ton. Sedan blev allt tyst och stilla.

När Alice öppnade ögonen låg hon på golvet i hörnet hon varit i innan det som just hänt hände. Hon hade en sprängade huvudvärk, och hon förstod inte vad som hänt. Men hon antog att hon måste svimmat. Kanske hade insikten av var och när hon var kommit ifatt henne. På darriga ben reste hon sig upp. Hon kände medaljongen i sin ficka. Den kändes inte så tung längre, kanske hade hon bara inbillat sig. Hon slätade till tröjan och gick upp för att träffa de andra igen.