Walking Dead

Xenia kände att hon måste, hon visste att han hade rätt. Då han för muggen mot hennes läppar sväljer hon snällt ett par klunkar även om det tar emot.
"Jag vet inte vad det är, det kan vara......" hon tystnade, visste inte hur hon skulle säga det.
"Jag kan ha fått i mig något mycket starkt, jag vet inte hur mycket jag behövde." sa hon något svävande. Hon ville tala om det för honom men visste inte hur. Att hon inte enbart sökte efter sin bror utan även efter något att få bort ett oönskat barn med. Hon hade blivit tvingad, de hade förgripit sig på henne.

Ryan log lite lättat då hon äntligen svalde en del. Han nöjde sig med det för tillfället och ställde undan muggen men fortsatte krama henne. "Vad pratar du om?" sa han sedan och tittade på henne. Han hörde att det var något, men han kunde inte riktigt förstå vad. "Något starkt? Har du råkat få i dig gift eller för mycket medicin?". Det hade hänt honom en gång att han hade fått tag på medicin, men den hade varit för gammal så det blev princip som gift. Han hade inte hunnit ta så mycket av det dock. Han strök undan hår från hennes ansikte. "Jag kanske kan hjälpa dig...Jag råkade få i mig gift en gång".

Xenia bara skakade på huvudet och var tyst en lång stund, han kunde ändå inte göra något.
Tillslut drog hon efter andan och började.
"Innan jag träffade dig första gången, hade något hänt. Detta ville jag göra ogjort så jag tog mig till ett sjukhus. Jag tog kanske för mycket medicin eller så var den gammal, men.........." hon kunde inte få fram mer och hennes röst blev en aningen skrovlig.
"De bara tvingade sig på mig, alla, det var hemskt. De kunde bara frågat, de gjorde mig illa." började hon plötsligt osammanhängande få ur sig och gömde sitt ansikte mot hans tröja.
"Jag ville bara bli av med det, barnet. Det ska inte behöva leva i denna värld. Jag fick ut det dött, inte färdig. Jag fick gömma mig i en städskrubb, var rädd för Walkers, så mycket blod." kved hon fram allt mer osammanhängande och höll tillbaka tårarna.

Ryan fortsatte att se på henne. Han ville inte tvinga henne att säga det men han behövde veta för att förhoppningsvis kunna hjälpa henne. Han log mjukt då hon började, men leendet försvann snabbt då han hörde vad hon sa.
"Vänta...Menar du...". Han bleknade något. Han hade inte väntat sig det. Han kramade henne hårt mot sitt bröst och hyschade henne. "Såja...Allt ska bli bra...Bara du blir frisk nu så är allt bra" sa han mjukt och tröstande. Han la sig ner på golvet med henne igen. "Du har ätit lite, nu kan vi sova mer, speciellt du behöver vila. Om inte du vill prata mer då". Han fortsatte att hålla henne och slöt ögonen.

Hon nickade endast och drog efter andan för att hämta sig, finna sig. Hon hade inte fällt en tår, men att visa känslor var ändå inte hennes sak. Hon hade sedan barnsben lärt sig att klara sig själv och det hade hon lärt sig i den hårda livets skola. Hon och bror sin slogs om mat och annat med andra barn som bodde i slummen. De lärde sig tidigt att klara sig själv och lekarna blev att sno från affärer och slåss med andra barn. I denna värld fanns det inte till för svaga känslor inte nu heller.
Hur Ryan betedde sig nu var för henne oförståeligt, men hon gillade det, hon uppskattade det.
"Nej." sa hon tyst, hon ville inte tala om det, inte mer, aldrig. Hon sluter sina ögonlock och hoppas på sömn som lindring för minnena och de upprörda känslorna som rörde sig inom henne.

Ryan var förvånad över att hon inte fällt en enda tår. Men han mindes också den tuffa bilden hon skapade av sig själv i skolan, hon kanske fortfarande ville hålla den även fast det inte fanns någon anledning till det. Han bara höll om henne och var tyst och hoppades att hon skulle lyckas sova. Förhoppningsvis skulle allt vara mycket bättre då de båda sovit. Han lyckades tillslut somna och höll henne en tätt mot sig.
Han vaknade nästa morgon och gäspade högt och släppte försiktigt taget om henne och tog sig upp. Han kände sig bättre och bättre för varje dag. Han värmde på buljong igen och tog några klunkar vatten.

