Spring innan de tar dig (Öppet)

Aravis vet att detta är hennes chans att bevisa vems sida hon stod på och om hon var god nog. Hon var skadad men det hindrade henne inte från att skjuta lutad mot ett träd och det oskadade benet i marken. Även om de inte skulle hålla samman som det var nu var det ändå som ett bevis. Bevis då mest för henne själv. Hon var väl medveten om ryktena som gick om den fria staden, men den om den fanns var fri för genmanipulerade, hon var inte en sådan. Varför dessa genmanipulerade hjälpte henne och inte bara satte en kula i henne visste hon inte och det förvånade henne.
Hon såg de första soldaterna falla och kände sig lite besviken över att antalet var så få. Men hon gissade att de tillhörde detta läger och här fanns det inte många tält. De var förmodligen enbart en trupp soldater som var utskickade efter genmanipulerade.
Två soldater faller i följd för hennes hand och snart fler av de andra. Soldaterna hade egentligen inte en chans att överleva, oftast kunde de klara av något av ren tur.
Det kom även skott från någonstans bland buskarna, men enbart soldater faller för dess skott, kunde det vara Dakota?

Emory stannade inte upp då det första skottet ljöd ifrån en annan del av skogen men soldaterna hesiterade för en stund för att sedan skynda sig till stället var ljuden kom ifrån. Fler skott hördes och soldaterna blev enklare mål för honom då deras uppmärksamhet befann sig på vad som låg framför dem.
Tre av dem mötte samma öde som den första innan Emory började närma sig stället var skotten kom ifrån. Han visste inte vilka det var även om han misstänkte figurerna han tidigare sett och för en stund skänkte han Aravis en tanke. Ifall hon var här, ifall hon dog nu skulle så mycket gå förlorat. Men han slog den ifrån sig då soldaten framför honom föll ihop och Emory pressade sig emot en trädstam. Lukterna av blod, svett och människa blandade sig med de av skogens och ändarna av hans mun rörde sig lätt uppåt. Det var det här han var bra på. Det var här han hörde hemma. I misten av en strid även om han inte visste vilken sida han stod på eller ens vilka den ena sidan var. Men för honom spelade ingen roll. Inte i stunden.
Åter igen såg han en soldat falla och fortsatte sin färd från trädets skydd. Han var nära en av dem då utan förvarning en smärta slet genom hans högra axel och Emory svor till inombords. Någon hade träffat honom och hans tog skydd bakom ännu en stam. Han insåg att det var slut på smygandet genom skogen och lät den blodiga kniven vila i sin skida igen. Blod som även färgade hans händer och som skvätt upp på hans kropp och ansikte. Istället grabbade han tag i geväret som hängde runt hans kropp med en grimas av smärta höjde han det och såg. En av dem. En av de genmanipulerade. En kvinna och för en kort stund frös han till.

[Holytail... styrde du just Aias karaktär?]

Celaena såg mannen rikta sitt gevär mot henne och hon frös till. Men det verkade som om samma sak hände honom. Utan att tveka så kastade hon sig bakom ett träd och tittade sedan fram och försökte avgöra ifall mannen var en fiende eller vän. Eller neutral. Eller något annat.
Hon höjde inte sitt vapen och hoppades att mannen därmed förstod att hon inte var någon fiende. Om inte han var en av typerna som dödade alla i sin närhet så att ingen kunde berätta var han var på väg eller var han sist setts.
Hon lyssnade i två sekunder men hörde inte några fler soldater. Åtminstone inte i hennes närhet. Att stanna bakom trädet verkade dock säkrast ändå medan hon spejade. Tänk om de klättrat upp i träden? Folk tittade aldrig upp, det var en av de första sakerna hon hade lärt sig.
Med en frustrerad suck vågade hon på sig en till titt på mannen. "Vill du ha hjälp med det där skottsåret? Eller åtminstone något att tvätta det med? Eller något?" frågade hon honom tillräckligt högt för att han skulle höra
Hon var verkligen less på att folk blev skjutna hela tiden. Hade de inte lärt sig att ducka? Eller lyssna? Eller oskadliggöra en fiende så fort som möjligt? Hon hade tre personer att sköta om nu. Och inte ens i närheten av tillräckligt mycket steriliserat vatten eller bandage. Hon hade i alla fall gudarna att tacka att de var genmanipulerade och förmodligen stod ut med smärtan åtminstone. Annars skulle de svimma ändå, så ingen större förlust.

Oj! Sorry (nybörjare på det härXD)
Ändrar det!

