Fight four elements (Öppet rollspel)

Kaen tittade upp när han hörde sitt namn.
"Jag håller med Tierra och Reid, vi måste försöka se det här ur det stora perspektivet". Han stannade upp lite och kliade sig nervöst bakom örat. "Jag menar, jag förstår om du vill försöka hjälpa din familj för...de är ju din familj...men det kommer inte göra så stor skillnad i långa loppet om ni förstår vad jag menar...", avslutade Kaen. Han tyckte det var bättre att försöka rädda världen skulle vara mer till nytta för alla än att ta en by i taget. Han hade alltid skämts litenöver vad hans nation ställt till med men hans mor hade alltid sagt åt honom att han inte skulle hållas ansvarig över vad andra har gjort. Nu var det hans chans att ställa saker tillrätta.

Vanessa sjönk ner på marken.
" Min bröder vill inte att jag går tillbaka till byn dom vill hålla mig säker från eldnationen" mumlade hon tyst och lekte med vinden.
" Men jag kan inte låta dom dö för att rädda mig jag kan inte det" sa hon och nu började tårarna rinna ner för kinderna på henne.
" Jag har redan förlorat mina föräldrar när som räddade mig när jag var fem jag ville inte att mina bröder dör" snyftade hon och kollade ner på sina händer.

Tierra suckade och såg på den gråtande kvinnan, varför grät hon? Tierra var helt oförstående inför sådant och tyckte Vanessa bar sig löjligt och barnsligt åt.
"Du kan gå, det har vi sagt. Du bara drar på vår tid genom att bete dig såhär." sa hon, inte elakt men det måste fram.
"Dessutom är det därför vi är här, för att inte fler familjer ska splittras." fortsatte hon och vände sig om och såg ut över platsen de stod.
"Jag minns inte ens de mina om jag ens någonsin haft en familj. Du har dina i livet och du vet det. Du hjälper dem bäst med att antingen gå till dem eller vara med på detta uppdrag de skickade de dig på. Det ena är ett egoistiskt alternativ och det andra något som hela världen kommer vara tacksam för." sa hon och började sedan gå ett par steg glad att även Kaen var med dem.

Vanessa reste sig upp och torkade bort tårarna. Hon rättade till sin ryggsäck.
" Varför står vi bara här ska vi inte börja gå?" Frågade hon och kollade på dom alla.

Luli satt lugnt på sin plats i gräset och lyssnade på den pågående konversationen. Själv hade hon inget att tillägga, då både Reid, Kaen och Tierra stod upp för det mesta hon hade att säga. När hon hörde sitt namn efterfrågas ryckte hon till lite lätt och kollade upp på Reid. Med en nickning och ett leende accepterade hon deras nuvarande plan och knuffade upp sig på benen igen. Hon sträckte piggt på sig och lät blicken glida över till Vanessa. Var hon på, bara sådär? Tierras lilla tal av rättvisa hade definitivt nått in i benmärgen på allihopa, kunde hon tro, till och med Vanessas den här gången verkade det som.
"Men, då var det bara att börja då. Alla verkar vara överens, inte sant?" säger hon och borstar bort lite gräs ifrån hennes byxor innan hon följer Tierras exempel och börjar vandra hon med.

Tierra log nöjt, de hade fått med sig Vanessa vilket var Tierras avsikt. Att ge henne en tankeställare var bra och om hon inte var av det rätta virket var det bättre om hon återgick till sina älskade bröder. Så var det väl med alla de andra med, men nu ar de i alla fall på väg. Egentligen var det väl Reid som visste vägen, men av det han pekat på kartan visste hon ungefärlig riktning och började gå över gläntan och sedan vidare genom skogen med de andra.
Hon gick under tystnad och undrade, undrade hur det vore att ha en familj och om hon någonsin haft någon. Hon mindes ingen familj, men det var inte mycket hon mindes av sin barndom heller.

Reid visade inte sin förvåning över att Vanessa valt att stanna men kände en viss irritation vid hennes fråga. Men istället för att ge svar på tal tog han ett djupt andetag och släppte med det ut frustationen. Det var lika bra att inte komma på kant med någon av dem ifrån början men det fanns kanske ett alternativ till det. Något glimmade till i Reids blick då han följde efter de andra två unga kvinnorna som börjat gå.
Reid var förväntansfull. För en gångs skull kändes det som om han var fri och en lättnad hade infunnit sig i hans bröst.
”Så”, sade han och gick ifatt Luli, ”eldnationen huh, jag har alltid undrat”, började han och gjorde en konstpaus, ”stämmer det att kejsaren kan förvandla sig till en drake?” Det var något han var skeptisk till men han hade träffat personer som var övertygade om det. Jax hade träffat en kvinna som barn som övertygat honom att det var sant. Något Reid och deras andra bröder retat honom för.

Alex gick under tystnad gömd under sin mantel luva och dold bakom en scarf. Egentligen tyckte han inte om att gömma sig men det var nog för hans eget bästa tänkte han. Han studerade sen sin grupp medans han hade lärt sig att inte bli så förtjust i någon. De som han älskat har eld nationen dödat.

Luli tar raska steg med blicken framåt, hon känner att hon äntligen får göra något som är värt mödan, att få göra något som hon gillar men också gynnar andra är mer än hon någonsin kunnat önska klara av. Tron är stark på att den här gruppen kommer att vara till hjälp, vi ska skapa fred, vi ska skapa harmoni. Ett stort leende blommar upp i ansiktet medan hennes positiva tankegång fortsätter flöda i huvudet.
När en röst hörs intill henne vänder hon på huvudet och hennes blick möter en annans. Det var Reid som nu kommit ikapp och att han ville konversera gjorde henne bara ännu lyckligare. Ett ljust och livligt skratt flög ur henne efter att ha hört vad Reid just hade frågat, "Jag är ganska säker på att det där bara är myter, jag har då aldrig sett det hända i alla fall" säger hon samtidigt som hon stannar, tar snällt tag i hans händer och kollar rakt på honom. "Men om man tror tillräckligt på något, tror jag att allt kan vara möjligt", hon blinkar mot honom med ett stort leende planterat på hennes läppar och skuttar glatt vidare efter Tierra.

Kaen gick under tystnad med gruppen, han hade inte någon aning om vart de var påväg egentligen med Tierra verkade veta det. Han passade på att titta runt på dem i gruppen, de flesta verkade äldre än honom. Det kändes som det här var hans första chans till att göra något rätt, det var hans tur och inte någon av hans syskon. Han visste att det var ett farligt uppdrag men han kunde inte låta bli att känna ett litet pirr i magen av iver att göra en skillnad.