Döda eller bli dödad (prs)

"Ja. Blev tvungen att ta skydd när en vampyrjägare kom och..." Han hann inte mer förrän hon... greps av panik? Han visste inte vad det var, han visste bara att hon behövde hjälp. Vilket han gav henne, med ett hjärta som slog hårt av rädsla. Han var framme vid henne på någon sekund, grep tag i hennes sprattlande kropp och lyfte henne upp ur vattnet.
Han bar henne mot stranden och lade henne ner på filten sedan. Han virrade en handduk runt hennes kropps, kysste henne på pannan och satte sig sedan bara tyst bredvid henne.
Ifall hon ville förklara så gav han henne chansen att göra det med sin tystnad. ifall hon inte ville förklara så skulle han fortsätta berätta om Ryssland medan hon lugnade ner sig.
Han var sjukt orolig för henne, vilket han var säker märktes på hans blickar. Och hennes förra ord klingade fortfarande i hans huvud. Hennes röst hade inte varit...normal. Den hade haft en ton av panik. Han hade inte låtsats om det tidigare men nu var han alldeles för orolig för att kunna lugna ner sitt eget hårt slående hjärta.

Vanessa låg på filten invirad i en handduk och med Nicolaus vid sig. Hon visste inte hur hon hade kommit dit. Hon mindes bara det kallt omslutande vattnet, det som drog ner henne och Theodoras vita kropp och gula silkesklänning. Hon andades krampaktigt och visste inte vad som var minnen och vad som hade hänt, hon hade bara varit rädd.
Hon söker Nicolaus hand med sin och finner den, håller den och försöker få stöd. Hon säger inget på länge, bara håller, vill ha hans närhet.
"Theodora, hon drunknade. Hon var så kall så vit. Jag kom efter, men många kjolar, korsett. Jag kunde inte, höll på att dö." kved hon fram tyst, hon visste att han ville ha en förklaring. Varför hade hon lurats med på detta? Varför? Bara för att han föreslagit det? Varför skulle han se henne på hennes svagaste sidor?
"Theodora var redan död.....han hade dränkt henne." och med han menade hon sin man.

Nicolaus kände en annan slags kyla nu. Inte från vädret, vattnet eller något annat. Vanessas ord fick hans hjärta att frysa till för en sekund. Det var synd att hennes man var död. Han skulle ha velat döda honom. Om och om igen. Han ville få hämnd på personen som åsamkat henne så mycket smärta.
Han lade armen om henne och drog in henne i en kram.
"Förlåt. Jag skulle aldrig ha tagit med dig hit ifall jag vetat", sade han till henne och kysste hennes hjässa. "Förlåt", viskade han. Det fanns inget mer han kunde göra. Han kunde knäböja och be om förlåtelse, men han visste att det inte var så det fungerade.
Han visste även att han inte tänka släppa henne. Han tänkte finnas vid henne sida tills hon var trött på honom, eller inte ville ha något med honom att göra.

"Nico" Vanessa var förskräckt över hans ord och något av skräcken rann av henne. Paniken hon kände fanns där men inte lika påtagligt som hans värme, hans ord och omfamning.
"Nico, du visste inte. Det var inte ditt fel. Jag vill bara att det ska försvinna, paniken." mumlar hon och drar trosvisst armen om honom.
"Förlåt mig, förlåt för att jag reagerar som jag gör. Jag ville göra det bra för dig, du gillar att simma. Jag har aldrig lärt mig." hennes ord hade inte den vanliga klangen, men hon talade. Sedan blev hennes röst mer allvarlig och mörkare, hon mötte hans blick.
"Om du fick döttrar, vad skulle du tycka om det?" frågade hon och spände blicken i honom. Hon var allvarlig, ville veta hans svar.

