Medeltida hemligheter (prs)

"Hej", log Maximillian tillbaka och rätade på sig. Alicia fortsatte att arbeta trots att klänningen både gick sönder och blev smutsig. Men hon hörde hemma här bland hästarna trots att hon var mer van vid kor och får. Alicia må ha varit en bondflicka men hon var precis lika sofistikerad som någon annan vid slottet.
"Vet du?" frågade han Rose. "Jag borde redan börja uppvakta dig och kanske till och med ta med dig någonstans så fort vi båda är lediga. Har du varit uppe i bergen ännu?" undrade han medan Tobias sprang fram och tillbaka för att ta hand om hästarna.

Rose skrattade till. Hon struntade i om han älskade Alicia mer, Rose visste att han älskade henne. Rose gick fram till Max och kram honom en lång kram innan hon försiktigt kysste hans mjuke läppar. Hon insåg att Alicia kanske tyckte det var stötande så hon tvingades dra sig undan.
"Uppvakta mig eller inte, jag kommer aldrig sluta älska dig", viskade Rose. "Men om du undrar.. Så nej, jag har aldrig varit i bergen."

Han grep tag i hennes händer och kysste lätt hennes händer. Gode gud i himlen. Om någon såg dem... Wow. De kunde båda förlora jobbet.
Han backade undan när han insåg det och tittade runt. "Herre vad korkad jag är."
"Kallas att vara kär, Max", halvsjöng Alicia bakom honom och höll tillbaka ett skratt.
"Vi kan förlora jobbet ifall vi håller på så här... Och... ditt namn..." han fortsatte babbla om hur illa det kunde gå men skakade sedan på huvudet.
"Så, okej. Vi får vara diskretare. Stallet kommer vara uppbyggt efter kommande vecka, kanske. Då kan vi ta en eller två av hästarna på eftermiddagen och packa mat. Sedan visar jag dig bergen..."
Alicia harklade sig. "Ni skulle kunna gå vilken natt som helst. Jag skulle till och med rekommendera i natt ifall Rose inte precis hade varit hos medikusen. Tobias och jag tar hand om hästarna den natten så kan du låta oss sova lite under förmiddagen efter ert... kärleksmöte."
"Definitivt!" sade Tobias aningen för snabbt. Maximillian kastade en sur blick på lärlingen innan han såg på Rose med aningen glittrande ögon.
"Hörde du det? Så fort du mår bättre så kan vi gå. Vilken natt som helst. Istället för en soluppgång kan du få se stjärnorna och när min förlovning är uppbruten kan jag ta dig dit när du än vill", lovade han och det kliade i honom att röra vid henne, men han vågade inte. Att förstöra för Rose var det värsta han kunde tänka sig. Han tänkte inte låta de han älskade fara illa ut.
"När du än vill", sade han igen och log.

Rose log stort. Hon var så.. Lycklig. Att sitta bredvid Max, på bergen och titta på stjärnorna? Det var men än vad hon någonsin hade önskat sig. Rose tryckte Max hand.
"A-absolut", stammade hon rädd för att tappa talförmågan. Rose försökte skaka av sig känslan men den fanns kvar när hon frågade om hon kunde hjälpa till med stallet. Stackars hästarna.. De måste undrat vad som hade hänt. Rose närmade sig hagen och Glimmer höjde genast huvudet när hon kom.
"Hej, gumman", viskade Rose och klappade Glimmers ömma mule. Den var len som sammet.

"Självklart. Känn dig som hemma bara. Minus hemmet", lade Maximillian bittert till och kliade sig i bakhuvudet. Alicia suckade och klappade honom lätt på axeln.
"Ta det lugnt. Materiella tingest går alltid att ersätta. Det är inget att oroa sig över. Hjälpen kommer senare idag och träet fortsätter anlända medan vi talar. Vi kanske till och med kan göra stallet större eller hur du än vill ha det", påpekade hon och Maximillian nickade.
"Okej."
Bredvid sig stod Tobias och såg missnöjt på Maximillian. "Hur kommer det sig att du får två vackra kvinnor som älskar dig?"
Han daskade till den unga pojken på huvudet. "För att jag inte säger sådana saker, idiot", sade han. "Herregud. Har du ingen disciplin alls?"
Han skakade på huvudet. "Mor hoppades du även skulle lära mig det."
"Ett till synes omöjligt uppdrag. Vi kanske ska få dig att mocka lite mer. Arbeta hårdare. Om du hade stannat kvar så skulle inte stallet brunnit ner till grunden. Vi kanske måste straffa dig så att du lär dig en läxa. Misstag formar trots allt en person."
Tobias bleknade skräckslaget framför honom. Grejen var den att han var allvarlig. Maximillian var förbannad för att stallet hade brunnit ner. Visst var han glad att Tobias var vid liv men ifall han hade gjort som han blivit tillsagd så skulle inget av det här ha skett.

Rose tittade sorgset på Tobias där hon stod bredvid Glimmer. Hon tyckte så synd om honom, men Max hade rätt.
"Max..", sade Rose. "Du har rätt. Men han är bara ett barn."
En figur med rött, flammigt hår närmade sig sällskapet. Den ända personen Rose kände till som hade sådant hår var Matilda.
"Matilda!", ropade hon och gestalten kom joggandes.
"Hej Rose", sade den sextonåriga flickan med vackert rött hår och stora gröna ögon.
"Kungen bad mig att hjälpa er", log hon ett vilt leende. Matildas och Roses föräldrar hade umgåtts mycket när de fortfarande levde.

"Han må vara en pojke, men han ska kunna bättre", muttrade Maximillian för sig själv.
När hjälpen kom så nickade han. "Vi är tacksamma för all hjälp vi kan få. Jag skulle råda er två att inte vara i närheten efter lunch dock. Männen från byn brukar inte hålla in sina... hm... jag tror de skulle kalla dem 'komplimanger' trots att de mer verkar som vilda bestar."
Alicia var trots allt förlovad till honom och därmed "säker". Vilket irriterade honom något enormt då han gärna skulle vilja ha Rose vid sin sida också. Men han var rädd att han skulle slå till någon ifall någon började skrika saker efter henne.
"Tobias, ta hand om Zeus och se till att han inte skrämmer de andra hästarna."

Rose ville protestera, men hon visste att det var för hennes eget bästa. Tobias gick fram till Matilda för att hälsa.
"God dag", sade han och log. Matilda flinade mot honom och de slog Rose att de kanske skulle passa ganska bra ihop. Rose gick leende fram till Max.
"Titta", sade hon lågt och pekade på Tobias & Matilda.

Han log men kunde inte riktigt se det framför sig. "Han är yngre än henne också. Du vet vilket skvaller det skulle bli. Men, det klart. Inget är förbjudet. De kanske passar ihop ändå", log han och motstod lusten att ta tag i Roses hand.
Alicia såg på Tobias och Matilda. "De skulle klara det. Precis som ni två kommer klara er."

Rose nickade instämmande åt Alicias ord men hon förstod också Max. Visst, i nuläget skulle det kanske inte funka, men deras framtid var inte död. Rose iakttog Max vackra ansikte. Hon ville bara kasta sig i hans varma famn och kyssa hans läppar. Matilda skrattade högt åt något Tobias hade sagt och Rose vaknade upp ur dagdrömmandet.
"När har du rast?", viskade hon lågmält till Max.