The unexpected (prs)

"Övning ger färdighet", hinner hon mumla innan Artemis skrämmer livet ur henne genom att slita sig loss ifrån henne. Hon spärrar upp ögonen och betraktar skräckslaget sin nyfunna vän.
Artemis lägger sig ner i sängen och Ashe ligger också helt stilla. Hon tänker inte röra på sig alldeles för hastigt igen. Hon vill inte skrämma Artemis.
"Jag tänkte försöka kanalisera lite av min kraft till dig så att du åtminstone fick färg i ansiktet igen. Men jag vet inte om det går då jag aldrig tidigare behövt försöka", mumlar hon och ser oroligt på Artemis. Hon har sett den här sortens reaktioner tidigare. Folk som ständigt levde i rädsla för något. Folk som blivit utsatta för saker som Ashe skulle ha svarat en kula i huvudet på personen som utförde det hela. Personer som blivit misshandlade eller våldtagna vågade knappt skaka hand med henne. Men hon kan inte tänka sig att Artemis skulle ha blivit utsatt för något sådant. Hon hade väl varit på skolan i hela sitt liv? Det skulle betyda att skolan var ansvarig för det och då tänker Ashe personligen se till att bränna ner skolan. Eld är ändå det enda element hon kan kontrollera någorlunda bra. Vilket är ironiskt med tanke på hennes bakgrund. Hon borde egentligen inte älska eldarna så mycket som hon gör.
"Artemis? Mår du bra? Förlåt att jag skrämde dig", säger Ashe och hör hur mycket oron tränger sig in på rösten.

Artemis nickar och sväljer, försöker tränga fram ett leende om än ett ansträngt ett.
"Tack, men det är bra, jag klarar mig." säger hon så lugnt hon förmår. Det var även sant att hon klarade sig, hon behövde bara vila. Hon orkade inte med mer idag och detta hade varit toppen av isberget. Hade hon bara kunnat hade hon väl fallit samman i gråt. Men sådana känsloyttringar var inget för Artemis och nu kände hon sig bara skräckslagen, inte heller det något som var behagligt.
Gång på gång försökte hon tränga ner känslan i dess djupaste vrår. Hon visste att känslan hörde samman med dolda obehagliga minnen som hon inte mindes, även de djupt nedgrävda.
Artemis ser på Ashe, är på sin vakt och inte fullt så avslappnade som förr även om hon försökte.
"Jo, det är bra. Du kunde inte veta hur jag skulle reagera." svarar hon med så lugn röst hon förmådde, hör med häpnad att Ashe låter oroad.

Ashe nickar sammanbitet. "Det klart. Men jag känner mig fortfarande skyldig", mumlar hon och blundar. Skulle det vara oförskämt ifall hon somnar? Hon vill gärna sova. Men samtidigt vågar hon inte riktigt sova i ett rum som inte är skyddat. Det är så lätt att göra saker mot en person när de sover. Hon är försvarslös i sömnen.
Finns det ingen dryck här som laddar ens magiska kraft? Hon har hört talas om att vissa nunnor använder det till deras ritualer då de kan vara i dagar.
Ashe biter sig i läppen men frågar inte efter en sådan dryck. Då skulle det bara komma fler frågor.
Hon inser med ens att hon skulle kunna försätta sig själv i trans. Att hennes kropp vilar men att hon är medveten om allt i hennes närhet. Det sker inte ofta och det är svårt att komma in i en, men hon är trött och hon är säker på att hon kan ifall hon försöker.
"Miss Ashe, var det? Skulle ni kunna räcka fram handen så att jag kan rengöra såret?"
Ashe vänder sig chockat om, inser att hon nästan somnat, och skakar sedan på huvudet. "Nej."
"Ursäkta?" frågar syster förvånat.
"Det har redan läkt", förklarar Ashe.
"Omöjligt."
"Nej, allvarligt. Det var bara ett ytligt sår", säger hon och visar systern handen. Ashe vet att det endast är ett vagt ärr där nu. Även det kommer försvinna om en kvart eller så.
"Magi", ler hon vagt innan hon vänder sig bort från systern och betraktar Artemis ännu en gång.
Ashes magi brukar göra som den vill då och då med tanke på hennes förmåga, som att mot hennes vilja läka henne. Hennes två gåvor, överlevnaden och magin, försöker alltid samarbeta och vara i någon slags balans.