Xenia hade inte sovit lugnt, minnen hade ryckts upp och det spelade innanför hennes ögonlock så fort hon stängde dem. Men hon låg kvar stilla för att inte väcka honom. Hon gillade hans armar om sig, det kändes betryggande på något vis.
Det var inte försen då gryningen kom hon lyckades somna. Då Ryan vaknade sov hon djupt och ihopkurad till en liten boll på skinnfällen. Filten hade åkt av henne, men hela hennes ansikte såg ut att ha frid. Hon såg ut som den glada bekymmerslösa flicka hon under varit om inte livet hade gjort som den gjort med henne.

(Ska vi hoppa mer till vår/sommar eller något? xD)

(Sure xD)

Månaderna gick förvånansvärt fort. De stannade mest inomhus. Han ville inte gå ut för tidigt innan båda av dem var helt bra. Men när våren tillslut kom kände han att det var tid att gå ut. Han kände sig något nervös, han hade inte behövt använda sina vapen på ett bra tag, men förhoppningsvis hade han inte blivit sämre med dem. Tillslut då de ätit frukost en tag vände han sig mot henne. "Jag tänkte att vi kunde gå ut nu...Matförådet behöver fyllas på....Och jag vill ta en lång promenad". Han log stort medans han började ta på sig sin jacka och sina andra ytterkläder och sedan vapen.

Xenia blev alltmer rastlös ju mer tiden gick och det började märkas varför hon hade haft så svårt att sitta stilla och koncentrera sig i ett klassrum. Hon hade diagnostiserats genom de flesta personlighetstörningar som de kallade det, men inte hade hon fått hjälp för det. Nej, redan sedan hon kommit till skolan hade hon setts som ett hopplöst fall pga sin bakgrund. Hon blev helt enkelt stökig och uppkäftig för det var så de behandlade henne. Ingen hade någonsin försökt, ja verkligen försökt hjälpa henne med skolan.
Hur som helst blev hon mer rastlös i grottan och ville bara ut, hon saknade hennes kringflackande liv även om hon var tacksam för grottan nu under vintern. Det som hon hade avslöjat, om barnet, medicinen för att få ett missfall nämnde hon aldrig mer utan var lika tillsluten som vanligt om de känslorna.
Hon försökte för Ryans skull att skärpa sig, men ju allt bättre hon blev desto mer svek hennes tålamod. Hon var glad då Ryan äntligen sa att det var dags att lämna stället och hon kände att hon inte skulle stå ut en dag till.
Med et glatt tjut krängde hon på sig jackan och var ivrig att komma ut. Det skulle erkännas att hon varit ut innan på ett par timmar då och då. Vad hon gjorde sa hon aldrig, men det var ett sett att avreagera sig allt, att döda lite zombier.

Ryan började också bli rastlös. Han hade varit i grottan längre än han brukade göra på vintern, tack vare deras skador. But now both of them were good and the weather was much better so they could go out as well. Han log stort då hon tjöt av glädje och han tog på sig sitt gevär och även väskan och väntade tills hon var klar innan han flyttade på stenen en aning. Han kikade ut men såg inget så han flyttade undan stenen och tog sig ut med henne innan han stängde igen.
"Jag måste sätta upp alla mina fällor igen...Och om vi har tur kanske vi ser en hjort eller älg någonstans" sa han medans de gick. Snart nådde de ett ställe där han brukade sätta upp fällor och tog fram en från sin väska. Han satte noggrant upp den innan de fortsatte. Det var förvånansvärt lugnt it skogen, men också skönt. Han behövde få en lugn start på allt det här. Tillslut hade han satt upp tillräckligt många fällor och de nådde en bäck.
Ryan sjönk ner på knä och skopade upp vatten och tvättade sitt ansikte och händerna. De skulle få försöka ta ett riktigt bad när det blev varmare. "Några ideer åt vilket håll vi kan gå åt? Vi behöver mat" sa han sedan till henne.