Han kysste hennes kind, för hans smeknamn lät underbart när det kom från hennes läppar. "Jag finns här för dig, ifall du vill. På vilket vis som helst. Till och med om du vill lära dig simma. Fast då gör vi det när vattnet inte är iskallt", lade han till.
Vid hennes fråga log han stort. "Jag skulle älska det. Söner eller döttrar spelar ingen roll för mig. Ifall jag någonsin fick ena barn så skulle jag älska dem oavsett kön, sexuell läggning eller liknande. Det är först när de spårar ur som jag skulle bli sur." Han lät sig själv för en sekund drömma att han hade döttrar. "Jag skulle vara världens lyckligaste man", avslutade han sedan. Han visste att han hade ett löjligt leende, nästan flin, på läpparna och att hans röda ögon tindrade lyckligt.
"Bara tanken gör mig helt otroligt lycklig. Tänk att ha små döttrar som sprang runt i huset... Det klart, jag och deras mor skulle såklart bli tvungen att diskutera vilken slags uppfostran vi vill att de ska få. Ska de få bli blodtörstiga eller ska vi bevara deras oskyldighet och lära dem att jaga när det endast är nödvändigt?" Han skrattade lätt till. "Jag skulle älska varenda minut av det. Hoppas du ursäktar mig. Jag lyckades drömma mig bort lite." Han log ursäktande men den lyckliga känslan stannade kvar.

"Vatten är så mörkt, kallt och skrämmande." kommenterade hon men hon nickade, hon ville lära sig simma. Kanske att simma i en pool, ensamma. En varm pool med blått vatten.
Hans ord gjorde henne otroligt glad, hennes ögon tindrade och hon log stort trots att ögonen blev tårfyllda då han talade om döttrar. Det påminde henne så starkt om henne egna, hon ville till dem igen se deras gravar.
"Det var längesedan jag besökte deras gravar." sa hon och log mjukt åt hans ord. Någonstans inom henne längtade hon efter barn igen, men då ville hon ha någon att dela dem med, ha en lycklig familj. Det skulle hon aldrig få och hon var dömd att vara barnlös.
"Vampyrbarn skulle vara intressant." log hon en aningen drömande till svar.
"När du var människa, tyckte du lika då med? Om barn? Oavsett kön eller annat." frågade hon, tider hade trots allt ändrat människors syn på barn.

Han nickade. "Självklart. Det har bara gått lite mer än hundra år. Det skulle inte räcka för att få mig att ändra mig. Jag har bara blivit gladare och gladare för var år när kvinnor fått de rättigheter de förtjänar. Vi har fortfarande en lång väg att gå, men förr... förr ville jag ha döttrar men jag var då rädd för deras säkerhet. Trots det skulle jag ha blivit otroligt ledsen, för ifall de föddes som kvinnor förr så var de dömda till ett olyckligt liv. Men, även då skulle jag ha gjort allt i min makt för att få dem att bli glada. Jag... Men jag fick aldrig egna barn. Jag önskar dock verkligen. Idag vet jag att jag skulle ha klarat det. Jag skulle ha kunnat klara av att ge ett liv de var värda. Men nu är det för sent. Förmodligen. Men... Ja. Gud, Nessa... du har fått mina tankar att snurra och mitt hjärta att hoppas", log han mot henne innan han lutade sitt huvud mot hennes.
"Jag blev uppfostrad av fantastiska föräldrar. Jag har dem att tacka för den mannen jag är idag. Inte mina livserfarenheter. De lärde mig att leva ett hedersfullt liv", sade han. "Ifall jag någonsin välsignas med ett par döttrar så kommer jag göra allt i min makt för att de ska bli lyckliga. Och det skulle jag gjort förr också."
Han tittade upp mot månen, mot stjärnorna, och sedan mot vattnet. Sedan mot Vanessa som var lika vacker som natten. "Det var förmodligen ett längre och mer... famlande svar än du önskade dig", ursäktade han sig.
"Du borde besöka deras gravar. Och jag borde spotta på jävelns grav. Han ska vara glad att han är död. Att bara höra vad han gjorde... det gör mig förbannad", medgav han. Trots att ilskan hördes på hans röst var hans omfamning fortfarande lika mjuk. Hans beröring lika mjuk som alltid när han lätt smekte Vanessas kind.