Artemis sätter sig långsamt upp och ser på systern i yttersta koncentration att se bra ut. Hon fick inte se ut som om hon skulle falla ihop vilken sekund som helst, vilket det kändes som.
Men hon ville inte stanna kvar här och någonstans kände hon att Ashe kände lika.
"Jag tar Ashe tillbaka till hennes rum, hon behöver vila och vi ska inte ta upp en säng för andra elever." säger hon mjukt åt systern som svarar med ett leende.
"Visst gör du så." svarar systern i samma tonfall, troende att den lugna och ofarliga flickan åter var tillbaka. Hon var väl det, eller?
Artemis tar sig upp och till Ashes sida för att stödja henne.
"Gissar att du hellre vilar i ditt rum." säger hon mjukt och håller tag om henne för att få henne upp på fötter. Artemis stod ut att någon tog i henne, höll om henne. Bara att hon hade kontrollen och var medveten om det.
Hon drog upp flickan och började leda henne ur rummet, hon ville bara bort från den kontorlerande systern, in på rummen.

"Du skulle bara ana", viskar Ashe tacksamt tillbaka. "Jag är rädd för att sova på ställen som inte har skydd." Sedan minns hon vad som hade hänt förra gången... Mardrömmarna... Bara tanken på dem får henne att rysa. Hon kan inte vila ifall hon inte är trygg från både sig själv och omvärlden. Hon är ett skadat barn, och det vet hon själv. Men så länge hon ignorerar skadorna kanske hon kan läka. Tiden läker allt, eller hur? Men en sak kan hennes gåva aldrig skydda henne ifrån: sig själv. Och när ingen annan verkar kunna skada en så blir man plötsligt sin egen fiende, sin största fiende.
Hon lever ett farligt och fantastiskt liv. Ett liv hon skulle byta ut för att kunna resa tillbaka i tiden och rädda sina föräldrar. Och Mako. Stackars lilla Mako som inte ens fick bli kär eller lära sig om hur världen fungerar.
Väl vid sin dörr ser hon på Artemis och ler. "Tack så hemskt mycket. Om du vill kan du vila i mitt rum. Ifall du inte vill vara ensam, eller vill tala. Du kan komma när du än vill", försäkrar hon sin vän och stödjer mot väggen istället. Hon suckar nästan vid tanken på att hon måste inaktivera alarmet när hon kliver in genom dörren.

"Kunde ana det." mumlar Artemis, förvånad över att hon faktiskt gjorde det. Att hon kände och kunde ana något sådant.
"Det gör mig rädd." sa hon nästan förfärat och såg in i Ashes ögon. Hon ville ha svar hon inte kunde få och hon var rädd för att få dem. Men för första gången sökte hon sig inte till ensamheten utan nickade åt Ashes erbjudande.
"Jag vilar gärna i ditt rum om det är okej för dig." svarar hon mjukt och en aningen undfallande som var hennes vanliga sätt att svara. Ashes rum var både stort och varmt, hade alla de moderniteter som man kunde ha här. Artemis var mer en skrubb med en smal säng. Hon hade inget att betala sin skolplats med och då blev det så. Allt var lånat eller begagnat och annars var det på bidrag hon gick.
Det enda som verkligen var hennes var hennes röda slitna gosedjursdrake, det enda som fanns från hennes barndom utanför skolan.