Gwen såg förvånat hur en till skara av soldater kom inrusande i gläntan. Åter igen utan att först stanna upp och tänka sig för. De fick ju nästan skylla sig själva att de blev dödade. Efter de nyanlända soldaterna kom en till man som uppenbarligen inte hörde till dem. En man som av döma av sättet han rörde sig på också var en genmanipulerad. Skogen verkade krylla av dem. Så de vanliga soldaterna hade såklart ingen chans, och snart var alla oskadliggjorda.
Gwen såg på när den nyanlända mannen och Celaena tog kontakt. Den andra kvinnan verkar ha bestämt sig för att lita på den nyanlända, eller åtminstone att inte se honom som ett hot. Med det var säkert bara för att han var skadad. Gwen klättrade smidigt ner ur trädet och klev ut i gläntan igen. Nu när hon var på marknivå och kom lite närmare kände hon igen mannen - Emory. En otroligt skicklig mördare.
"Verkar som om vi samlar på oss varenda genmanipulerad som finns i den här skogen - plus Aravis då", sa Gwen halvhögt utan att egentligen bry sig om ifall någon skulle svara. Men hon såg ändå upp på Emory och naglade fast honom med sin kalla blick.
"Emory, välkommen", sa hon kort, mest för att åter igen bekräfta att hon mycket väl visste vem han var. Sedan vände hon intresset mot soldaten hon skadeskjutit tidigare. Han levde fortfarande, men verkade ha svimmat av smärtan. Hon suckade nedlåtande och sjönk ner på huk vid hans huvud och gav honom en örfil.
"Vakna", befallde hon. Att vara vanlig och mild låg inte i hennes natur.

Mina betraktade tyst och stilla allihopa i deras lilla grupp.
Hon var inte van vid att genmanipulerade jobbade tillsammans, då hon själv alltid och faktiskt föredrog att jobba ensam. Men det var något med dom här andra genmanipulerade,att hon kände att hon hörde hemma just här.
Emory.... Honom hade Mina sett. Han var en skicklig mördare det visste hon. Och hon var faktiskt glad att han kommit. Men hon visste inte riktigt varför...
Men Mina slog bort tanken när hon kände en brinnande smärta i benet.
Hon tittade ner på såret hon haft sen tidigare. Hon hade helt glömt bort det. Och det såg inte direkt bättre ut.

Mina tittade sakta upp igen och granskade flickan som just gett en av soldaterna en örfil.

Emory såg kvinnan försvinna bakom ett träd men själv stod han kvar där han stod. För stunden verkade striden slut och han sänkte sitt vapen. Inte för att han inte kunde ta ännu en genmanipulerads liv. De betydde inte mer för honom än någon annan men det var det dem ville och han hade så länge bara gjort som han blivit tillsagd. Gjort vad som betts av honom utan en minsta fråga varför. Men de borde hata honom avsky honom så mycket förstod han och var fortfarande vaksam då han lade märke till även de andra.
Vid hennes fråga ryckte han lätt på axlarna av ren reflex men visade inte smärtan som rörelsen gav honom.
”Den gick rakt igenom”, sade han och gav den en blick. Infektioner var inga problem för honom men han var medveten om att han borde binda om det och stoppa blodet. Det var inte bråttom dock och det fanns viktigare saker att göra innan och vände sig emot kvinnan som sagt hans namn och fnös lätt till vid hennes välkommen. Var det ett skämt?
Hans blick vandrade vidare till ännu en ung kvinna. Han tyckte sig se igenkännande i hennes ögon men var inte säker.
Fortfarande vaksam på personerna omkring sig kunde han inte annat än att le lätt åt kvinnan då hon gav mannen örfilen. Natten blev bara bättre och bättre.

Celaena suckade. Alla hennes patienter var idioter, perfekt. Här stod hon och erbjöd gratis sjukvård och ändå så fortsatte de med sitt prat. Vad krävdes för att de skulle förstå att hon endast försökte hjälpa till.
Hon blundade och tittade bort vid örfilen kvinnan gav mannen. Folk i hennes närhet verkade inte kunna visa några slags känslor. Dakota var faktiskt den hon tyckte mest om. Föga förvånande dock. Han gick inte runt och sköt folk till döds.
Nu när Emory hade sänkt sitt vapen så tittade hon fram och slutade gömma sig bakom trädet. Hon lyssnade vaksamt, försökte höra något som inte hörde dit. Hade de skjutit ledaren? Eller hade de dragit sig tillbaka? Då var de tvungna att röra sig. Soldaterna borde ha någon bil hon kan tjuvkoppla. Förmodligen fler med tanke på hur många de var. Hon behövde bara komma bort. Sedan kunde hon byta bil.
"Mindre smärta i sådana fall, men mer blod", sade hon till Emory och tog några steg närmare honom. "Vill du att jag ska bandagera det åtminstone? Stoppa blödningen? Jag kan ge dig sakerna du behöver för att byta bandagen senare, ifall du vill", lade hon till. Att försöka styra över genmanipulerade var ungefär som att be om att bli dödad. De flesta var trötta på att bli kontrollerade. Celaena försökte alltid visa folk hon hjälpte att valet var hos dem, inte hos henne. Hon fanns där som hjälp, ifall de sedan ville ha den var en annan fråga. Hon visste dock mycket väl att hon inte skulle kunna oroa sig, men de vakna nätterna började hon bli van vid.