"Du skulle vara en underbar man och far, vet du det? Alla kvinnor var inte dömda till olyckliga liv. Jag är med vet med all säkerhet att din Matilda var lycklig. Även om ni inte fick barn och hon inte älskade dig. Men du är vänlig, förstående och vill alla väl." sa hon mjukt och rör sakta vid hans arm, känner hans värme och den betryggande famnen.
"Det är kallt." mumlar hon. Även om hon klarade av det var det inte behagligt och hon ville in. Då hon hör hans ord kan hon inte annat än le åt hans ord.
"Så du kanske vill följa med? Det är ändå dags att lämna staden för oss båda. Har du besökt Sverige innan?" säger hon plötsligt glad, hon verkade ivrig att komma hem igen. Komma hem, med honom kanske?

"De var kanske inte dömda, men jag skulle ha blivit tvungen att släppa taget om dem. Gifta bort dem och nästan aldrig träffa dem. Hur skulle jag ha kunnat hålla koll på vad som skedde inom husets väggar? Jag skulle inte ha kunnat skydda dem ifall det behövdes. Jag skulle ha oroat ihjäl mig. Och Mathilda... Hon var inte lycklig. Ingen av oss var det. Men vi var säkra, och i den stunden var det det viktigaste. Sedan visade det ju i och för sig att vi inte alls var säkra, men ovisshet kan vara en välsignelse ibland", svarade han samtidigt som han väldigt motvilligt tog bort sin arm ifrån henne och började samla ihop deras kläder. Han räckte henne kläderna som var hennes.
Hennes ord om Sverige får hans hjärta att slå hårdare. Hon släppte in honom igen. Och det kändes naturligt. Leendet som spred sig över hans läppar var omöjligt att hindra. Ett mjukt och hedrat leende. "Självklart. Ifall jag får så följer jag givetvis med. Och du kan visa mig runt i Sverige då jag aldrig varit där tidigare. Landet har sannerligen haft en intressant historia med väldigt märkliga kungar, så mycket vet jag i alla fall."
Han tog hennes ansikte i sina händer och gav sedan henne en lätt kyss. "Låt mig packa ihop några saker och ting innan vi reser. Och hämta mitt pass. När vill du åka?"
Med de orden började han även ta på sig sina kläder. Han var faktiskt på allvar tvungen att ha på sig våta boxers då han hade hårda jeans på sig idag.
Hans leende försvann inte, och han tänkte inte heller försöka få det att försvinna. Tankar på familjer fick honom alltid att bli lycklig. Och att resa till Sverige med Vanessa? Det var ärligt talat för bra för att vara sant.

Vanessa tog emot kläderna och började klä på sig, hon hade så mycket att svara, men inte här och nu. De skulle ha evigheter att tala och hon gladde sig över det. Hon visste eller hoppades att han skulle respektera hennes beslut. Om detta inte höll? Hon hoppades att det skulle hålla, att han inte var en falsk en. Att han inte skulle visa sig vara som hennes man. Men hon trodde inte det, hon hoppades inte det.
Då han kysser henne besvarar hon den och ler mjukt, ser in i hans ögon.
"Hon hade en make som respekterade henne. Som du sa ingen kvinna på den tiden kunde begära mer." svarade hon mjukt, viskandes mot hans öra och klädde sedan på sig det sista.
Hon log sedan stort mot honom och nickade.
"Låter bra, men ta bara med det viktigaste. Det är bara skicka efter allt i din lägenhet du vill ha med sedan. Du kan få ett rum som är ditt." sa hon glatt men blev sedan alvarlig.
"Men bara så du vet, byn och jag har något av en överenskommelse. Ingen får bli jagad, ingen får bli dödad och dem ska skyddas från yttre hot, andra vampyrer." sa hon med allvar.
"Vi kan åka närsomhelst, pengar är inte direkt ett problem." flinar hon och drar ihop filten och korgen så de kunde gå.