Ashe böjer sig lätt ner och grimaserar vid den starka smärtan. Hon viskar lätt en formel och rör vid runan som binder ihop alla andra. Larmet är fortfarande kvar så klart. Hon bara såg till att hon och Artemis inte blev fångade utav symbolerna som var ritade under mattan.
"Rädd för vadå?" undrar Ashe mjukt medan hon gör en gest mot sängen. "Ta den du. Jag tar soffan. Jag är ändå inte van vid skolans sängar ännu", tillägger hon för hon anar att Artemis inte "vill vara till besvär", så som hon själv ofta känner. Hon låter sin väska falla till golvet och tar fram ett extra täcke hon hade haft med sig i en av sina resväskor och fixar soffan så att den går att sova i. Ashe såg till och med till att ta med sig egna lakan. Förminskningsformler är det bästa som finns ibland.
"Känn dig som hemma. Gudarna ska veta att jag inte kan göra det", ler hon Artemis och kollapsar praktiskt taget på soffan och väntar sedan på att Artemis ska svara.
Trots att hon inte känner sig hemma här så kan Ashe åtminstone inte vara på spänn. Hon kan slappna av och låta det mysiga skenet få henne att lugna ner sig. Hon kan se på sina saker och känna att det åtminstone finns en del av hennes historia här inne. Även om sängen, soffan, utsikten och allt annat känns främmande.

Artemis tänkte protestera då Ashe erbjöd henne sängen, det var inte rätt och så skulle det inte vara. Det var Artemis som skulle ta soffan, golvet eller vad som helst. Hon började ångra att hon gått in här och bara var till besvär. Men Ashe verkade inte tycka det utan bara la sig tydligt slut och Artemis ville inte krångla för att få henne att må ännu värre.
Så tyst och beskedligt kröp hon upp i sängen och såg mot Ashe i den skumma behagliga skenet. Något med skenet som var behagligt för hennes ögon och huvud.
"Jag vet inte vad hemma är." sa hon lågt som om hennes tankar och allt började få fritt spelrum. Det var detta hon var rädd för, allt hon nu kände och tänkte helt plötsligt. Hon hade gjort det förr med, men det hade varit lätt att tränga undan, men inte nu.
"Rädd för........för." hon visste inte vad hon skulle göra det, hur hon skulle förklara det.
"Det är förvirrande, det gör mig rädd." fortsatte hon med halvslutna ögon och hennes tal blev allt sluddrigare, hon höll på att somna.

"Hemma är där du kan sluta låtsas", säger Ashe lågt. Hon hade insett det när hennes föräldrar fortfarande levde och hon kom hem från skolan en dag och bara slappnade av, skrattade och åt. "Hemma kan vara personer, eller platser. Eller både och. Hemma är när ens hjärna och själ, hjärta om du så vill, kommer överens med varandra."
Ashe vet att Artemis håller på att somna men hon vill gärna svara, även om hon kanske inte hör.
Hon skulle krama om den unga kvinnan ifall hon vågade. Så som hon hade kramat andra personer tidigare.
Hon vill så gärna hjälpa Artemis så mycket som möjligt men vet inte om hon kan. Hon tänker i alla fall försöka så mycket som möjligt. De båda är trötta och trots att de inte ens haft lunch ännu så vet hon att det är omöjligt att inte somna. Hon oroar sig bara för hur mycket Artemis förmodligen kommer oroa sig när hon inser att hon missat nästan en hel dags lektioner.
"Du behöver inte vara här rädd här inne Artemis. Du behöver inte oroa dig i min närhet", säger hon tyst efter ett tag och inser att hon menar det mer än hon trodde hon skulle.

Artemis hade somnat, det verkade så i alla fall. Men hon rörde sig oroligt, inte riktigt hade hon somnat.
"Då är jag inte hemma, har aldrig varit." mumlar hon sömndrucket fram och kurar ihop under täcket. Hon ser så liten och skör ut där hon ligger. Hon är tanigt uppbyggd och inte särskilt lång heller. Hennes ljusblonda hår är nästan vitt och den bleka hyn lika så. Hon såg liten, rädd och skör ut. Man kunde inte tro att hon var äldst av de två, nej verkligen inte.
De sista orden verkar hon endast höra i sömnen och ett litet leende syns på hennes läppar.
"Ashe - hem." suckar hon ut mjukt och innerligt och sover sedan. Hennes sinne är långt bort från rädsla och oro. Hon tänker inte på hur mycket hon missar i skolan, att hon ljugit, på allt.