Soldaten stönade lågt när Gwen slog till honom, men öppnade inte ögonen. Så hon slog honom en gång till. Då slog han upp ögonen och stirrade storögt på henne. Hon log ett kyligt leende som fick honom att spärra upp ögonen mer.
"Nu vill jag att du berättar allt du vet om er operation här", befallde hon och höll upp pistolen så soldaten kunde se den där han låg.
Han bara såg gapande på henne och öppnade och stängde munnen några gånger. Gwen kände hur otåligheten kröp i henne. Inte förrän hon fått de svar hon behövde kunde hon känna sig säker.
"Släpp inte garden!" ropade hon åt de andra, "Det kan fortfarande finnas fler soldater i skogen". Hon sa det inte så mycket för att skydda de andra, utan för att de skulle vara beredda och kunna skydda hennes rygg medan hon hade uppmärksamheten på soldaten fram för henne.
"Nu, tänker du svara eller inte?" frågade hon soldaten.
Han såg ut att tveka en sekund, sedan utbrast han: "Aldrig, era monster!"
Gwen var tvungen att beundra soldatens mod. Han kunde inte vara mycket äldre än hon själv, och ärret han hade över kinden visade att han trots det inte var någon oerfaren soldat. Hon böjde sig ner över hans ansikte och borrade in sin blick i hans.
"Monster?" nästan spann hon. "Det är ju ni som skapat oss. Vi är era vapen"
Hon såg nöjt hur rädd han blev. Hennes till synes oskyldiga utseende gav folk intryck att hon var en god och medkännande varelse, men hennes skapare hade inte gett henne några av de kvalitéerna. Soldaten verkade vilja backa undan från henne, men hans skadade ben gjorde det omöjligt.
"Åh nej, du ska ingenstans förrän du har svarat på mina frågor", sa hon och slog honom över benet där skottskadan var. Han skrek högt.

(Jag var bara tvungen att svara x3 Celaena ville, inte jag )

"Men, vad fan!" skrek Celaena ilsket till. "Hitta Dakota bara så säger han hela sanningen vare sig han vill eller inte! Du behöver inte skada honom mer! Det där benet kommer bli infekterat så som han ligger på marken och så kommer han förlora hela benet och aldrig kunna gå igen. Och om du inte dödar honom så kommer hans boss göra det. Han kommer fan vara död inom antingen 24 timmar eller inom en vecka. Så, sluta skada stackaren!" skrek Celaena ilsket åt kvinnan. Emory skulle klara sig för nu. Soldaten å andra sidan? Han var inte genmanipulerad och hon hade sina prioriteter.
Soldaten såg på henne nu och hon skrattade till. "Vadå? Hade du förväntat dig att du skulle överleva bara för att du har lovat att slåss för deras skull med ditt liv? Ditt liv är inte värt ett skit. Inte ifall vi låter dig gå. Vare sig du verkligen berättar sanningen eller inte så kommer de fortfarande anta att du gjorde det. Och när de säger tack för din lojalitet gentemot deras organisation så kommer du nicka fint och vända på ryggen. Då kommer vem du en talade med att ta fram sin pistol och skjuta dig i huvudet. Han eller hon kommer vifta lite lätt med handen och någon kommer komma för att föra bort din kropp. För, ifall du inte berättade så är du fortfarande en värdefull soldat med information, men du kommer även ha förstått att vi inte är några monster. Vi är vad ni har gjort oss till. Och, ifall du faktiskt berättade, så kommer du vara en förrädare. Det är sanningen. Du är inte värd mer än vi i deras ögon. Bara ännu en soldat", sade hon ilsket. Hon höll fortfarande i sitt vapen så hon såg väl ut som en galning som snackade goja, men det verkade funka någorlunda på soldaten. Han varken svara eller nickade men han bet ihop käkarna.
Celaena log. "Det är det du skulle göra, eller hur? Du vet att jag säger sanningen, för det är det du själv skulle göra ifall rollerna var ombytta. Man måste kunna lita på sina soldater, och man vet aldrig vad som sker när man inte ser det själv."
Hon tog ett djupt andetag. Fan, hon hade förlorat kontrollen. Hennes ilska mot de som jagade henne syntes. Men trots det kunde hon inte låta kvinnan skada soldaten när det fanns en annan lösning.
Hon vände sig mot Gwen och försökte fånga hennes blick. "Vill du att jag går och letar efter Dakota? Du vet redan att jag är fullt kapabel till att försvara mig själv. Skada inte honom mer än nödvändigt. Var realistisk. Han kommer inte tala ifall han blir medvetslös av smärta eller blodsförlust."
Hon såg sedan på soldaten. "Välkommen till en vanlig dag i vårt liv." Det var inte helt sant. De klarade sig mycket bättre, men det var nära sanningen. Dessutom så verkade den där meningen alltid fungera. Det verkade nästan få folk att visa medkänsla eller något. Något som brukade hjälpa henne åtminstone.
Celaena kunde vara manipulativ när hon ville. Och nu kokade hon av ilska. Ilska mot Gwen, ilska mot soldaterna, ilska mot hela världen. Dessutom hade hon tre patienter varav två redan visat sig vara envisa som getter.